Blogg

Vikthets

16 mars 2019


Jag vill dela ett inlägg om vikthets. Som i sig kan leda till psykisk ohälsa och i det här fallet förlossningsdepression. Förlossninsdepression och ångest bland nyblivna mödrar är betydligt vanligare än många vill tro. Här får ni Marias historia. Vill ni läsa fler inlägg av Maria kan ni gå in på hennes Instagramprofil och läsa mer under @mariawinkler3

"Men va liten, får han ens någon mat". En kommentar som jag fick av en främling på en restaurang. Matteo var lite över en månad och jag hade kämpat med amning, bröstpumpar, amningsnappar, brutala kräkningar och extra besök på BVC. Och just där och då gick luften ur mig. Jag hade på grund av det övernämnda och lite andra grejer inte knutit an till Matteo och den kommentaren fick mig att vilja dö, ville bara skrika ut min frustration över att jag inte dög som mamma. Istället gjorde jag som vanligt, log och skrattade bort det. 

En förlossningsdepression var ett faktum och min mamma och BVC sköterska var fantastiska men oturligt nog var det på just BVC jag första gången bröt ihop offentligt. Läkaren kommenterade Matteos vikt och frågade om amningen. När jag berättade om amningsnappen och att jag haft den i två månader så sa hon "då är det ju inte konstigt att han inte går upp i vikt". En mening och jag hamnade på botten.

I samma veva får jag en bröstinfektion, bröstinflammation, mjölkstockning och varböld samtidigt i ena bröstet, en smärta värre än förlossningen, och vart inlagd på sjukhus i en vecka och där var min amningshistoria slut. Och att börja med ersättning var det bästa som hänt oss alla. Starten på mitt liv som mamma var bland den värsta perioden i mitt liv och att en sån "liten" grej som vikthetsen hos barn kan göra så mycket skada. Matteo fortsatte dock gå upp väldigt långsamt och det gör han än idag med sina knappa 10 kg och 80 cm. Men han är bara en liten pojke med mycket energi, men han är alldeles alldeles perfekt. 

Så än en gång vill jag säga f*uck vikthets hos både barn och vuxna. Man vet aldrig den andra personens historia. Så sprid kärlek mina vänner. Och om du någonsin tvivlar kom ihåg att du är bra precis som du är <3 

Maria

 




Förhindra stress

20 februari 2019


Vet du att du kan påverka din stressnivå? Ja det vet du ju såklart. Men vet du att du kan påverka den så att du mår bättre och stressar mindre bara genom att röra dig annorlunda?

Genom gång och tal

När du är stressad börjar du gå snabbare. Du rusar trots att du inte vinner någon tid på det. Genom att medvetet gå långsammare/förflytta benen långsamt och fokusera på andningen blir du lugnare och drar ner stressnivån. Hur fokuserar man då på andningen? Jag är ingen specialist men tänk dig att du stannar till lite när du andats ut och stannar till lite när du andats in. Och så går du långsamt. Kan kännas ovan först men pröva. Du kommer märka att du börjar se dig omkring och kanske till och med hör fåglarna, ser vilka du möter, kanske uppmärksammar din egen kropp.

Mota Olle i grinn

Det här är något jag blivit tipsad om i samband med att jag har en stresrelaterad sjukdom. När jag börjar "varva upp" i ett hypomant skov kan jag stävja det genom att börja gå långsammare. Jag kan också medvetet bromsa mig själv i mitt eget tal. Pröva att prata långsammare. Det är just gången och talet som påverkas påtagligt när du varvar upp och/eller blir stressad. Prata gärna med dina närmaste så att de påminner dig när de märker att du är stressad/uppvarvad. 

Löper risk

Jag är just nu i en period när jag löper större risk att varva upp. Det kommer alltid i samband med ljuset. Nu försöker jag tänka på det och ser till att ha gott om tid när jag ska till buss och tunnelbana, möten och annat. Jag är oerhört effektiv men risken finns att det slår över. 
 




Småbarnsmammor med psykisk ohälsa

15 februari 2019


Mammor

Som mental health advocate på sociala medier träffar jag på många, speciellt på Instagram, som inte mår så bra. Av dem är många nyblivna mammor som på ett bra sätt använder Instagram terapeutiskt för att hantera stress och oro. Men vi vet också att Instagram i sig är en källa till stress och oro. Risken är stor att det blir en ond cirkel. Stress och beroende på samma gång. 

Belöningssystemet i fokus 

Hjärnspecialister pratar idag om hur sociala medier skapas utifrån vårt belöningssystem. Anders Hansen är en av dem. Vi blir inte lugnade förrän vi får den där kicken. Samtidigt triggas vi till mer användande. 

Nybliven förälder

Första tiden som förälder är omvälvande och full av känslor och tankar. Full av glädje men också av oro. Det, under en tid då kvinnan enligt forskning löper större risk att drabbas av psykisk ohälsa. Ett väl utforskat område är depression efter förlossning. Vad som är mindre utforskat är ångest och tvångsproblematik i samband med barnafödande. 

Bristfällig kunskap

Enligt en utredning från Socialstyrelsen (2017) saknar 1/3 av sjukhusen rutiner för att identifiera och hantera psykisk ohälsa hos kvinnor efter förlossning. Vårdpersonal saknar verktyg och kunskapen kring tvångsproblematik är bristfällig. 

Nyblivna mödrar med tvångstankar och tvångshandlingar 

När det gäller tvångsproblematik bland befolkningen i stort räknar man med att det är ca 2%. När det gäller nyblivna mödrar uppgavs i studien att nära 6% hade tvångstankar och tvångsbeteende på en likställd nivå med OCD-diagnos.

Sök hjälp 

Om du känner igen dig i texten och inser att du som mamma lider av ångest, tvångstankar, tvångshandlingar och/eller depression är det viktigt att du talar med BVC, MVC eller en läkare om det. Dels för din egen skull men också för ditt barns. Du kan också höra av dig till ocdgenetik.se om du vill delta i en studie. Man måste inte ha en diagnos.

Känner du igen dig i det där med att Instagram blir ett beroende? 
 




Nätdoktorn

13 februari 2019


Netdoktor.se 

Såhär skriver en person till Netdoktor.se "Hej! Jag har en slags psykisk sjukdom, för varje gång jag ska till skolan så får jag typ kväljningar, och jag får det på morgonen antagligen för att min hjärna relaterar till det, för detta har hänt för flera år sedan, kom tillbaks bara för någon vecka sedan, bara sådär. För på helger så händer ingenting, jag får inte kväljningar, men på vardagar så kommer det flera stycken, speciellt när jag har slem i halsen, eller är för torr. När jag sysselsätter mig dock, typ sitter ner och lyssnar på musik eller tittar på film så glömmer jag bort det, men när rasten är slut så kommer det tillbaka. En ond cirkel helt enkelt. Jag tror lösningen är att glömma att det finns/har hänt." .

Svar: 

Ja vad var svaret? Om ni var förälder eller mentor, vad skulle ni svara den här personen? Det finns inget rätt eller fel. Bara engagemang 
 




Tillbaka till intervjuerna

12 februari 2019


Uppehåll

Det har varit ett uppehåll med mina intervjuer men nu är de dags igen. Idag ska jag träffa två ungdomar för intervju. Ser så mycket fram emot det. Ännu fler har hört av sig men snart måste jag sätta en gräns.

Feed back

Varje intervjuperson har en egen mapp i Wunderlist som jag nämnde här om dagen. Där antecknar jag och håller reda på om jag givit dem feed back osv. Sådant är viktigt. Att sitta och prata om psykisk ohälsa är inte lätt och då behöver man få höra att det man gjort är bra och meningsfullt. .

Följa upp och läsa

Jag följer upp igen och så småningom ska de få läsa manus. Det här är arbetet ger mig så mycket hopp för framtiden. 
 




Hemsida

11 februari 2019


Hemsida 

Bara för att jag har varit sjuk innebär det inte att det varit helt stiltje i Bergers konsultföretag för det. Jag hann få in en beställning på webbplatsutkast innan jag blev sjuk. Jag har länge varit ganska missnöjd med min webbsida men inte riktigt vetat hur mycket jag vill satsa och vad jag vill med den. Kanske har jag egentligen inte själv varit missnöjd men när den 197:e i ordningen tror att det är en blogg ja då är det väl dags att ändra på det då.

Varumärke

En webbplats är inte bara en guide och informationssite idag. Den ska fungera som varumärke. Det ska bli så spännande att se hur Ola på Webbo tycker att mitt varumärke ska utformas. Utkastet som kom idag såg riktigt fint ut. Tack för tipset Joanna Lundin.
 
 




Projekt

8 februari 2019


Hålla reda på alla bollar

För att hålla reda på alla mina bollar när jag inte enbart har en arbetsplats att gå till, har jag försökt ordna en struktur. För fyra år sen när jag var i samma sits och hade flera arbetsplatser, två universitetskurser, föreläsningar, målning och försäljning av akvarellkort i egen web shop och i handeln, utställning med vernissage, dagligt sponsrat bloggande och ja jag minns inte allt...  ledde det till att jag blev hypoman och till slut inte kunde hålla isär saker och ting. Jag var rejält sjuk av stress och trodde aldrig jag skulle våga satsa på att vara frilans igen men här är jag nu.

Produktiv 

Många uppfattar mig som produktiv och driven men jag måste alltid dra i handbromsen. Alltid. Så nu använder jag en app som heter Wunderlist som jag delat upp i: Uppdrag Projekt och Privat. För att försöka undvika kaos och få överblick. Uppdragen är prioritet. Dessa får jag inte tulla på eftersom det är dom som inbringar min inkomst. Projekten kan också inbringa pengar på sikt och ligger under frilansparaplyet, men är något jag själv önskar utforska.

Projekt 

Projekten ger mig kreativ stimulans och är det som jag i längden tror på som sysselsättning. Jag kan dock inte ha för många pågående projekt och i appen Wunderlist blir tydligt vilka som är igång. Utöver det finns drömmar, men dom får inte plats för tillfället. Lite rörigt för andra att förstå men för mig hjälper det. 

Har du nåt system för att organisera dig när livet blir kaotiskt? 
 
 




Bloggar om psykisk ohälsa

8 februari 2019


Som medlem i OCD-föreningen får man en riktigt fin medlemstidning. Ett av numren förra året hade tema SKRIVANDE. En tjej ville vara anonym men till tidningen berättar hon om hur det är att leva med OCD och varför hon började blogga.

Vända på steken

Hon ville vända på steken. Av det som kändes så meningslöst och stal så mycket glädje och kraft ville hon göra något meningsfullt. När hon blev sjuk fanns inte mycket skrivet på nätet och hon hade behövt råd och tips. Hon hade gärna velat läsa eller höra att det fanns hopp. Hon märkte att det fanns ett behov så hon började skriva själv. Foto: OCD-nytt nr 1, 2018. Här finner du hennes blogg: ocdliv

Känner du igen dig i det i det här? Att vända något meningslöst till något meningsfullt. Eller att skriva om något som det skrivs för lite om? 
 
 




Julafton hos Berger

7 februari 2019


Julafton 

Det är julafton hos Berger. Nya böcker har anlänt. Alla om psykisk hälsa i någon form. Svårt att veta vilken av dem jag skulle börja med. Det fick bli en antologi: ”Skolans arbete med elevers psykiska hälsa” av Ingemar Engström, professor i barn- och ungdomspsykiatri. Om psykisk ohälsa i skolan och skolans hälsouppdrag. Nu vill jag ha tiden att hinna läsa också. 

När känns det som ”Julafton hemma hos dig?”




Vägledning

6 februari 2019


Såhär skriver en av Sveriges kommuner på sin hemsida: 

Stöd och hjälp - vad kan du göra? Om du drabbas av psykisk ohälsa eller en känslomässigt jobbig kris ska du först och främst kontakta din vårdcentral. Känner du att det är akut kan du dagtid kontakta landstingets psykiatriska öppenvårdsmottagning. Kvällar nätter och helger kan du kontakta landstingets psykiatriska akutmottagning. För mer information se länkar nedan. Du kan också ringa 112 för att få akut hjälp.

Vägledande hemsidor 

Borlänges hjälpsida kommer snabbt upp när du söker på psykisk ohälsa. En eloge till Borlänge som är så bra på att vägleda vid psykisk ohälsa. Söker man däremot på psykisk ohälsa på Stockholms hemsida; Stockholm.se får man antingen upp ett antal rapporter eller tips på olika föreningar och ingen vägledning alls att tala om. 

Hur ser det ut på din hemkommuns hemsida?
 




Mindfulness

6 ferbuari 2019


Vad tänker du när du hör ordet mindfulness? Är det något du är bekant med och något du sysslar aktivt med?

Zen 

Jag har "sysslat med" mindfulness i många år nu. Mer eller mindre. Långt innan begreppet mindfulness blev populärt i början av 2000-talet. 1984 var första gången jag lärde mig meditera enligt buddistisk tradition. Då för en amerikansk zenbuddistisk Sensei. Jag och mina två vänner deltog i en workshop och jag lärde mig grunderna. De andra två kunde dem redan och de är idag präster och ZEN-lärare. .

Perioder 

För min del har det gått i perioder. Jag går på kroppskännedom en gång i veckan och Bodybalance en eller två, för att behålla mitt lugn, men har svårt att få in det där med meditationen. Det är något jag vill och försöker för det har en oerhört positiv inverkan på mig. På balansen och på mitt mående. Nya tag i morgon. 

Berätta gärna om hur du finner fokus, balans och koncentration.
 




Hanutten

5 februari


Hanutten

Hanna Harvigsson är en en svensk låtskrivare och artist. En vän här på Instagram tipsade mig om henne eftersom hon gör musik om psykisk ohälsa. Jag började lyssna och föll för henne direkt och har också läst en del. Hon har gjort ett album och varit med i TV och det skrivs om hennes engagemang i tidningar. 

Gymnasiet

I tonåren började Hanutten på musikgymnasiet Rytmus i Malmö: "Det var helt fantastiskt att få komma till en miljö där alla ville samma sak. Men sedan hände det något under andra året. Det var precis som om åren på den stökiga skolan och mobbningen jag länge hade varit med om, kom ikapp mig. Det hände mycket inuti mig. Jag blev trött, hade ingen kraft och orkade inte med skolan längre. I trean tog det stopp. En dag alldeles i början av höstterminen gick hon in till rektorn och sa ”Nu hoppar jag av. Jag orkar inte.” Musikisyd.se

Träffat så många 

Jag känner igen det här så väl. Har träffat så många ungdomar med liknande historier. Men sen kunna vända ett avhopp till något konstruktivt och kreativt kan vara riktigt svårt. Att ta sig igenom gymnasiet idag är så mycket svårare än vad många vuxna kan föreställa sig. Inte ens lärare förstår alltid hur svårt ungdomarna har det. Det spelar ingen roll hur begåvad och smart du är. Idag ska du ha ett psyke av stål. .

För Hanutten gick det vägen till slut. Hon klarade sig utan gymnasieexamen. Men är det verkligen så det ska behöva vara?
 
 




Konsult

4 februari 2019


Uppdrag löper på 

På grundskolan jag arbetar på två dagar i veckan löper mitt uppdrag på och de har bett om förlängning. Så många timmar de kan få. Det är kul att de är nöjda och jag är nöjd jag med. Det känns roligt att få arbeta med yngre barn igen även om jag tycker mycket om att arbeta med tonåringar. Det har betytt så mycket att få göra det de senaste 4-5 åren men eftersom jag är en person som gillar omväxling passar det här också bra.

Energi 

Dessa barn har en energi som jag mår bra av. Jag har ett fint samarbete med specialpedagogen på skolan och Stockholms stads stödenhet men trivs ypperligt med att vara konsult och ha min tillhörighet utanför skolan. Snart väntar även uppdrag på ett gymnasium, men då ett lite mindre uppdrag än detta. Om ett par veckor går jag upp i tid. Min sjukskrivning minskar i en bra takt och jag känner att jag blir allt starkare.
 
 




Stigma

31 januari 2019


Jag har hört och sett intervjuer med Tuva Nuvotny på sistone. Hon är så bra! Hon pratar mycket om psykisk ohälsa. Tack! Tuva Nuvotny som bl.a. regisserat "Britt-Marie var här" har också gjort en film om psykisk ohälsa och är väldigt påläst och engagerad i ämnet. 

Att ha haft eller att vara i

Hon menar att det är ganska vanligt att människor säger att de haft en depression men att det är ovanligt att höra människor säga "jag är deprimerad" eller "jag befinner mig i en depression" (presens). Hon har en teori (om jag uppfattade det rätt) om att det har med vårt stigma kring psykisk ohälsa att göra och vill bidra till att bryta detta genom sitt filmarbete. Hon är fantastisk som pratar om detta i TV och radio och gör film i det syftet.

Depressionens natur 

Vikten av att prata om det svåra, att befinna sig mitt i svår psykisk sjukdom är svårt men oerhört viktigt. Att våga säga "Jag är sjuk och jag behöver hjälp". Men just då hade jag velat hoppa in där i studion och tycka till. Fråga ”är det inte det som är depressionens natur?” Ett av sjukdomens symtom. Att vi faktiskt inte alltid förstår att vi är deprimerade just när vi befinner oss mitt i depressionen? 

Symtomen

När vi tänker de negativa tankarna, känner självhatet och förlamningen, hopplösheten och skammen? När vi drabbas av skuld och värdelöshet mot vår omgivning och gärna flyr våra åtaganaden för att slippa se dem vi älskar i ögonen. Allt bidrar ju till att vi varken förmår eller förstår att vi är värda någon omtanke. Den mest kaxige, trygga, självbelåtna och oblyge blir som förvandlad.

Stigma men också sjukdomen i sig

Så det jag vill säga är att det givetvis beror på stigma kring psykisk sjukdom men också på sjukdomen i sig. Att vi inte har förmågan att distansiera oss och förstå vad det är som händer med oss när vi är deprimerade, och att vi behöver hjälp med det. Av den anledningen är det så viktigt att omgivningen lär sig att uppmärksamma signaler på psykisk ohälsa. Vad tänker du? Är det lättare efter?

Kontakt 




Att vara anhörig

30 januari 2019


Om en familjemedlem drabbas av psykisk ohälsa drabbas även du. Få sjukdomar drabbar den anhöriges hälsa så påtagligt som psykisk ohälsa. Och inte sällan drabbas barn till föräldrar med psykisk sjukdom också av psykiska besvär.

Direkt eller senare 

Det kan ske direkt och det kan ske senare i livet. Vet du vart du som anhörig ska vända dig? Vet du vart du som drabbad förälder ska vända dig för att dina barn ska få stöd? Finns det någon anhörigmottagning där du bor? Har du rätt att söka hjälp på samma mottagning som den din drabbade familjemedlem eller anhörige går på? Din sambo/maka, ditt barn, din mamma, pappa - ja vem du nu är.

Patientföreningar i större städer

Många patient- och anhörigföreningar i de större städerna har caféverksamhet och studiecirklar. Hör gärna med dem om var ni kan få hjälp och stöd. Balans, OCD-föreningen, RSMH m.fl. Googla på kommunen eller 1177 Vårdguiden. Tjejzonen jag nämnt kan vara bra för tjejer som har drabbade föräldrar.

Du har rätt till stöd 

Är du anhörig till en person med svår psykisk ohälsa ska du inte ge dig. Stå på dig gentemot den psykiatrimottagning som den sjuke tillhör. Leta bland anslagen på anslagstavlan på psykiatrimottagningen. Ring kyrkan eller diakonin. Leta rätt på andra, på Facebook eller andra sociala medier och skapa ett eget nätverk. Som anhörig behöver man stöd för att orka. 

Om du hittat ett bra anhörigcentrum någonstans, tipsa gärna här så att andra anhöriga kan ta del.
 




Dataspelsberoende

28 januari 2019


Visste du att dataspelsberoende numera klassas som psykisk sjukdom enligt Världshälsoorganisationen WHO  och deras klassificeringssystem ICD?

Beslut 2018

Beslutet kom förra året och kom att gälla snart efter, i juni 2018. För många är det ett kontroversiellt beslut men anledningen enligt WHO är att de inte längre kan ignorera ett växande hälsoproblem som även lett till dödsfall. Enligt chefen för WHO:s missbruks- och beroendeenhet kommer det att "motivera forskning. Och datorspelsberoende kan beskrivas som ett tillstånd som motiverar behandling."

Saknar uppgifter om omfattning

I dag saknar WHO uppgifter om hur stort problemet med spelberoende är, hur psykosocial utveckling och hjärnans utveckling påverkas. Dessutom behövs det mer kunskap kring vilka behandlingar som fungerar bäst. Svd.se

Vad tycker ni om beslutet?




Det som gör oss gott

27 januari 2019


Blommor gör oss gott. Jag är säker på att det gör alla gott. Några kanske inte tänker på det och inser därför inte betydelsen av levande växter, färg och doft. Därför kan det vara bra att ibland ta initiativet och köpa blommor till någon som behöver det. Till nån som redan mår bra eller till nån som inte mår så bra.

Piggar upp 

Blommor piggar upp. Jag minns min farmor som var döende. Hon såg lite dåligt men jag köpte en bukett till henne och besökte henne på hennes boende. Jag hade med mig tre blommor i hennes favoritfärg - gult. Hon var riktigt dåligt men rätt vad det var sken hon upp och utbrast ”jag ser solen, jag ser solen”.

Alla gillar inte blommor men de flesta. Och tänk så mycket tre små ynka blommor kunde betyda för en människa.
 




HR

26 januari 2019


Människor hör av sig via Linkedin och önskar och vill ha olika typer av samarbeten. Jättekul tycker jag.

HR-konsult

Jag fick ett mail från en HR-konsult inom IT härom dagen, där behovet av min kompetens enligt honom är stort. Både gällande psykisk ohälsa och NPF. Jag tycker ju självklart det är jätteroligt eftersom jag själv är både HR-konsult, pedagog, handledare och föreläsare. Dessutom viktigt eftersom vi behöver förbättra arbetsmiljön på så många håll. Vi ska ses om nån vecka och samtala mer. Just nu ligger jag nerbäddad med feber. Misstänker att det kanske är en influensa på gång. 
 




Tjejzonen

25 januari 2019


Känner du till Tjejzonen? Sveriges största stödorganisation för tjejer? Där du kan chatta varje söndag - torsdag kl 20 -22.

Ett nätforum

Tjejzonen ligger i Stockholm. Men du kan såklart chatta därifrån du befinner dig. Jag har inte själv varit i kontakt med dem men tycker det är fantastiskt att du kan få så bra stöd. Du kan tom få "en egen storasyster" som bara finns där för dig under ett helt år? Om du är tjej och mellan 10 och 25 år. Ni chattar, har röstsamtal eller videosamtal en gång i veckan, upp till en timma. Det är du som bestämmer om ni ska prata via chatt eller video.

Kontakt 

Låter det intressant? Mejla samordnaren Lovisa Skagerman på [email protected] eller gå in på Tjejzonen.se och läs mer om allt stöd de erbjuder. Där kan du se hur storasystrarna ser ut. Du kan också söka reda på dem på Instagram via @tjejzonen

Lycka till!




OCD-föreningen

24 januari 2019


Idag var jag och träffade Elin, verksamhetschef på OCD-föreningen, på deras kontor vid Erstaterrassen. Vi ska snart ut på föreläsningsturné i Stockholms södra förorter med början i Rågsved i Mars.

Förortsprojektet

Vi är ett team som alla kommer att prata om OCD-spektrum. Jag kommer i egenskap av specialpedagog att prata om OCD i skolan. Många som arbetar i skolan vet inte hur vanligt det är med OCD eftersom det inte talas särskilt mycket om denna spektrumdiagnos och kunskaperna är därför bristfälliga.

Skam och förnekelse 

Eftersom personer med OCD ofta bär på mycket skam och förnekelse är det inte ovanligt att de döljer sina behov och inte pratar om dem. Pedagogerna kan då istället uppfatta tvångshandlingar och tvångstankar som illvilja. Som att en elev sätter sig på tvären med vilje.

Därför kommer jag föreläsa om
  • Upptäckt och signaler på OCD
  • Extra anpassningar i skolan för elever med OCD-spektrum.
  • Förhandling och medling i konflikter.
  • Ångestkurvan.
  • Skolproblematisk frånvaro och återgång till skola.
     
Föreningsarbete

Arbetar du för någon förening? Hör gärna av dig om du vill veta mer om OCD eller föreläsningar kring psykisk ohälsa. [email protected] Kontakt
 




Självskadebeteende

23 januari


Här kommer lite sjukdomsfakta. Ett sjukdomsområde som kan vara lite svårt att greppa men som många är drabbade av är ätstörningar och självskadebeteende. 

Vad är självskadebeteende? 

Om vi först ska ta och reda ut vad självskadebeteende egentligen är. Precis som det låter är det när man skadar sig själv på något sätt och/eller utsätter sin kropp för någonting riskfyllt. Ofta någon typ av fysisk smärta. Detta för att lindra den psykiska, inre smärtan. Det är så att säga ett sätt att hantera svåra inre känslor. 

Det kan vara en lättnad för stunden 

En del kan uppleva en lättnad precis när de skadar sig, men det är bara en lättnad för stunden. När ångesten och den psykiska smärtan sen kommer tillbaka är den ofta ännu värre. På så vis blir det en ond cirkel. När man är mitt i det jobbiga är det svårt att se att det någonsin skulle kunna bli bättre. 

Söka hjälp direkt 

Det är viktigt att söka hjälp så snart som möjligt. Direkt du märker att du upprepar ett självskadebeteende. Det handlar inte enbart om att skada sin kropp genom att skära sig själv med rakblad, bränna sig själv eller dunka huvudet i väggen för att nämna några självdestruktiva beteenden. Det kan också vara att utsätta sig för risker genom att röka, dricka, ta droger eller att ha sex mot sin vilja. 

Otillräcklig forskning

Forskningen på självskadebeteende är ännu otillräcklig. Vet du med dig att du är drabbad ska du genast prata elevhälsan på skolan, kontakta tjejjouren.se. BUP, BRIS eller Vårdguiden eller någon person du litar på.

Dela gärna med dig av råd till omgivande personer. Vad bör du som nära anhörig till en med självskadebeteende göra?
 




Intervjuer

22 januari


Idag har jag haft förmånen att få intervjua ett par ungdomar, vars berättelser ska ingå i boken jag skriver. Boken som ska handla om psykisk ohälsa bland ungdomar i skolan och som jag skriver på uppdrag av Studentlitteratur

Tacksam

Jag är så oerhört tacksam för ungdomarnas bidrag. Nästa vecka blir det två nya intervjuer. Vi satt bekvämt på Nordic Light Hotel. Problemet när jag skriver den här boken är att jag får så många idéer kring vad mer jag vill skriva om. Gissar att det är alla författares dilemma så jag kämpar med att intala mig ”Det tar vi i nästa bok”.
 




KASAM

20 januari


Vad är skillnaden mellan psykisk ohälsa respektive psykisk sjukdom och s.k. normala psykiska påfrestningar som vi alla ska ta oss igenom i livet?

Normaliserat 

Idag har begreppet psykisk ohälsa blivit alltmer normaliserat vilket innebär att alla motgångar och svårigheter som påverkar oss mentalt riskerar att likställas med mental ohälsa. Vi lever i ett samhälle med höga ideal och höga krav på oss. Alla ska vara framgångsrika, lyckliga och ha det gott ställt. Dock rustas vi inte alltid så som vi borde rustas inför de svårigheter som livet faktiskt innebär och inneburit i alla tider. Vi tror kanske att vi är ensamma om dessa känslor.

Att genomgå svårigheter

Blickar vi bakåt förstår vi att det i generationer varit så att våra egna föräldrar och mor- och farföräldrar genomgått stora svårigheter. Med det vill jag inte säga att vi ska ta lättvindigt på psykisk ohälsa. Men jag vill betona att viss oro, sorg, nedstämdhet, depression och ångest är en del av livet. 

Det stöd vi behöver

När vi inte får det stöd vi behöver i svåra situationer, inte känner någon gemenskap, tillhörighet, trygghet och samtidigt har oönskade och orimliga krav på oss, har den "tillfälliga” men naturligt låga sinnesstämningen en tendens att utvecklas till att bli ohälsa. Ja rent av funktionsnedsättande. Därför är det så viktigt att vi fokuserar på det förebyggande arbetet. På det som kallas för KASAM.

KASAM

Kasam betyder Känsla Av SAMmanhang. I skolan och arbetslivet är vi många som kan och känner till Antonovskys nyckelbegrepp mer än väl. Ändå används det inte så ofta som det borde användas. Arbetar vi verkligen förebyggande med KASAM och tidiga insatser? Med mer KASAM skulle vi inte behöva medicinering, sjukskrivning och psykoterapi i samma utsträckning som vi behöver i dag. 

Har ni arbetat målinriktat med KASAM någon gång? Berätta gärna.




Fysisk träning en viktig del av psykiatrisk behandling

19 januari


Jag hittade en artikel på nätet där dansaren Adjani Benita - som jag följer på Instagram -  m.fl. berättar om vikten av att integrera fysisk aktivitet med vård för psykisk sjukdom.

Fysisk träning - ett hot mot läkemedelsindustrin

Ja nu äntligen börjar forskningen ta fart på det här området. Annat var det under de år jag var som sämst i min hälsa. Jag har tjatat på min psykiatrienhet i decennier. På hur viktigt det är att aktivera patienter i rörelse. Det är så uppenbart att vi mår bättre i vår mentala hälsa om vi rör på oss men självklart är för mycket information om hur effektivt det är med fysisk träning ett hot mot läkemedelsindustrin.

Folkhälsoguiden

Hur som helst nu fann jag den här artikeln i Folkhälsoguiden.se. Om tre hälsoprogramsstudenter som samarbetar med Psykosmottagningen vid Alviksstrand och som ser goda resultat av fysisk aktivitet och rörelse integrerat i behandlingen. Jag blir så glad. Bilden är gammal. En bild från när jag var på rehab i Åre för min astma. Åreskutan i bakgrunden.

Har du några goda erfarenheter av träning & rörelse i samband med psykisk ohälsa?
 




Progression

19 januari


Intensiva januariveckor har satt igång med konsultuppdrag, bokskrivande, administration, nätverksmöten. Och så ideellt arbete i OCD-föreningen på det. Dessutom träning och kultur som är ett måste.

Hemsida 

Jag håller på och ska fräscha till min hemsida också. Jag har varit i kontakt med olika designbyråer och har fått offerter. Jag har fått bra tips. Men tro mig, jag är försiktig och har koll på att inte arbeta mer än mina tillåtna 20 tim/veckan. Resten är rehab.

Kultur 

Igår var jag på musikal på China. Musikalen Ghost som vi fick till förmånligt pris genom Abundo vilket kan rekommenderas. Abundo alltså. Nästa helg blir det Jonas Gardell, även det genom Abundo. 
 




Barns psykiska hälsa

17 januari


Jag berättade om rapporten från BRIS härom dagen. Om alla samtal som strömmar in gällande psykisk ohälsa. Även samtalen gällande barns självmordstankar har ökat. Samtalen från barn som mår dåligt men inte får hjälp har fördubblats. Detta rapporterades inte till TT nu, utan i somras. Men läget har inte förbättrats. I somras var det så många som 41% av alla som ringde som ville prata om självmordstankar.

Medvetenheten finns

Jag tror att många av mina följare som arbetar i skola och förskola är medvetna om hur det ser ut. Jag tror också att vi pratar mer om psykisk ohälsa nu än för bara några år sen, vilket är bra. Frågan är vad som görs på ”din” skola/förskola? 
  • Finns en handlingsplan på skolan/förskolan för hur ni arbetar med psykisk ohälsa och barn som drabbas direkt eller indirekt?
  • Hur arbetar ni förebyggande för att uppnå bättre psykisk hälsa bland barn och unga?
  • Utbildas lärare/förskollärare och annan personal i psykisk ohälsa? .
  • Vad gör skolan/skolpersonalen när barn drabbas av panikattacker eller akuta suicidhandlingar? Finns krisberedskap?
  • Vad gör skolan i samband med omfattande frånvaro? Vilka tidiga insatser sätts in?
  • Hur pratar ni om psykisk ohälsa i klassen?
  • Pratas det om den egna psykisk ohälsa i kollegiet?
  • Arbetar ni med värdegrundsövningar kring psykisk hälsa?
  • Vad görs på förskolor för att kartlägga barns behov när föräldrar är svårt drabbade?
  • Får förskolepersonal utbildning om små barn som drabbas av psykisk ohälsa? 
Kartläggning, utbildning och handlingsplaner

Om du svarar nej på flera av de här frågorna föreslår jag du pratar med din chef om detta. Medicinskt utbildad personal i all ära. Skolan behöver någon som är insatt i hur systemet fungerar. Som själv arbetar i skolan. En specialpedagogisk konsult som är specialiserad på psykisk ohälsa och har lång erfarenhet på området kan hjälpa er att komma vidare. Genom kartläggning, utbildning och handlingsplaner. Låt inte den psykiska ohälsan bland barn och unga fortgå. Barn ska inte behöva ta allvarlig skada för att vi vuxna blir handlingsförlamade. .

 




Hypomani

17 januari


Vad är egentligen hypomani? ”Mani” har de flesta en uppfattning om men hypomani - vad är det?  

Diagnosen hypomani

För att ställa diagnosen hypomani ska du ha uppvisat en avsevärd förändring i stämningsläget under minst fyra dagar. Bilden skall vara klart avvikande från personens normala stämningsläge och funktionsförändringen skall vara iakttagbar från omgivningen men inte så allvarlig att den orsakar funktionsnedsättning i arbetsliv eller socialt. Hypomanin kan även pågå under en depressiv episod. Det förhöjda stämningsläget kan göra individen mer kreativ, aktiv, kritiklös och individen får ofta ett påtagligt självförtroende. Ofta gör individen utsvävningar både ekonomiskt och sexuellt. 

Kriterier 

För diagnos ska du uppfylla minst 4 av följande kriterier:
  • Förhöjd självkänsla eller irritabilitet.
  • Minskat behov av sömn.
  • Mer pratsam än vanligt.
  • En upplevelse av snabba tankar/visa på snabba associationer.
  • Vara lättdistraherad.
  • Ha ökad och målinriktad aktivitet (intensivt engagerad beträffande arbete, skola, socialt eller sexuellt) eller ha psykomotorisk agitation/irritabilitet.
  • Dras till lustbetonade aktiviteter med sannolikt obehagliga konsekvenser (ofta omdömeslösa sexuella aktiviteter, stora penninginvesteringar i omdömeslösa projekt, intensivt shoppande, föga nogräknade sociala kontakter etc.).

    Hypomani uppvisar ett spektrum mellan svår sjukdom och normalitet. Praktiskmedicin.se

Anhöriga, vänner och arbetskamrater

Allra viktigast är att anhöriga och arbetskamrater till personer med bipolär sjukdom är uppmärksam på tidiga tecken. Medan depression är ett tillstånd då du så långt det är möjligt ska bibehålla rutiner och försöka fortsätta arbeta behöver du ha det stimulifritt vid hypomani och kanske stanna hemma en tid.

Magdalena Berger Föreläsningar, utbildningar  Kontakt⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
 




Barnens rätt

15 januari


Många barn har säkert haft det bra i jul men omkring 1 000 barn och unga kontaktade BRIS under jullovet. Det är ungefär lika många som vanligt.

Svenska barn mår dåligt

Anledningarna till samtalen är också desamma, fast ofta med en särskild koppling till julen och alla förväntningar: "Hur gör man för att inte bli så himla besviken när pappa lovar en jul utan alkohol och bråk?" Och liknande. Svenska barn mår dåligt och behöver stöd året om och i ungefär samma omfattning enligt Bris. Men julen är särskilt jobbig för många barn. Man är mycket tillsammans och kommer inte i väg till skola och annat. 

Gör en plan tillsammans med barnet

Kuratorerna som svarar i telefon på BRIS försöker göra en plan tillsammans med barnet. De vänder och vrider på olika möjligheter och diskuterar hur barnet kan komma vidare. ”Vi kan berätta vilken hjälp som finns att få, men ofta försöker vi se vilka andra vuxna som finns i barnets närhet”. Aftonbladet.se
 




Företagshälsovård

14 januari


Hur är din företagshälsovård? Vad händer när du drabbas av stress och psykisk ohälsa? Får du den hjälp du är i behov av? Får du hjälp i god tid? PREVIA företagshälsovård har listat 10 råd till arbetsplatser och chefer för att förhindra psykisk ohälsa på jobbet: 

1. ARBETA FÖREBYGGANDE MED TYDLIGA ARBETSUPPGIFTER. Tydlighet kring arbetsuppgifter, möjlighet att påverka sin arbetssituation mm.

2. UTBILDNING OM STRESS OCH HÄLSA. Ju mer du kan om psykisk hälsa desto bättre kan du ta hand om dig (sömn, återhämtning, motionens betydelse mm. Uppmuntran av friskvård).

3. PRATA OM PSYKISK HÄLSA OCH OHÄLSA PÅ JOBBET. Som chef och anställda behöver ni utveckla ett tillåtande klimat och arbeta med värdegrund. 

4. VAR UPPMÄRKSAM PÅ SIGNALER OM PSYKISK OHÄLSA. Lär dig känna igen tidiga tecken (swipa höger).

5. STÖD DINA MEDARBETARE. Om du som chef ser att en medarbetare inte mår bra. Ta snabbt initiativ till enskilt samtal. Lyssna, ställ frågor. Kom inte med färdiga lösningar. 

6. STÖTTA ARBETSGRUPPEN VID PSYKISK OHÄLSA. När någon i gruppen lider av psykisk ohälsa leder detta till ökad oro och även ökad arbetsbörda. Som chef bör du skapa ett öppet klimat utan att bryta förtroenden. 

7. Håll kontakten under sjukskrivning.
8. Få hjälp till stöd av rehabsamordnare. Företagshälsovården kan behöva kopplas in eller psykiatrisk expertis vid svårare fall. 

9. Skapa en gemensam plan för stöd. 

10. Ge stöd till återgång i arbete. En diagnos säger inget om hur mycket en medarbetare klarar av. 

Uppmuntra gärna din chef att ta reda på mer kring förebyggande arbete. Eller anlita en föreläsare/konsult. 
Exempelvis Berger Utbildning & Handledning Kontakt

Källa: Previa




Hemfärd

11 januari



Dags för hemfärd. Å jag som vant mig vid att gå ner hit till de här sköna fotöljerna på förmiddagarna för att skriva. Jag har haft god nytta av boken jag köpte. Jag blickar ut över havet och stranden för att sen knalla ner och lägga mig på ett badlakan när sanden väl värmts upp.

Avkoppling

Jag har läst och skrivit. Skrivit och läst. Tänkt, och mått som en gudinna. Nyårslöftet att äta sunt har jag lyckats hålla. Nu hem till mörkret och kylan. Men inget går väl upp mot årstider och att nu få blicka fram mot våren.

Eller vad säger ni?
 




Samla krafter

10 januari


Här, ute i Atlanten har jag verkligen samlat nya krafter. Efter nästan ett års sjukskrivning börjar jag känna mig som en blommande hibiskus. De ni.

Sjukdom

Det började den 20 januari förra året. Med bältros och jävulska smärtor i armen som inte gav med sig helt förrän ett halvår senare. Jag var hemma ett par veckor men det funkar ju inte att vara sjukskriven i längden, tänkte jag. Så med armen i bandage fortsatte jag jobba på högvarv. Kunde inte skriva så jag använde dator så det blev mycket att renskriva från diktafonen när handen väl började tillåta det.

Hade redan börjat springa in i väggen

Men då hade jag redan börjat springa in i väggen. Yttre faktorer jagade på mig, som jag till slut inte ens såg. Och såg jag dem var det för sent att bromsa. Då var jag redan på väg in i hypomani. I mars blev jag sjukskriven men försökte övertyga läkaren om att jag mådde bra men jag ljög för mig själv. Accepterade att vara hemma halvtid men vägrade sluta med studierna.

Ljuger och döljer 

Det är som ett beroende. Man manipulerar sig själv. Sommaren kom och med den depressionen som legat där och skvalpat hela tiden. Den varma sommaren gav mig ångest och gjorde mig handlingsförlamad och när jag skulle börja jobba gick det inte. Jag blev sjukskriven på heltid. Depressionen gav sig av den 12 oktober. Nu är jag på banan igen. Fortfarande inte full ork men det är nog ett sundhetstecken. Snart så. 
 




Beslut

7 januari


Att åka iväg långt bort och bara sitta vid havet oavsett om det går att bada eller inte, inspirerar mig alltid till reflektion. Det får mig att tänka tankar jag inte brukar tänka. Det kan vara tankar på det som varit men oftare är det tankar på det som komma skall. Nya livsval. 
 
Atlanten
 
Många stora och viktiga beslut har jag fattat vid en strand ute vid Atlanten. Som 2013, vid denna strand. Playa Grande. Då satt jag och skrev och kom fram till att jag måste bo vid vatten. Jag hade varit på väg att flytta men ville inte skiljas från Hornstull. Men två månader senare ägde jag en lägenhet 50m från en brygga i Mälaren. Inte Atlanten men sjönära. Jag beslutade mig för att lämna Södermalm efter över 30 år. Inte lätt, men ett beslut jag aldrig ångrat. 
 
Viktiga beslut 
 
Andra gånger har jag åkt hem och bytt yrkesinriktning eller börjat studera. En gång bestämde jag mig för att forska och åkte hem och började plugga på en master. Jag blev dock tvungen att sluta efter halva av flera olika orsaker. Det verkar inte som jag genomgår nån omvälvande livsförändring efter denna resa. Men vem vet. Ödet får avgöra.
 




Nya årsmotton

4 januari


Sista lediga dagen för många. Andra har jobbat hela julen. Vad har ni gett för nyårslöften nu när vardagen drar igång? Vad önskar ni med det här året? Låt höra. Jag är så nyfiken.

Löften

Vissa har kanske bestämt sig för att bli veganer. Andra för att enbart handla second hand. Eller kanske ska du ta tåget istället för att flyga? Hör du till dem som vill leva ett hälsosammare liv? Eller spara pengar till nåt du drömt om.

Röra sig mer

Jag gissar att 90% av svenskarna har nog lovat att röra på sig mer. Det brukar i alla fall se ut så på gymmet i januari. Är du en av dessa? Jag kan erkänna att jag hör till dem. Mer konditionsträning för min del. Fortsatt styrketräning. Kanske har du bestämt dig för att stressa mindre, läsa mer böcker eller ägna mer tid åt familjen?

Det vore verkligen roligt att höra vad du hoppas med det kommande året.

 




Hjärtcentrering

12 februari



En väldigt lyckad dag blev det. Men också utmattande. Jag har intervjuat ungdomar om psykisk ohälsa.



Fokuserad välvilja

En av de viktigaste lärdomar jag dragit av alla de utbildningar jag gått i intervju- och samtalsmetodik, samt efter åratal av enskilda samtal, är det Hilmar Thor Hilmarsson kallar hjärtcentrering. Man skulle kunna översätta det med att ha en fokuserad välvilja och hundra procent empatisk närvaro. Att vilja väl och vara kärleksfull kort och gott.


Läsa in signaler

Det betyder att du inte ens kan tänka på nästa fråga utan måste vara så pass rutinerad att du kan läsa av alla signaler och vara i nuet. Samtidigt som du ska uppmuntra personen att prata behöver du styra samtalet och ställa följdfrågor. Och för att kunna ställa följdfrågor behöver du behärska konsten att lyssna. Resultatet blir inte alltid exakt som jag vill eller har tänkt mig men ibland kan det bli bättre. .

Spela in samtal

Jag lärde mig oerhört mycket av att börja spela in alla samtal för något år sen. Det har lett till att jag är lika aktiv men pratar mindre. Jag ställer bättre frågor och jobbar som en galning med &rdquohjärtcentrering&rdquo. Att ge så mycket av sig själv gör en utmattad. Men jag vet att jag får så mycket tillbaka.


Hur är du på att lyssna på andra? 




Barn är utsatta idag

17 januari, 2019


Bokskrivandet flyter på utmärkt efter jullovet. Jag håller på med en bok om psykisk ohälsa bland barn och ungdomar i skolan som ska vara klar den 3 september. Boken bygger på delvis på ungdomars egna tankar och åsikter men också på mina erfarenheter av att ha arbetat med ungdomar med psykisk ohälsa i så många år. Lite bakgrund och lite om hur vi går vidare. Vi får se hur vi går vidare men hittills känns det bra.

Barn på jullovet
Julhelgen har bestått av mycket läsning. Ja hela hösten har inneburit mycket läsning. Vid sidan av skönlitterär läsning blir det givetvis en hel del läsning och research för boken. Jag behöver uppdatera mig på massor av statistik och även på vad som görs för ungdomar på olika håll för det görs mycket bra som jag inte alltid har koll på. Dessvärre är det mycket som inte förändras. Mycket är som det varit i många år. 1000 barn och unga har kontaktat BRIS under jullovet. Ingen ökning men heller ingen minskning. Frågor som rör det gamla vanliga. Att mamma och pappa dricker och liknande saker. (Källa Aftonbladet.se)

Barn och bältesläggning
En annan nyhet jag läste härom dagen tyder även den på att inte mycket hänt på vissa håll. Barn bältas fortfarande i psykiatrin. Kanske en självklarhet för dem som jobbar. Det blir lätt så när man är en del av ett system. Att man som en kugge i hjulet inte alltid ser alternativ, att det kan vara på något annat sätt. Jag har själv arbetat i barn- och ungdomspsykiatrisk slutenvård där barn bältades.

Argumenten att bälta barn
Idag mår jag illa över de argument som gavs när jag själv arbetade på i det systemet på 90-talet. Att det skulle vara som att spänna fast barnet i en bilbarnstol. Att det var skönt för barnet. Jag håller med om att ett visst stopp, en tydlig gräns kan vara nödvändigt för ett barn med kraftig ångest. Men en bältesläggning är aldrig lösningen i barn- och ungdomspsykiatrisk behandling enligt mig. Jag tycker inte heller det är en vettig behandlingsmetod för unga vuxna. Trots det är den vanlig.

Rörelse bland barn
I morse talades det om elevers rörelse eller brist på rörelse och motion. Mindre än 14% av eleverna i svenska skolor rör på sig enligt Ekot (sr.se). Det vet vi också. Men en ny studie är tydligen på gång gällande kopplingen mellan barns rörelse och den psykiska ohälsan meddelade Fokhälsomyndigheten på nyheterna i morse (sr.se). Låter som en intressant studie att ta del av. Inget uppseendeväckande. Snarare något vi redan vet.

Vetenskap kan förändra
Pojkar rör på sig mer än flickor. Enligt min erfarenhet är det ibland en majoritet av eleverna som väljer att inte delta i idrotten på gymnasiet. Den futtiga lilla idrottstimmen som vissa skolor väljer att fördela på två år och andra på ett år. Som också ska innehålla en stor del teori som vilken teoretisk lektion som helst. Men kanske kan en vetenskaplig studie och evidens leda till att vi slutar att upgivet skylla barns ohälsa på mobiltelefoner och istället förstå att beslutsfattare måste införa mer rörelse på schemat i skolan. Att samhället och skolan verkligen kan göra något för barns psykiska ohälsa och sluta agera maktlösa för informations- och teknikutvecklingen. Kanske kan det leda till att rastverksamhet som innebär att alla barn måste röra på sig blir obligatorsiskt på alla grundskolor.




Psykoser, vanligare än man tror

27 oktober, 2018


Vi har verkligen varit bortskämda med underbart höstväder denna oktobermånad. Därför känns det märkligt och förvånande att vakna upp till en grå himmel, blåst, rusk och nakna träd denna lördagsmorgon. Jag hade tänkt promenera men nöjer mig med bion ikväll. Det blir ett blogginlägg om psykoser istället. Filmen jag ska se är filmen om Unga Astrid . En omtalad film utifrån att den sägs skildra en del av Astrids liv som hon själv aldrig pratade om.

Astrids dotter menade i en intervju i tidningen VI att vi aldrig skulle skildra en man på samma sätt. Vi skulle aldrig plocka fram ett så känsligt kapitel ur en mans liv. Jag var benägen att hålla med när jag läste att vi aldrig skulle skildra Ingmar Bergmans innersta tankar efter hans död. Men så såg jag filmen om Ted Gärdestad och insåg att det faktiskt gjorts. Jag hade inga större förväntningar efter att ha sett filmen om Björn Borg som var bland det tristaste jag sett. Men filmen om Ted visades sig spela i en helt annan division.

Psykoser i film
Filmen om Ted Gärdestad var långt över mina förväntningar och inte alls så romantiserad som jag trodde att den skulle vara. Det där med att Adam Paulsson inte sjunger som Ted glömde jag ganska snart. Filmen visade att den charmiga, begåvade Ted hade plågande psykoser redan tidigt i sitt liv. Jag har som så många växt upp med Ted Gärdestad och hans musik har som för så många andra berört mig på djupet. Vi förstod också alla hur nära han stod sin bror. Men att kärleken dem emellan var också avgörande för att Ted överhuvudtaget skulle fungera hade jag inte förstått. Hans psykoser fanns med från ganska tidig ålder.

Jag var inlagd på Samaritens barnsjukhus i ett par omgångar för svår allergi och astma. Där lärde jag känna en kompis som presenterade Ted Gärdestad för mig. Liksom många andra köpte jag hans andra skiva “Ted” som just då kommit och lyssnade på den otaliga gånger och köpte hans första strax efter; Undringar. Ted Gärdestads musik gick rakt in i hjärtat och vred om riktigt ordentligt. Efteråt har vi förstått att den där gränsen mellan genialitet och galenskap även i Teds fall varit hårfin. En galenskap bestående av psykoser som han själv inte kunde rå för.

Ted Gärdestads livsöde
Vi är många som har följt Teds livsöde med schizofreni och psykoser som jag inte trodde filmen skulle belysa. En av mina närmaste vänner bodde granne med honom när han mådde som sämst. En viktig film som visar denna, bland de absolut svåraste och också livshotande sjukdomstillstånd en människa kan råka ut för. Naturligtvis förstår vi inte som tittare hur plågsamt och svårt det kan vara att drabbas av vanföreställningar och paranoja men vi kan förstå lite grann. Bra att det visas, det är inte så ofta detta visas på film.

Vi vet att människor kan köra urskillningslöst genom Gamla Stan som en man gjorde på Västerlånggatan och många tror att detta är en riktad våldshandling. Att det är riktad aggressivitet, när det i själva verket är en handling av fruktan och skräck. I den symtombild som kännetecknas av psykoser kan människor drivas att göra fruktansvärda handlingar, inkluderat att mycket impulsivt ta sitt eget liv. Det finns medicinsk behandling för Schizofreni och psykoser men denna innebär fortfarande svåra biverkningar och många väljer därför att inte ta sin medicin. På Teds tid var neuroleptikan vedervärdig rent ut sagt.

Höll på att ta livet av sin bror
Kenneth Gärdestad, Teds bror, berättade i en intervju jag såg att han en gång höll på att bli strypt av sin egen bror. Han anklagade inte Ted för det. I filmen framkommer det tydligt att det inte är brodern Ted ger sig på, utan någon som förföljer honom i hans inre föreställningsvärd. En hallucination. Varken Ted eller Kenneth lever idag. Ted kastade sig framför ett tåg, 41 år gammal, förmodligen förföljd av sina vanföreställningar. Kenneth hann ge ut en bok om Teds sjukdom innan han dog. Jag har själv inte läst den.

Vi behöver lära oss mer om Schizofreni som är en oerhört komplex och svårt funktionsnedsättande sjukdom. Jag såg Susanne Ostens film “Flickan, mamman och demonerna” nyligen som också den handlar om vad schizofreni och vad psykoser kan göra med en människa och dennes barn. Susanne Ostens mamma led av sjukdomen. En väldigt bra film som jag kan rekommendera både som en bra dramafilm men också i utbildningssyfte, om hur vissa barn faktiskt lever än idag.

En psykos innebär att man upplever verkligheten förändrad och annorlunda, och det kan vara svårt att skilja mellan fantasi och verklighet. Man kan till exempel höra röster eller känna sig förföljd fast ingen annan delar dessa upplevelser. En psykos kan komma plötsligt eller utvecklas under en längre tid. Hur länge en psykos pågår varierar. Med behandling minskar risken för nya psykoser. Vårdguiden.se

A beautiful mind
Kanske har du sett filmen “A beautiful mind” om matematikgeniet John Nash (Russel Crowe) som utvecklade schizofreni? Han blir frisk i perioder då han väljer att ta sin medicin men medicinen hämmar också hans kreativitet och tänkande, vilket leder till att han väljer bort den i långa perioder. Jag har blivit ordinerad  antipsykotisk medicin många gånger då jag haft hypomana och depressiva blandskov. Trots att jag alltså inte haft några psykoser. Det är så att säga den medicin som ofta skrivs ut vid akuta skov även vid bipolär sjukdom, som är den diagnos jag har.

Det har kommit betydligt bättre medicin på senare år men vissa sorter innebär också att många får svåra biverkningar. Andra är helt enkelt outhärdliga att ta. Människor är också olika känsliga för medicin vilket innebär att alla inte kan behandlas med antipsykotiska preparat. Jag tror det är svårt att föreställa sig vad det innebär när hela kroppen går igång på mediciner som påverkar hjärnans synapser negativt. Jag fick en haldolspruta en gång. Det är bland det vidrigaste jag varit med om. Den gamla sortens neuroleptika som man behandlat mentalpatienter med i decennier. Från femtiotalet tills alldeles nyligen.

Behandling
Andra mediciner är potenta och verkningsfulla med viktuppgång och kreativt och kognitivt hämmande effekt som följd. Det finns nog ingen antipsykotisk medicin som tar bort psykotiska skov utan att den medicinerade får betala ett mycket högt pris. Det kan vara bra att tänka på det. Att behandla psykoser är alltså inte som att behandla depressioner. Idag finns flera behandlingsmetoder, men det förändrar inte det faktum att Schizofreni är svår sjukdom att leva med.

De flesta är mellan 16 och 40 år när de får en psykos för första gången, men man kan få en psykos oavsett ålder. Det är väldigt ovanligt att barn får en psykos. En psykos kan också utvecklas när man är i en känslig period i livet, till exempel tonåren, då man mognar och utvecklas mentalt. Viktigt för oss som arbetar i skolan att tänka på. Då brukar insjuknandet ta längre tid, kanske ett halvår till ett år. I Sverige insjuknar mellan 1 500 och 2 000 personer varje år i psykoser. Schizofreni är den vanligaste formen. Schizofreni är därmed nästan lika vanligt som diabetes typ 1. Källor: Vårdguiden.se och bms.se

Det finns mycket mer att läsa på Vårdguiden och BMS 




Alla har vi vårt bagage

21 oktober, 2018


“Alla har vi vårt bagage från barndomen. Och kanske handlar det om att lära sig hur man bäst bär det. Utan att få förslitningsskador eller ryggskott. Någonstans i världen har vi kanske också alla en plats. En prick på en karta där vi varit när vi var lyckliga. Eller i alla fall hade det bra”.


Bagage från barndomen
Så säger Marie Lundström om Ulf Starks nya bok Rymlingarna i Lundströms bokradio i P1. Ulf Stark dog sorgligt nog förra året men nu har hans sista bok kommit ut. Om Gottfrid som rymmer från sjukhuset. Jag gillar de ord hon inledde radioinslaget med. Att vi alla har ett bagage från barndomen. Frågan är bara hur vi tar hand om det. Kanske är det de personer som ger sken av att inte ha något bagage, som bär det tyngsta? Det vet vi ju aldrig.

Vi kan aldrig utgå från den putsade ytan. Idag är det lätt att vi dömer människor utifrån vad de visar upp i sociala medier. Men vad vet vi egentligen? Vad vet vi om människors sårskorpor som äntligen börjat läka? Ska vi dit och pilla sönder dem kanske det aldrig slutar blöda.

Alla människor har ett bagage
Människor bär på de mest häpnadsväckande historier. Jag vet knappt någon som inte döljer sjukdom, ett trauma, en sorg eller en rädsla. De som inte gör det är åtminstone få. Detsamma gäller kändisar och celebriteter. Vi undrar varför de är så perfekta. Men varför ska de bjuda oss på sina trauman? Varför ska de inte ha rätt att behålla sin integritet, sitt privata?

Några bjuder oss faktiskt på sin vardag. Få tv-program har så många tittarsiffror som när familjen Wahlgren visar att de bråkar. Men visste vi inte det? Eller när Bianca Ingrosso berättar om sin psykiska ohälsa. Fantastiskt starkt av henne. Vi borde dock använda vårt förnuft till att förstå att det är så utan att de ska behöva visa upp hela sitt privatliv.

Om att utnyttja andras olycka
Mina barn skriver om livet och försörjer sig delvis på ord och poesi. De har nått framgång genom att vara autentiska och ärliga. Jag är oerhört stolt över dem för det. Över deras förmåga att förbli chosefria och förmedla ärliga känslor. Men att vara ärlig mot sig själv och andra har ett pris.

Med konst är det dock som så att var och en har rätt till sin egen tolkning. Var och en kan skapa sin egen bild av orden. Så som vi gör när vi läser en bok eller ser ett konstverk. Bilden är så att säga unik och ingen kan ifrågasätta min egen inre bild. Så är det inte med mediapersonligheter.

En manipulativ journalist
En gång blev de fult pressade av en journalist som ville höra historien om deras mamma som nämndes i en textrad. Hur var det egentligen med hennes psykiska ohälsa? De berättade eftersom de är uppfostrade med att psykisk ohälsa inte är något fult och konstigt. Inte konstigare än somatisk ohälsa. De var stolta över sin mamma oavsett vad hon hade för bagage.

Men när det sattes på pränt i en tidningsintervju blev det sensation. Någon ville gotta sig i andras olycka. Tack och lov togs artikeln bort från nätversionen. Att någon vill utnyttja människors trauman, sjukdom och bagage till att sälja lösnummer, få programsiffror eller läsarantal i en blogg, kan vara en smutsig baksida av att vara personlig och ärlig.

Om att ta men inte vilja ge
Vi ska vara öppna. Vi ska bryta stigman. Men människor har också rätt till sitt privatliv. Vi behöver lära oss att offentliga personer spelar en roll och inte fördöma dem för att de visar upp en osann bild i sociala medier. Det är inte konstigare än att läsa Pippi Långstrump. Sina innersta tankar måste vi ha rätt att behålla för oss själva. Det är en balansgång.

Vi behöver prata öppet om psykisk ohälsa och trauman vi drabbas av, så som vi pratat om #metoo. Om tabubelagda ämnen som våld i nära relationer, självmordstankar, fobier och missbruk. Men vi behöver också vara rädda om oss själva. Vi som väljer att vara offentliga måste vara försiktiga. Vi ska inte bjuda på sensationer och snaskiga historier för att andra som själva tiger förväntar sig det eller glupskt ska konsumera dem i media och kanske t.o.m. fälla en hatisk kommentar.

Har inte alltid varit försiktig
Jag har inte alltid varit rädd om mina innersta tankar. Jag hade en personlig blogg som jag uppdaterade dagligen i flera år. Jag upplevde inte att jag fick så mycket tillbaka som jag gav. Ibland sinade läsarantalet och en dag ställde jag en öppen fråga till läsarna. Vad ville de läsa?

En läsare svarade att hen ville läsa om mina skilsmässor, min psykiska sjukdom och all möjlig olycka jag nämnt men inte skrivit om. Då förstod jag att jag var illa ute. Jag förstod då att jag skrev för att behaga. För att få andra att må bra och för att själv vara till lags. Det som enligt mitt livstema innebär att vilja bli älskad. En vanlig problematik som följer med dålig självkänsla och som många offentliga personer också lider av.

Ifrågasättande av ens val
Isabella Löwengrip intervjuades i Skavlan förra veckan. Hon berättade om att hon nådde framgång genom att spela rollen som Blondinbella. Många av oss minns Blondinbella, som var en förebild för många bloggare, influencers och kvinnliga entreprenörer. Idag är hon en framgångsrik affärskvinna. Men då var hon i själva verket ensam och mobbad. Hon delade med sig av sitt privatliv i Skavlan men ifrågasattes av Fredrik Skavlan som anklagade henne för att ljuga i sin blogg. Ett mycket märkligt och naivt agerande.

Isabella Löwengrip berättade om sin kommunikativa funktionsnedsättning. Om att hon alltid haft svårt med relationer och att förstå koder, och och att detta med att “ljuga ihop historier i bloggen” var en del av det. Jag begriper inte varför det ställs andra krav på unga affärskvinnor än vad det görs på affärsmän i kostym i övriga näringslivet.

Varför kvinnor och inte män
Varför ska just unga kvinnor och kvinnor överhuvudtaget, avslöja sitt privatliv i media, bara för att de visar sitt ansikte? Har inte kvinnliga influencers också rätt att använda sig av strategier och marknadsföring som vilken företagare som helst utan att ifrågasättas för metoderna och ställas till svars? Vi spelar alla roller. Ständigt. Så även bloggare och instagramprofiler. Och så även Fredrisk Skavlan. Vem ställer honom till svars?

Att dela med sig av sitt bagage
För att kunna skapa och bjuda på egna texter, egen musik eller vara personlig i en blogg krävs en medvetenhet. Vi som väljer att vara personliga behöver ständigt påminna oss om syftet med det vi gör. Vad vill jag uppnå? Varför vill jag att detta ska vara offentligt? Varför skriver jag inte bara detta i en dagbok?

Att ständigt bjuda på sig själv och behaga andra utan att få något tillbaka riskerar att i längden bli emotionellt dränerande. Därför har det mer och mer blivit att jag skriver på Instagram eftersom jag får mer interaktion där. Denna blogg som i regel har en mer professionell prägel kommer dock att leva vidare.

Äkta relationer
För mig personligen är det oerhört viktigt med äkta relationer. Relationer som innebär att vi kan vara sårbara med varandra. Jag vill ha ett samhälle där vi kan vara autentiska och ärliga. Där vi kan berätta om vårt bagage utan att det känns obekvämt och obehagligt och där vi möts av respekt. Jag bryr mig inte så mycket om den sida vi visar upp på sociala medier eller i kändisvärlden, som många andra gör. Jag vet att det är en mycket liten pusselbit av hela sanningen. Människor får visa upp vad de vill så länge de inte sprider hat.

Interaktion på sociala medier är bra men att som bloggare eller offentlig person råka ut för s.k. haters måste vara förfärligt. Jag har en bloggarkollega som oerhört modigt berättar om sin psykiska ohälsa i sociala medier. Nu har hon råkat ut för hatiska kommentarer av anonyma läsare. Det är förfärligt och svårt att begripa. Jag minns Shirley Clamp som talade om de “vänner” som varit försvunna under lång tid men som återvände när hon blev framgångsrik. Hon skrev låten Ett hus vid stranden (lyssna nedan).

Människor som vill åt ens kärna
Att människor vill åt ens innersta bagage och mosa sönder det eller använda det för egna syften, gör att människor till slut inte vill dela med sig. Det leder till att vi slutar prata om det som är viktigt. Vi som publik och konsumenter har också ett ansvar! Att det finns de som tycker sig ha rätt att få, men inte vilja ge, skapar en obalans. Jag känner igen mig i det här fast jag varken är kändis eller rik. Människor som vill ha hela handen när jag gett dem lillfingret.

Det finns många som hör av sig till mig och tycker att de känner mig väl. Kanske med en tanke om att “hon vet vad det innebär, hon förstår, henne kan jag prata med”. Som vill träffas, som längtar och är angelägna. Men ibland undrar jag vad de längtar efter och vem de längtar efter. Om vi ses handlar det ofta om behov. Men med den sjukdom och det bagage jag bär på måste jag vara oerhört försiktig. Jag har blivit alltmer kritisk och sållar. Det måste finnas en genuin ömsesidighet.

Vi kan inte alltid agera ambassadörer
Jag är en person som ger av mig själv i skrift och i samtal. Det tycker många om. Men jag behöver kunna lita på att människor har något att erbjuda tillbaka när jag behöver det. Som föreslår det som de vet att jag längtat efter. Som vill boosta mig när jag själv behöver det. Som kommer till sjukhuset när jag är inlagd, eller lagar ett mål mat när jag har ångest. De finns idag. De finns vid min sida och de är ovärderliga. Med dessa vänner finns ett givande och tagande.

Att leva med en kronisk psykiatrisk diagnos kan vara ett tungt bagage att bära. Vill en dessutom kunna jobba ställs stora krav på hur en lever och det ställs stora krav på omgivningen. Vi kan dessvärre inte alltid agera ambassadörer för en hel grupp människor som många faktiskt tycks tro. Jag har valt att sprida kunskap genom mitt bloggande och hoppas att på så vis kunna hjälpa någon direkt eller indirekt. Det innebär dock inte att jag kan hjälpa människor när de befinner sig i kris. De personer som enbart vill ha råd, stöd, coaching och bli lyssnade på… tja, de får helt enkelt söka sig vidare. Så krasst är det.




Första hjälpen till psykisk hälsa

16 oktober, 2018


Utbildningen ger dig behörighet till att organisera och ge egna Första hjälpen till psykisk hälsa-kurser. Som en Första hjälpen-instruktör får du lära ut hur man känner igen och ingriper vid kriser, tar emot information och hur man bekräftar och uppmuntrar till att söka lämplig psykiatrisk hjälp. Instruktörsutbildning i MHFA ges av huvudinstruktörer vid NASP.

Bakgrund
Kunskaper om Första hjälpen vid akut kroppsskada och hjärtlungräddning har bidragit till att folk i allmänhet vet en hel del om kroppsliga sjukdomar och åkommor, och använder dessa kunskaper för att rädda liv. Kunskapsnivån är emellertid låg när det gäller psykiska sjukdomar och bidrar till den fördömande och nedvärderande attityd gentemot psykisk sjukdom som ofta förekommer. Vanliga fördomar är att personer med psykisk sjukdom är farliga, galna och oberäkneliga och att det inte finns riktig och lämplig behandling för psykiska besvär. Därför händer det att man undviker att uppmärksamma när någon har psykiska problem eller undviker att söka hjälp för sina egna. Oförståelse hindrar ofta den drabbade både från att söka hjälp i tid och från att söka rätt sorts hjälp.

Utbildningens mål
Mental Health First Aid, som utvecklats i Australien, på svenska benämnt Första hjälpen till psykisk ohälsa, är ett utbildningsprogram avsett för allmänheten. Tanken bakom utbildningsprogrammet är snarlik den vid fysisk Första hjälpen-utbildning: Att ge kursdeltagaren sådana kunskaper som tillåter denne att rycka in och ge en första hjälp tills den drabbade fått professionell hjälp. Avsikten är även att sprida kunskap om psykisk ohälsa och sjukdom för att på så sätt minska fördomar och stigmatisering. Med tanke på hur vanligt det är med psykisk sjukdom är det större sannolikhet att träffa på en person med psykiska besvär än att hamna i en situation där man får användning av sina kunskaper i fysisk livräddning.

Upplägg
Instruktörsutbildningen vänder sig till personer som vill arbeta som instruktörer i Första hjälpen till psykisk hälsa. Instruktörsutbildningen omfattar en veckas heltidsutbildning och därefter finns möjlighet till handledning. Utbildningen ger behörighet till att organisera och utföra egna Första hjälpen till psykisk hälsa-kurser. Vid utbildningstillfället får du en instruktiv och detaljerad handbok i Första hjälpen till psykisk hälsa. I utbildningsmaterialet ingår även filmavsnitt och gruppövningar.

Ur utbildningsinnehållet
  • Utbildningen ger en god överblick om förekomsten av olika former av psykisk sjukdom i Sverige. Kursdeltagaren får ingående kunskap om de tecken och symtom, som finns vid olika psykiska sjukdomstillstånd, särskilt depression, självmordsnärhet, psykossjukdomar och ångesttillstånd och om vilken behandling som finns för dessa tillstånd.
  • Kursen ger kunskap om hur man känner igen och kan gripa in vid kriser som exempelvis självskadebeteende, självmordsnärhet, panikattacker, traumata och akuta psykostillstånd.
  • Kursen lär ut hur man tar emot information, bekräftar och uppmuntrar till att söka lämplig psykiatrisk hjälp och att uppmuntra användandet av olika självhjälpsstrategier.
  • Programmet är baserat på vetenskaplig evidens och experters och sakkunnigas gemensamma rekommendationer.
Behörighet för att bli instruktör
Utbildningen riktar sig till personer med människonära yrken exempelvis personal inom socialtjänsten, skolan, polisen, kriminalvården, brandkåren, individ-, familje-, handikapp- och äldreomsorgen, ambulanspersonal och distriktssjuksköterskor men även till den den ideella sektorn och allmänheten. Kraven för att bli en instruktör är att ha en egen god social funktion, förmåga att kommunicera och fungera som lärare och att ha en positiv attityd till personer med psykiska problem.

Instruktörsutbildning i Första hjälpen till psykisk hälsa – Äldre
NASP har fått i uppdrag av Sveriges Kommuner och Landsting att hålla instruktörsutbildningar i Första hjälpen till psykisk hälsa äldre (MHFA). Utbildningen har fokus på att ge kunskap för att kunna utbilda “Första hjälpare”. Tyngdpunkten är därför pedagogik i kombination med orientering om psykisk ohälsa hos äldre. Nedan kan du titta på en film där Susanne Rolfner Suvanto reflekterar kring varför ett aktivt arbete med psykiska ohälsa bland äldre behövs.

Vad är första hjälpen?
En film som beskriver arbetet med första hjälpen till psykisk hälsa för äldre. I ett samtal mellan Susanne Rolfner Suvanto och professor Britta Alin-Åkerman, verksam vid NASP, ges konkreta exempel på hur man kan arbeta med första hjälpen för äldre.

Kursen Första hjälpen till psykisk hälsa (MHFA)
Kursen Första hjälpen till psykisk hälsa ges i tre olika versioner; vuxen, ungdom och äldre.
Vuxenkursen och Äldrekursen är båda 12 timmar medan ungdomskursen är 14 timmar.

Första hjälpen till psykisk hälsa – standard (Vuxen)
Första hjälpenkursen är en 12-timmars kurs. Den kan ges i olika tretimmarsmoduler anpassat efter deltagarnas möjligheter att avsätta den tid som behövs. Kursen lär ut om de vanligaste psykiatriska diagnosgrupperna och hur tecken på olika slag av psykiskt lidande kan vägleda oss att upptäcka, ta kontakt och hjälpa till på rätt sätt. Som Första hjälpare får man lära sig att stödja och uppmuntra en drabbad person tills ett tillfälligt kristillstånd är över eller tills personen fått lämplig professionell hjälp. Kursen lär ut en handlingsplan. Den lär också ut var det lokalt går att söka professionell hjälp. I kursen ingår träningsmoment, gruppövningar och åskådliggörande filmer.

Första hjälpen till psykisk hälsa – ungdom
Första hjälpenprogrammet finns också med särskild inriktning mot ungdomar i åldersgruppen 12-18 år. Ungdomskursen, som är en 14-timmarskurs, är avsedd för vuxna som i sin vardag har nära kontakt med ungdomar, exempelvis skolpersonal, socialtjänstpersonal eller föräldrar/vårdnadshavare. Förutom beskrivning av de vanligaste psykiatriska diagnosgrupperna finns ett avsnitt om ungdomsutveckling, ett om ätstörningar och ett om reaktioner vid traumatiska händelser hos ungdomar. Huvudmålet är på samma sätt som i vuxenprogrammet att lära ut en handlingsplan som inriktar sig mot mötet med en ung person i kris eller som visar tecken på psykisk ohälsa. Programmet är översatt till svenska och anpassat till svenska förhållanden.

Första hjälpen till psykisk hälsa – äldre
Numera finns även en äldreversion av Första hjälpen till psykisk hälsa som tagits fram i Sverige och som delvis bygger på det australiensiska programmet. Kursens mål är att vidga kunskapen om psykisk ohälsa bland äldre personer från 65 år och framåt. Kursen är en 12-timmarskurs som behandlar åldrande och olika kristillstånd som är vanliga hos äldre men också olika psykiatriska sjukdomar och hur man kan upptäcka dessa. I kursen behandlas även demenssjukdomar, Parkinsons sjukdom, konfusion/delirium, samt matproblem och undernäring. Fokus i programmet är, som i övriga MHFA-kurser, handlingsplanen och bemötandet av en äldre person med tydliga problem.




Rutiner vid psykisk ohälsa

15 oktober, 2018


En av de mest betydelsefulla sakerna för att främja och behandla psykisk ohälsa är att bibehålla rutiner. Det är något jag pratar mycket med mina elever om. Särskilt när de rasat i ångest och depression. Vid mani bör man hålla sig hemma och ha stimulifritt omkring sig men vid depression ska man försöka släpa sig iväg till jobb och skola, hur svårt det än kan vara. Jag berättar för eleverna att det även gäller lärare. Att lärare som lider av depression också släpar sig i väg till jobbet och att det inte alltid syns på dem att de mår dåligt. Det vet eleverna.

Givetvis finns det undantag. När man är utmattad eller som allra sjukast. Det är viktigt att kraven är anpassade utifrån vad individen klarar av. En av de främsta orsakerna till psykisk ohälsa är brister i kontroll i kombination med höga krav. Därför behöver ungdomar som lider av psykisk ohälsa få hjälp med att återfå kontroll. De behöver hjälp med att komma till skolan. Hellre korta dagar och kontinuitet än att försöka släpa sig dit då och då och bli utmattad av att dagarna är för långa och kraven för höga med ett bakslag och en känsla av misslyckande som följd.

Svårt att få till rutiner
För detta med rutiner är något som både vuxna och barn med psykisk ohälsa behöver hjälp med. Det är svårt att få till det här på egen hand. Som mentor kan vi visa förståelse genom att sitta ner och lyssna på hur en bra dag kan se ut. Skriv ner vad eleven säger. Visa att du tar det på allvar och punkta ned det som kan tänkas vara viktiga rutiner för eleven. Mata hamstern, lyssna på en pod, ja vad som helst som är viktigt eller ger eleven energi. Gör ett kravreglerat schema som börjar med korta stunder och sen ökas på.

Skapa en överenskommelse där eleven själv ringer eller sms:ar mentorn på morgonen om det inte går att ta sig i väg. Att för eleven veta att denne måste höra av sig “för att få stanna hemma” gör det lättare att komma iväg. Eleven behöver mycket stöd och uppmuntran när denne sedan kommer. Som lärare är vi professionella. Den frustration det väcker hos oss när en elev mår dåligt, den besvikelse vi känner när denne inte klarar att leva upp till de förväntningar vi själva byggt upp eller den överenskommelse vi gjort, får aldrig någonsin riktas mot eleven. Tålamod är en dygd.

Förklara myndigt
Som vuxen i skolan – lärare eller EHT-personal – behöver vi också förklara myndigt att all forskning visar att det är rutiner som leder till tillfrisknande. Vi kan förklara att vid “fysisk feber” måste vi stanna hemma och vila. Då är det riskfyllt att gå ut eftersom det kan leda till att vi blir sämre. Men vid depression och ångest är det precis tvärt om. All forskning visar att vi blir sjukare av att sitta hemma.

Där sträcker vi ut en hand och visar att vi finns. Vi ska inte leka psykologer. Vi ska agera medmänskligt och vi ska inge hopp. “Det kommer att bli bättre” säger vi fullt övertygade. “Det kommer att bli bättre”. Vi sänker ribban för vad de ska klara. Ger beröm för vad de faktiskt klarar av. Att de kom. Att de orkade sitta inne i klassrummet. Att de kanske till och med glittrade till lite i ögonen. Vig 2 minuter åt att fråga något konkret. “Hur gick det att ta sig hit?” “Var det köer på tunnelbanan?” Något som inte är alltför laddat.

Draghjälp av omgivningen
Om inte ens jag som kunnig vuxen med psykisk ohälsa klarar det här med rutiner när jag har ångest, hur ska då ungdomarna klara det? De behöver mycket stöd och draghjälp från omgivningen och det får de genom att vi bryr oss. Det behövs inte många sms. Skapa en tråd, eller ett chattforum för flera. Använd humor. Lägg in någon rolig bild och skoja om det som är laddat och svårt. Jag brukar också föreslå att de ska mötas upp med en kompis. Och så frågar jag i vilket läge ångesten är som värst när de ska försöka ta sig till skolan och berättar att “exakt i det ögonblicket kommer ångesten strax att klinga av” och så visar jag bilden nedan. Vi planerar för hur eleven ska ta sig förbi det svåra momentet.

Vi behöver intressera oss för ungdomarnas känslor och det som sätter käppar i hjulen för dem. Vi behöver hjälpa dem att kartlägga genom att rita upp deras “spöken och demoner” på whiteboarden och sudda bort dem eller kladda över dem. OCD-terapeuter pratar om att vi inte ska mata ångestmonstret. Jag tycker det är så bra. Vi lärare behöver använda liknande metaforer. Viktigast av allt är att vi bemöter barn och ungdomar i en återhämtningsfas med respekt. Inga uppgifter och prov. Inga prov i världen är så viktiga att de inte kan vänta. Alltid hälsan först!

Rutiner nedskrivna
Tillbaka till det här med rutiner. När det gäller barn och ungdomar med psykisk ohälsa vill jag rekommendera dig att göra så mycket som möjligt visuellt. Skriv ner. Det du säger tenderar att försvinna med vinden när eleven väl står där och behöver dina råd. Rita. Många barn och ungdomar har tydliga metaforer inom sig. Använd dem och rita ner dem eller låt barnet rita. Det gäller även dig som förälder.

Punkta ner en lista med mycket enkla steg att följa som morgonrutiner. Det gäller att få ungdomen att känna att denne lyckas. På min lista står det just nu:
  • Ta medicin
  • Frukost
  • Duscha
  • Sminka mig
  • Vattna blommorna som behövs vattnas.
  • Tömma diskmaskinen
  • Snygga till i köket
  • Snygga till i vardagsrummet
  • Bädda sängen
  • Sätt dig vid skrivbordet
  • Svara på mail mm.

Banalt men ovärderligt 
Banalt kan tyckas men utan den här listan går jag och lägger mig på soffan och surfar på min telefon för att fly min ångest. Att sminka mig känns onödigt men nödvändigt. Det är ett steg mot tillfrisknande. Att bädda sängen är enormt viktigt om man behöver gå tillbaka och vila. Det är aldrig bra att gå och lägga sig i den obäddade sängen. Det signalerar till hjärnan att det är dags för nattsömn.

Sen jag började gå efter listan för någon vecka sedan har min återhämtning snabbats på. Innan dess försatte ångesten mig i ett förlamande töcken. Det är klart att det beror på andra saker också. Jag är coach och kan coacha mig själv. Och jag har tillgång till goda behandlare. Våra ungdomar är ofta helt utelämnade åt sig själva, sin ångest och sina skuld- och skamkänslor. För att slippa känna skam och för att slippa det sjukdomstillstånd och lidande som molande ångest innebär flyr de in i sociala medier och spel. Precis som vi vuxna flyr in i extremt tränande, drickande, rökande eller sociala medier. Som vi avleder tandvärk avleder vi ångest.

Konkret hjälp
Så känner du någon som lider av depression och ångest? En familjemedlem, en vän, en elev eller en kollega? Försök ha det här i åtanke. Att väldigt lite hjälp – men konstruktiv och konkret hjälp – kan göra underverk. Oftast är det bättre att hjälpa med handling än att låta den deprimerade älta sin depression. Rita och skriv, sätt på pränt. Stoppa lappen i handen på vederbörande. Köp en påse geléhallon. Kolhydrater är lindrande.

Tipsa om påminnelse-appar. Påminn om att ångesten klingar av men säg det inte bara sådär, utan ta reda på i vilket läge ångesten attackerar och ta reda på var personen “borde” befinna sig vid den tidpunkten, dvs. 10-15 minuter senare. “Där kommer ångestattacken att klinga av”. “Vid tunnelbanan har den minskat och du har överlevt”.

Ring gärna om det är någon du känner väl. Tjata inte men säg att du möter upp. Ett sms kan vara avgörande för att en person ska orka komma till jobbet eller skolan. Att få veta att denne är saknad är läkande. Föreslå en kort promenad. Föreslå att ta med ett par bullar om personen orkar ta sig ut. Lärare har sällan tid för promenader på arbetstid men ofta är det bättre än ett möte. Kanske kan du föreslå en promenad på vägen hem. Hoppas du fått lite tips. Följ gärna bloggen så får du fler tips på vad du kan göra.




Överbelastad

14 oktober, 2018


Det var riktigt länge sedan jag skrev. Så länge sedan att jag glömt min ton och min röst. Min skrivröst och bloggröst. Att ha en röst när en skriver är viktigt. Både när en uttrycker sig skönlitterärt men också när en skriver andra typer av texter. Så nu ska jag försöka hitta den igen. För jag har vilat från skrivandet och allt som har med jobb att göra. Ja allt som har med prestation att göra. Anledningen är att jag varit överbelastad.

Skrivandet har väl inte direkt med prestation att göra men det triggar igång mig, får mig att vilja mer. Ingenting har fungerat som det ska. Det tog stopp i slutet av augusti. Som motorgräsklipparen som kört på en sten. Då är det bara tvärstopp. Min mamma påminner mig alltid om att jag ska gå ut i det fina vädret men när det är stopp då är det verkligen stopp. Då känner jag att det inte går, hur mycket jag än försöker.

Överbelastad eller utmattad
Överbelastningssymtom säger doktorn. Han säger att jag är överbelastad. Som en packåsna som burit för två. Jag har under lång tid kompenserat. Som specialpedagog i skolan är det lätt att hamna i det, att en kompenserar för andra som inte gör det som måste göras. Vi har lagar att följa. Om elever inte får sina anpassningar och det stöd de har rätt till enligt lag är det lätt att tro att det är min skyldighet att kompensera för det. Jag slår liksom knut på mig själv och ska vara både elever och föräldrar till lags.

Men till syvene och sist är det ju inte mitt ansvar. Det är min skyldighet att utreda elevers behov av stöd, göra en bedömning och vidarebefordra denna till rektor. Men det är inte jag som tar beslut och verkställer. Viktigt att komma ihåg det. Men när en är överbelastad redan är det lätt att förlora omdömet och svårt att känna var gränsen för ens egna ansvar går. I alla fall för mig.

Symtom
Hur yttrar sig då dessa överbelastningssymtom? Det började med att jag bara grät. Jag grät hemma och jag grät på jobbet. Jag var sjukskriven redan i våras men var hemma alldeles för kort tid. Sen arbetade jag halvtid på två skolor. Med två studentutspring, två studentluncher och två avslutningar med allt vad det innebär. På halvtid. Det blev för mycket. Samtidigt var jag igång och startade upp mitt företag med flera kunder som drog i mig och jag ville inte säga nej. Jag visste ju inte hur det skulle gå.

Jag blev alltmer ljudkänslig. Minns min semestervecka på Möja, när jag bodde på ett vandrarhem med ett antal barnfamiljer. Jag ville bara skrika när barnen var uppe i ottan och lekte. Vanliga vardagsljud blev outhärdliga. När jag kom hem därifrån var utmattningen ett faktum.

Depression
Jag gick helt enkelt in i någon typ av lättare depression. Fick en knuff in i den, av den svåra värme som rådde. Jag blev handlingsförlamad och orkade ingenting. Och eftersom jag planerat att jobba med företaget var det också svårt att i denna förlamning bli flexibel och försöka planera in någonting annat. Allt blev mycket, mycket tungt och svårt och jag fick problem att tänka klart och fungera i vardagen. Jag tror det var många av oss som fick problem när den mest intensiva värmen la sig över landet.

Jag försökte återgå i arbete i augusti. Först mitt eget företag, sen även på den skola jag var stationerad på. Jag jobbade i 3 veckor, mer gick det helt enkelt inte. Jag var så att säga för överbelastad. Jag vill inte lägga skuld på min arbetsgivare. Nej, orsaken till detta ligger långt tillbaka. Jag har kört på under lång tid utan tillräcklig återhämtning. Kört på i blindo så att säga, utan tillräckligt lång vila emellan. Vissa klarar det men inte jag.

Synopsis
Tack och lov hann jag få iväg ett synopsis på en bokidé jag hade och som jag gått och grunnat på. Jag ringde ett förlag som nappade på idén och bad mig skicka in en skiss, ett synopsis på min idé. Min tanke var att det skulle bli en kursbok för blivande lärare. Jag tycker att lärare idag vet för lite om psykisk ohälsa och hur psykisk ohälsa påverkar ungdomar. Därför tänkte jag att jag får väl skriva den bok jag tycker att de behöver för att kunna bemöta den psykiska ohälsan i skolan. Den bok som ska skapa förståelse.

Det gick i väg men sen var jag alltför utmattad för att kunna göra någonting mer. Mitt bloggskrivande upphörde, uppdaterandet på Linked in, Facebook. Jag orkade inte ens gå och träna trots att det är det som hjälper bäst när jag mår dåligt. Jag blev bara liggande. Jag postade inlägg på Instagram och försökte komma i väg till det som redan var inplanerat men fick ställa in mycket.

Inte kvar på min förra arbetsplats
Jag kommer inte vara kvar på den skola där jag tidigare arbetade. Eftersom jag arbetar på ett bemanningsbolag har de satt in en annan konsult på den skolan. Vart jag hamnar återstår att se. Det blir nog bra. Jag litar på min chef som är oerhört omhändertagande.

Den resterande delen arbetar jag på mitt eget företag. De hörde av sig om mitt synopsis och tyckte om det och vill ge ut boken. Så snart börjar jag min skrivprocess. Lagom till den psykiska ohälsan börjar peaka i november ska jag nog få ihop en föreläsning att erbjuda också. Det ordnar sig, bara jag tar det försiktigt och inte har för bråttom.





Vi vuxna kan undvika det vi upplever som obehagligt

12 september, 2018


Det här inlägget skulle handla om psykisk ohälsa men kom att få en annan tvist, som så ofta när jag skriver. För vilka vuxna vill tänka på barns och ungdomars ohälsa när allt fungerar bra? När solen skiner och jag och min familj mår bra. När det fungerar på jobbet eller i skolan och vi kommit in i det där berömda flowet. Vem vill tänka på vad som kan inträffa. Vad som kanske händer men som jag inte ser? Vi matas ju ständigt med självhjälpsböckernas käcka fraser om att bara vi ser positivt på tillvaron så finns inga problem. “Se inte problemen, se möjligheterna” är ord som får fritt spelrum. Och kanske är det trots allt ganska bra att vi matas med detta och inte det motsatta. Att vi omger oss med positiva mantran istället för att svepa in oss i offerkoftor.

Men vi vuxna som arbetar med människor och i synnerhet barn och ungdomar behöver se bortom de coachande fraserna om det fria valet och att du kan bara du vill. Vi som arbetar med ungdomar vet att de vill men ofta inte kan. Möjligheterna finns inte alltid. Eller vet vi det? Är det så att kunskapen brister här? Att vi som arbetar med ungdomar tror att de kan bara de vill. Att det är fel på viljan? Att om de bara försökte lite mer skulle de gå bra i skolan? Bara de ryckte upp sig skulle de må bättre? Jag tror att många av oss vuxna tänker så, för jag stöter på denna typ av värderingar alldeles för ofta. Därför har jag bestämt mig för att börja sprida kunskap som motbevisar att det inte är så enkelt som många tror för ungdomar att rycka upp sig.

Psykisk ohälsa i skolan
Vi har alldeles för många ungdomar idag som lider av psykisk ohälsa p.g.a. diverse omständigheter. En av orsakerna till att ungdomar mår psykiskt dåligt är enligt Folkhälsomyndigheter deras skolresultat. När ungdomar inte lyckas i skolan mår de dåligt. Varför de inte lyckas i skolan beror framför allt på att vi inte har en skola för alla elever idag. Vi har en skola för en viss grupp av elever. En viss typ av elever. Den grupp som klarar att anpassa sig till skolan. Men eftersom det enligt lag är skolan som ska anpassa sig till eleverna och skolan på många håll brister i det, leder det till att elever kommer efter, förlorar tron på sig själva, känner stress och börjar utveckla stressymtom.

Att skolan brister i att anpassa sig till eleverna och deras verklighet och förmåga beror inte på eleven. Eleven är aldrig skuld till att skolan brister även om det många gånger kan kännas så för elever och uppfattas så av lärare. Det finns hundratals orsaker till att skolan brister men jag är inte så intresserad av just den biten. Det handlar om pengar, skolutveckling, politik och värdegrund. Eleven som individ är som sagt inte orsaken till att skolan inte anpassar sina metoder eller tar beslut om att erbjuda eleven alternativ och stödinsatser. Eleven kan dock befinna sig i en situation eller ha en funktionsvariation som försvårar inlärningen. Kanske inte för all framtid men just när ett specifikt kunskapskrav ska läras in. Just i den specifika miljön, med de specifika förutsättningarna. Det leder till att eleven undviker ett annat kunskapskrav och drar sig för att komma till skolan med risk för att bli serverad högar av uppgifter och prov.

Skola enligt 1800-talsmodell
Orsaker som försvårar förmågan att närvara på lektioner, gå i skolan och delta på lektioner på traditionellt vis enligt 1800-tals modell, kan vara många. Det kan bero på läs- och skrivsvårigheter, kunskapsluckor, funktionsvariationer som ADHD, Autismspektrumtillstånd, hörselnedsättningar, konstant huvudvärk, psykiska problem i familjen, missbruksproblem i familjen, död och sorg eller andra trauman, höga prestationskrav hemifrån som leder till panikångest. Det kan vara andra psykiatriska diagnoser som Dysmorfofobi, anorexi, tvångssyndrom, affektiva syndrom (bipolaritet, depression), generaliserat ångestsyndrom, självskadebeteenden osv. Mycket går in i varann. Allt som oftast handlar det enligt min erfarenhet om att eleven inte får rätt hjälp. Att eleven svarar JA när läraren frågar “förstår du?”. Eller NEJ när läraren frågar “behöver du hjälp?” för att eleven inte vågar visa sig “dum”.

Kanske för att eleven känt sig “dum” under hela skolgången. För detta med att en elev inte hänger med är något som ingen elev önskar skylta med. Inte nån. Skulle du som vuxen vilja skylta med att du inte hänger med när alla andra tycks göra det? På ett viktigt möte? Kanske gör du det en gång eller två men inte varje gång, varje dag, året om. Antingen väljer eleven att inte gå dit och ett undvikandebeteende är igång. Eller så kanske eleven med tiden har lärt sig strategier för att dölja sin “okunnighet” sin brist i att förstå vad läraren står där framme och pratar om. Eleven hänger inte med i den cementerade takt som alltid råder för att läraren ska hinna med allt. Eleven kanske då väljer att maskera sin “dumhet” genom att vara lite extra kaxig och “hård”. Eller tar fram mobiltelefonen eller datorn och börja surfa på Youtube. Ja det finns ju naturligtvis många olika sätt att undvika det som i längden blir obehagligt att utsätta sig för.

Som vuxna kan vi undvika allt obehagligt
Vi vuxna kan i regel undvika det vi tycker är obehagligt. Vi kanske inte gillar att stå och prata inför folk. Vi kanske inte tycker om att sitta på utbildning hela långa dagar. Många av oss tycker att det är jobbigt att träffa grannarna på årets städdagar i bostadsrättsföreningen. Eller kanske är det där med att träna bland det tråkigaste och jobbigaste vi vet. Många trivs inte på jobbet men hittar ändå något som är meningsfullt, men gör vi inte det kan vi byta arbete eller försöka få andra arbetsuppgifter. Gillar vi inte sjön undviker vi att åka båt. Är vi rädda för att flyga, flyger vi inte. Gillar vi inte saker undviker vi detta eller hittar strategier att slippa. Kanske ljuger vi till och med för att slippa städa i föreningen.

Många av våra ungdomar tvingas stå ut med sådant de inte gillar dagar och veckor i sträck. Och de kan sällan välja bort och har små möjligheter att påverka. Ändå betraktas de som lata. Några trivs såklart med allt i skolan. Med alla ämnen, alla lärare, klasskompisarna, rasterna, miljön och alla vuxna. De mår bra och har bra förutsättningar att klara kunskapskraven. Men hur många är de egentligen? Enligt min erfarenhet finns det åtskilliga skolor där denna grupp är en minoritet. Ändå låtsas vi vuxna i skolan som att det är tvärt om. Att den grupp som har otillräckliga förkunskaper, bristande språkkunskaper, bristande förutsättningar p.g.a. funktionsvariationer och ohälsa är en ytterst liten del. Då måste väl ändå nånting vara fel på skolan och inte tvärt om?

Skola som anpassar sig efter elever eller tvärt om
Förutom att skolan inte anpassar sig efter eleverna som är anledningen till att skolan finns, så har alltså många elever en hel historia de bär på. Många lärare har ett intresse att ta del av denna historia men har inte tiden. Elevhälsoteamet på skolan har inte tiden. De här historierna kan handla om så svåra saker att det ibland är svårt att förstå att de ens orkar ta sig till skolan. Ofta riktar vi fokus mot några få elever vilket lätt leder till att elevhälsoteam och mentorer drunknar i ett enda livsöde. Men skolan vimlar av livsöden. Alla skolor vimlar av livsöden, stora som små. Så många elever har lärt sig att hålla en fasad. Endast ett fåtal vågar skruva upp korken på ketchupflaskan. Det är inte meningen att de ska göra det i skolan. Det är inte vår uppgift att skruva upp ketchupkorkar men vi måste våga se och ta reda på vad som finns där inne i flaskan för att kunna ge rätt stöd.

Jag ska inte skriva så mycket mer denna gång. Du får läsa fler inlägg för jag vill sprida kunskap och erfarenhet på det här området. Få vuxna i skolan och förhoppningsvis en och annan politiker att reflektera kring att skolan trots alla stora förändringar på många sätt är densamma efter 50 år. Trots digitalisering och våra reformer som innebär att vi nu vill och önskar har en skola för alla elever. Men för att kunna arbeta inkluderande med alla elever, med elever med alla funktionsvariationer och modersmål och behålla den värdegrund vi vill ha i skolan måste förutsättningarna förändras. Det är många av oss som arbetar med elevhälsa helt eniga om. Och vi som arbetar med elevhälsa… ja det är ju alla som arbetar i skolan.




Varför handledning?

10 september, 2018


Handledning i grupp

Handledning i grupp, professionell handledning eller processhandledning innebär att du träffar samma grupp yrkesverksamma personer regelbundet under en längre tid. Ofta kan det röra sig om ett år eller mer. Samtliga i gruppen har en liknande yrkesbakgrund som du själv. Genom professionell handledning kan du tillsammans med en handledare och resten av gruppen reflektera kring din egen yrkesroll. Dessutom får du tillfälle att vässa dina egna professionella verktyg samt fördjupa din kunskap och kompetens kring arbetet i din vardag.

I handledningsgruppen får du också anledning att ta tillvara frustration och hinder i ditt arbete. Du får möjlighet att  omforma dessa till positiva erfarenheter. Genom att tillvarata handledarens och gruppens samlade kompetens kan du på detta sätt utvecklas i din profession, i den riktning du själv önskar. Handledning är till skillnad mot traditionell utbildning en metod som innebär att du utmanas och att du får insikt och kunskaper som lättare förankras i praktiken.

Problematisera
I handledningen får du hjälp och regelbundet stöd i att problematisera och djupdyka i det som påverkar dig till vardags. Dessa nyförvärvade kunskaper och erfarenheter kan du sedan tillförskansa dig i din yrkesroll, vilket gör att du förhoppningsvis snabbt kommer vidare och blir mer kvalificerad i din yrkesprofession.

Det finns stora fördelar att delta i en grupp med pedagoger du inte umgås eller arbetar med till vardags. För att det ska vara en lämplig storlek på gruppen behöver vi med mig vara ca 6 – 7 deltagare. I regel träffas man en gång var fjortonde dag och ett minimum är att anmäla sig till tio handledningsträffar. Du är varmt välkommen att anmäla intresse eller ställa frågor.

Enskild handledning för pedagoger
Att få handledning innebär att du träffar en professionell och utbildad handledare regelbundet under en längre tid. Ofta rör det som ett helt läsår eller mer. Kontakten ska vara tät och en överenskommelse görs om vad den som får handledning önskar få ut av träffarna. En handledning kan inte avbrytas hur som helst varför det är också är nödvändigt med ett skriftligt avtal för hela handledningsperioden.

Jag handleder också speciallärare och specialpedagoger samt pedagoger som inte har specialpedagogisk utbildning men som i praktiken arbetar som specialpedagog. Denna typ av handledning kan sägas vara mer lösningsfokuserad och kan också vara mer sporadisk. Det kan också röra sig om ett team i förskolan som behöver stöd och hjälp i hur de ska arbeta för att skapa en miljö som fungerar för alla barn.

Lösningsfokuserad handledning - jag hjälper dig vidare
Det är du som är experten på ditt område och jag är inbjuden, redo att lyssna och stötta dig genom processen vare sig den blir kort eller långvarig. Men om du begärt lösningsfokuserad handledning och inte reflekterande handledning har du en ambition att snabbt komma vidare. I en sådan handledningssituation kan jag genom att lyssna, hjälpa dig att sortera. Jag vill också utmana dig för att du ska kunna utvecklas och komma vidare, se saker och ting ur ett nytt perspektiv.

Ofta kan det vara så att du som individ fastnat i ett tankemönster. Då kan det vara svårt att föreställa sig att att saker och ting ska kunna få en lösning på något annat sätt än det du visualiserat och trott, om du ens kan tro på en lösning. Men det finns en lösning.

Som lösningsinriktad handledare kan jag hjälpa dig att förstå din egen roll bättre. Jag kan också hjälpa dig att förstå ur olika perspektiv. På så vis kan vi tillsammans skapa beredskap för att du ska kunna komma vidare. Jag kan hjälpa dig ur ambivalens och handlingsförlamning, ur ilska och ur beslutsångest. Handledningen kan vara av yrkeskaraktär och av privat karaktär. Det viktiga här är att du förstår att jag inte kommer att ge dig några färdiga svar eller några färdiga lösningar. Dock kan jag få dig att känna att du är betydligt mer kapabel till att lösa dina problem än du kanske hade trott.

Varför behöver vi handledning?
Handledning behövs idag och för många i den äldre generationen kan det vara svårt att förstå varför arbetsvillkoren och villkoren i skola och på arbetsplatser förändrats så. Utan att gå in på någon djupare analys går det dock att konstatera att stora förändringar har skett. Vi har krav på oss att vara effektivare på allt fler områden. Stressen ökar och vi känner oss ibland som maskiner som ska producera. Hur snabbt vi än arbetar och hur mycket vi än gör kan vi uppleva att det inte blir bättre.

Ofta lägger vi ner väldigt mycket tid och resurser på fel saker. Och när stressen ökar har vi en tendens att frikoppla hjärnan från maskineriet och vi blir oförmögna att ta klola beslut. Detta leder i det långa loppet till utmattning och annat som innebär sjukskrivning. Tack vare handledning kan den anställde så att säga “spara på sig själv” och får stöd att klara sin vardag. Gruppen och handledaren blir tillsammans ett stöd och till slut kanske en nödvändighet i svåra tider men också då arbetet är stimulerande och utvecklande.




Paradigmskifte i skolan

7 september, 2018


Vi befinner oss enligt mig i ett paradigmskifte när det gäller skolans syn på elever med funktionsvariationer. Vi har två generationer lärare och två generationer elevhälsopersonal. Den nya generationen lärare och elevhälsopersonal har dock vuxit upp med en skola som tillhörde det gamla paradigmet. Andra har anammat den “nya skolan”. Som specialpedagog och konsult stöter jag på detta dagligen. Detta med att människor arbetar i två olika paradigm.

Så många är kvar i det gamla. Och många nyexade lärare och framför allt specialpedagoger kommer starka och rustade med de nya smarta lösningarna om en skola för alla. Vi som förstår vad “en skola för alla” och “tillgänglig lärmiljö” betyder vet att det är den bästa och smartaste vägen att gå för alla inblandade. Den mest energibesparande vägen som också leder till resultat. Men för dem som ännu inte har kunskap i vad det innebär blir det ytterligare en belastning, ett ok. Ännu ett måste som står på Att göra listan.

Förtroendeskapande arbete
Innan jag som specialpedagog ens kan påbörja arbetet med att få undervisande lärare att förstå poängen med att avlasta dem när det gäller att individanpassa måste jag ha deras förtroende. De senaste åren har det varit ungefär 20/80. Med många lärare har jag spenderat 80% av min arbetstid på att bygga upp förtroende och 20% på att samtala om lösningar, förändringar i förhållningssätt. Att vi inte ska anpassa undervisningen för några få utan skapa en lärmiljö som passar samtliga.Med andra är det vise versa.

Vi kan också se mitt arbete som en trappa med 10 trappsteg. Uppe på trappsteg 10 ser jag målet: att kollegiet ska veta hur och varför vi ska jobba utifrån tillgänglig lärmiljö-principen. På steg 1 har jag de primära kartläggningarna som måste göras vid varje terminstart. Föräldrar som hör av sig när deras barn börjar gymnasiet och önskar göra en överlämning. Jag behöver träffa ungdomen snabbt och kan sedan ofta lugna föräldern med att läget är under kontroll och att jag finns, att jag går in i klassen osv. Steg 2. är att förmedla informationen till lärarna. Steg 3. är att börja arbeta med lärarna om hur vi kan möta elevens/elevernas behov. Steg 4. är för mig att börja handleda i tillgänglig lärmiljö, att läraren kan göra en agenda för alla, skrivmallar för alla osv.

Upp till toppen på en gång
Där fastnar vi. Och tro mig, jag har prövat allt. Borde vi då gå den andra vägen och springa upp till steg 10 på en gång? Det anser många specialpedagoger och rektorer. Många skolor har en skolledning som förstår det här och leder personalen tillitsfullt och inkännande upp till steg 10. Jag har sett flera rektorer och de är skickliga. De visar ödmjukt att det är såhär vi ska arbeta.

Detta kan inte specialpedagogen göra. Specialpedagogen har inte det uppdraget. Specialpedagogen ska inte tala om för sina kollegor hur de ska arbeta. Specialpedagogen ska vara ett stöd för undervisande lärare i att skapa en tillgänglig lärmiljö men har ingen arbetsledande funktion. Det intrycket får ofta undervisande lärare av specialpedagogen och upplever att specialpedagogen är där för att läxa upp sina kollegor. Många lärare drar sig därför undan ett sådant samarbete.

Smart eller osmart
Kort sagt skulle man kunna säga att vi har ett stort gäng som jobbar “osmart” och så har vi några enstaka som ska förklara för de andra att de ska jobba smartare. Hur låter den? Dömt att misslyckas, eller hur? För att ett främjande och förebyggande elevhälsoarbete som innebär att vi från början skapar en lärmiljö som fungerar för alla kräver en plan. En plan som innebär att alla elever redan från skolstart har möjlighet att lyckas och inte halka efter – vilket vissa elever riskerar att göra redan efter ett par veckor om detta inte är tydliggjort.

För detta behövs vissa grundläggande saker enligt mig. Utan dessa komponenter kan jag säga på en gång att det “förebyggande och främjande arbete” som många rektorer så fint talar om inte kommer att fungera. Givetvis krävs mycket mer, men detta är ett minimum.

Vad krävs?
Det behövs att rektorn som leder elevhälsoarbetet pekar ut en mycket tydlig och väl genomarbetad och förberedd riktning som har grund i en hållbar teori, dvs. inte enbart tomma fraser (läs floskler).
Det behövs en tydlig plan. En detaljerad tidsplan och en detaljerad plan för exakt hur det ska gå till och vad elevhälsoarbetet ska ha för innehåll. Vilka som ska leda arbetet osv. Precis så som vi kräver att elever gör vid gymnasiearbete, uppsatsskrivning osv. men som vi dessvärre själva ofta brister i när det gäller vårt eget arbete. Planen behöver vara klar innan skolan startar i augusti.
Det behövs kunskap i vad förebyggande och främjande elevhälsoarbete är. Om ingen på skolan har detta är det viktigt att skolan tar hjälp. Vad är tillgänglig lärmiljö? Vad innebär det att vi inte behöver individanpassa så som lärarna känner att de måste innan arbetet sätter igång? Lärarna måste vara övertygade om att de får något genom att sätta sig på tåget. De ska känna detta. Inte bara få detta sagt till sig.
Vad som också är viktigt är att det finns en samsyn. Skolan är en stor arbetsplats och är därför uppdelad i olika system som har olika akademiskt språk, olika vardagsspråk, olika kompetens och olika personer som leder dem. Alla dessa system (ledningsgrupp, arbetslag, förstelärare, elevhälsoteam, resurspersoner, vaktmästare, IT-pedagoger osv.) behöver ha en samsyn. Alla ska ledas i samma elevhälsoarbete.
Elevhälsoteamet behöver också vara eniga kring hur elevhälsoarbetet ska gå till. Många gånger har rektor och specialpedagog en pedagogisk dominans i elevhälsoteamet och kör på som om deras synsätt är det enda rätta. Studievägledare, skolsköterska och skolkurator förväntas bara hänga med och skolpsykolog och skolläkare kanske inte ens får delta. Vi behöver lära oss att använda kompetenserna rätt och stärka EHT som ett kompetensteam på skolan.
Mycket är redan sagt
Det finns mycket att säga om elevhälsoarbetet och mycket är redan sagt. Böcker florerar flitigt på de skolor jag varit på och så beslutar sig EHT för att det här året ska vi arbeta utifrån den här boken. Jag tycker det är bra men det riskerar att stanna där. Det riskerar också att stanna i EHT. Elevhälsoteamet tänker att nu ska vi arbeta förebyggande och främjande men har de ingen piska på sig, ingen “lärare”, ingen riktig ledare som leder arbetet så riskerar det förebyggande elevhälsoarbetet åter att bli bortprioriterat som så många gånger tidigare. Vi vuxna fungerar precis som våra elever. Har vi ingen som tar ett planerande ansvar blir det som en klass utan mentor eller lektion utan lärare. De akuta ärendena behöver tas om hand och snabbt är samtliga personer inne i det trygga, vanliga. Det vi känner till.

Jag tror på att ha en person utifrån. Det var delvis därför jag startade mitt företag. Jag tror på att ha en kunnig person utifrån som leder arbetet. Det kan vara en pedagog, en psykolog, en studievägledare eller kurator. Någon som är insatt i lagstiftning och hur vi kan bedriva elevhälsoarbete smartare. Jag arbetade så en gång i tiden. Vi hade en skolpsykolog som kom ibland och en skolläkare ibland. Båda med fokus på det förebyggande och främjande arbetet. De kom in som konsulter. Att någon på skolan ska leda blir ofta inte bra. Vi har för många olika fokus och det blir lätt inbördes strider som gör att vi tappar fokus. Eller så rusar vi fram för fort eller för långsamt.

Paradigmskifte
Jag behöver komma tillbaka till vad jag menar med paradigmskifte. Det jag upplever i skolan idag är alltså att många undervisande lärare befinner sig i gränslandet. De är precis där det är som mest kaotiskt. De håller på att lämna något gammalt som innebär att vi måste individanpassa. Men ska försöka övergå till något nytt, som de inte vet vad det är. Det gör att de arbetar utifrån båda principerna. Det trygga vana och de nya som de enligt mig inte alltid orkar ta reda på vad det är bra för. Lärare försöker så att säga individanpassa för varenda individ. Det är otroligt energikrävande och uttröttande och gör att de aldrig kommer till trappsteg 10 där de får den stora belöningen, vinsten av sitt slit.

Jag som sett den här förändringen, som arbetade i grundskolan när många elever med ADHD och AST gick i särskilda skolor, isolerade från sin moderskola, har sett den gradvisa förändringen. Först en förändring till små undervisningsgrupper (som jag själv ansvarat för i grundskolan). Därefter till integrering av individer i storklass med personlig assistent till att sedan arbeta inkluderande med alla individer, i en skola för alla. En skola och en lärmiljö där alla har samma kursplan, samma planering och samma undervisning vilket ofta inte var fallet när en elev hade assistent i klassrummet.

Paradigmskifte historik
Vi har dock insett att det inte fungerade helt och hållet och några skolor har gått tillbaka till de små undervisningsgrupperna. På gymnsiet ser det lite annorlunda ut. Där finns sällan några små undervisningsgrupper. I bästa fall har du en speciallärare som kan delta på lektioner eller undervisa en liten grupp. Skolan kanske arrangerar smågrupper i matematik eller svenska men alltför många skolor har någon typ av läxläsning när det är dags att gå hem. Då ADHD medicinen går ur kroppen och eleven ska till sin basketträning eller äntligen, äntligen är befriad att gå hem. Idag finns det i de större städerna några skolor som riktar sig till elever som inte kan och förmår att gå i ett vanligt gymnasium. De är dock få och ofta svårt att komma in.

Jag ska försöka runda av det här inlägget. Min mission är inte att förändra detta och skapa ett smidigare paradigmskifte. Det finns andra som tar över nu och gör det så mycket bättre. Jag vill bara berätta att jag arbetat som specialpedagog i över tjugo år och ser hur det här paradigmskiftet plågar många undervisande lärare som inte får tid att reflektera över vad det innebär. Som inte får någon ordentlig ledning i vart skolan är på väg, varför skolan ändrat riktning och att vi inte behöver stanna kvar i det gamla. Om du läser detta och tänker att “vi behöver någon som kommer utifrån och talar med oss om detta” blir jag oerhört tacksam om jag får möjlighet att göra det eftersom jag tror på en skola för alla elever. Annars var detta inlägg mest tänkt att få dig som lärare att förstå att jag som specialpedagog har all förståelse i världen för att det nya är tungt och kravskapande.




Syftet med handledning

28 augusti, 2018


När det gäller handledning på arbetet är det av stor vikt att handledningssituationen är uttalad. Dvs. att det finns en överenskommelse kring ramarna för handledningen. Så är det inte alltid och det är ett önsketänkande från min sida som specialpedagog och handledare att det skulle vara på det viset i skolan. Då kan man fråga sig om det ens får kallas handledning. Ändå är det den föreställningen många har. Att det rör sig om handledning när specialpedagoger ger stöd åt lärare. Därför kan jag tycka att det är viktigt att djupdyka i detta en smula.

En handledning ska förberedas och en överenskommelse göras mellan handledare och den som ska bli handledd. I förberedelserna konkretiseras handledningsfrågan. Rollerna och förväntningarna uttalas, likaså kan det i vissa typer av handledningsformer vara så att man behöver prata om vilka mål den handledde eller de handledda har med handledningen. Kanske har de blivit tilldeldade handledning mot sin vilja? Kanske förstår de inte riktigt varför de ska genomgå en handledning som är obligatorisk på jobbet.

Typ av handledning
Det är också viktigt att prata om vilken typ av handledning det är frågan om. Är det en konsultation som har till syfte att vara lösningsfokuserad en eller ett par gånger. Eller är det en mer långsiktig handledning som ska vara av processinriktad karaktär? Där syftet är att den handledde ska utvecklas i sin profession? Där nyfikenhet och utforskande har stort utrymme? Min erfarenhet när jag handleder externt i skola och förskola är att de ibland finns förväntningar på att handledaren ska ha enkla specialpedagogiska lösningar. Problemet är bara att de ofta har lösningen själva och vill att jag ska bekräfta dem i denna. Detta är dock inte handledarens uppgift.

När jag befinner mig på en arbetsplats i egenskap av specialpedagog, riskerar rollen som handledare att bli ännu knepigare. Tiden är knapp och lärare och mentorer är pressade. De vill ha snabba lösningar och hoppas också de på att specialpedagogen ska leverera lösningar av Quick fix-karaktär. Alternativt önskar många att specialpedagogen och EHT ska ta hand om hela “problemet”, dvs. ett problem som alltsom oftast uppstår i klassrummet.

Intern handledning
Ska vi använda oss lite av logik här så är det något här som inte går ihop. Vi kan inte lösa problem som äger rum någon helt annan stans. Jag kan inte lösa problem som äger rum hemma hos dig och du kan inte lösa problem som äger rum hemma hos mig. Däremot kan du berätta för mig hur du har det hemma och jag kan ställa frågor och få dig att tänka ur ett nytt perspektiv som gör att du kommer på hur du eventuellt ska lösa din hemsituation. Du kan få mig att tänka i nya banor, få mig att prova nya tillvägagångssätt som gör att jag kan lösa mina problem hemma hos mig. Vi kan också få varandra att må bättre i ett förebyggande perspektiv så att inte problem i våra respektive hem uppstår över huvudtaget.

Jag erbjuder läraren allt som oftast ett besök i klassrummet för att se vad som sker där. På så vis kan vi få till ett samtal kring vad som händer. Jag kan säga vad jag ser och ställa frågor. Min erfarenhet är att läraren till en början är intresserad av en sådan lösning. Dock händer det inte sällan att läraren vill ha snabba resultat och eftersom lektionsbesöken inte kan ske mer än 1-2 ggr i veckan kan jag inte leverera snabba lösningar.  Samarbetet tenderar att bli ganska meningslöst för den undervisande läraren då jag inte tillräckligt snabbt kan skapa en revolutionerande förändring.

Förutsättningar för handledning
Detta gör att jag ibland frångår min princip om långsiktigt arbete med elever där vi i dialogform, vuxna emellan, kan hitta långsiktiga och fungerande lösningar. Jag känner pressen på mig att leverera snabba svar, kortsiktiga lösningar och gör det. Detta blir inte bra. För nu hör det också till saken, och nu ska jag vara lite provokativ. Den som har erfarenhet och kunskap och kommer med effektiva lösningar riskerar också att bli ett hot. Den som har svar kan också bli bemött med skepsism. För även om vi vill ha lösningar kan det vara ganska bekvämt att få vara kvar i sin roll präglad av hopplöshet, där vi inte behöver ta ansvar och får möjlighet att tycka lite synd om oss själva.

Därför blir den som kommer med svaren obekväm och impopulär. Den personen förefaller vara mästrande, uppfostrande och ha ett behov av att sätta sig över andra. Så vad göra? Jag har handlett i många år. Jag vet mycket om hur vi bör gå till väga och vilka förutsättningar som krävs för att handledningen ska bli lyckad. A och O enligt mig är att handledning är förankrad i personalgruppen. Att ledningen uttalar varför handledning är viktigt och inte bara att den ska ske.

Idén om handledning
På vissa skolor har detta fungerat väl. Jag har ibland hittat former som inneburit att vi kunnat skapa en handledningssituation i all anspråkslöshet men som ändå resulterat i kvalitet. Visst händer det att lärare vid ett konsultativt tillfälle vill avfärda min feed back eller det jag har att säga, men ofta har det såtts ett frö och inte sällan har läraren kommit tillbaka och bett om mer samarbete.

Det finns också de skolor där det är så pass oklart vad handledning handlar om att förutsättningarna för att lyssna till vad som krävs för att det ens ska likna en handledningsituation är minimal. I dessa fall är det för mig svårt att vända mig direkt till lärarna. Jag gör så att jag är ute i klasserna och vill läraren prata öser jag beröm över allt jag upplever att läraren gör bra, för att så att säga hitta en ingång och bygga relation. Så småningom kan vi börja prata mer om vad som skulle kunna fungera bättre. Den processen kan vara olika lång för olika lärare. Vissa når aldrig fram till att våga öppna sig för specialpedagogen. Vissa kommer aldrig att känna sig helt bekväma. Andra ser snabbt fördelarna med ett samarbete och anser sig bli hjälpta.

Skapa förutsättningar
I dessa fall blir min ingång att coacha chefen på arbetsplatsen i vad som kan vara nödvändigt att förbättra. Det är i vissa fall bättre att kunskapen i hur vi arbetar med inkludering, anpassningar, lågaffektivt bemötande osv. kommer från rektor. Det är inte otimalt men är förtroendet lågt för specialpedagogen får vi gå omvägar. Målet är att elever ska få det stöd de har rätt till, den ledning och stimulans de behöver och i slutändan nå sina kunskapskrav med råge.

Idealet för båda parter är om förutsättningarna är sådana att det är tydligt vad handledning handlar om. Så länge människor har en föreställning om att handledning är utbildning eller att handledning utförs av en expert är det svårt att bedriva handledning. När jag bad min chef om handledning på en arbetsplats – för jag tycker att specialpedagoger ska ha extern handledning – svarade hen att jag redan hade handledning. Chefen var ju min handledare. Då råder det stor missuppfattning kring handledningens funktion. Att få handledning av lönesättande chef är inte en bra modell i längden.

Handledning är inte expertis
Alla som arbetar med människor gagnas enligt mig av handledning. När jag arbetade som förskolläraren en tid i väntan på min legitimation, var jag den första att begära specialpedagogisk handledning. Det betydde inte att min egen kompetens och erfarenhet som specialpedagog i verksamheten var otillräcklig eller att mina egna idéer och lösningar var värdelösa. Att anlita en handledare hade så att säga inget att göra med att jag inte kunde eller förstod.

Handledare har inte en expertroll. Handledaren kommer med frågor om sådant du som “hemmablind” inte tänker på. Handledaren ser hur ni interagerar med varandra som team, ställer frågor kring förutsättningar och frågar vad ni vill, vad er målsättning är. Handledaren frågar vart är ni på väg? Vad vill ni åstadkomma? Vad tänker ni själva kan vara hinder och svårigheter? Vilka riskområden ser ni? Sådana frågor som arbetslaget eller teamet förmodligen sällan pratar om men som är avgörande för att nå resultat.

Frågor som sätter igång tankarna
Handledaren fokuserar sällan på problemen så som vi själva har en tendens att göra. Säkert har ni formulerat problemet otaliga gånger inför varandra, inför er själva och kanske till och med inför föräldrar. Här tycker jag Joanna Lundins (“En skola som fungerar för alla elever”) exempel på tankevurpa är så bra. Vi fastnar så lätt i “någonannanism”. Det är här vi tror oss sitta på svaret som vi kanske önskar att handledaren ska bekräfta oss i. Kanske vill vi att föräldrarna ska förstå att det är något som är fel så att de kan lösa problemet åt oss. Eller så är det bristen på resurser som gör att det inte fungerar. Eller att min arbetskamrat motarbetar mig.

Kanske tycker jag att det är ett ledningsproblem, lokalerna som inte är bra, att jag har för många kurser eller barn och att det är därför det inte fungerar. Nej handledarens roll är inte att bekräfta dig i att orsaken till problemet ligger någon annan stans. Handledarens uppgift är inte att hitta orsakerna eller leverera enkla lösningar och fastna i enkla svar.

Handledningens roll
Handledarens roll är att ställa frågor, problematisera och få oss att tänka i nya banor. Handledaren vill få oss att reflektera och utvecklas i vår yrkesroll och avlasta oss från ältande som inte leder någonstans. Som bara gnager och tar energi och kraft i från oss. Om du tycker att du lätt hamnar i den typen av återvändsgränd är en utbildad, extern handledare ovärderlig.




Våga ställa utmanande frågor

27 augusti, 2018


Det här är en artikel som helt och hållet är citerad ur Lärarförbundets medlemstidning Specialpedagogik 2017-01-27. Orginalartikeln hittar du här.

Låt inte det specialpedagogiska lyftet stanna vid tips och tricks. Det är frågorna som för den kollegiala handledningen framåt.
Så sitter man där med ett gäng stressade kollegor runt bordet och ska ha kollegial handledning. Dessutom om något så svårt som specialpedagogik. Lill Langelotz är forskare i pedagogiskt arbete vid Högskolan i Borås och har bland annat skrivit en avhandling om kollegial handledning. Hon ser flera fallgropar i det specialpedagogiska lyftet och andra fortbildningar som bygger på samma princip, såsom Läslyftet.

Den främsta fallgropen är att deltagarna vill att handledaren levererar sanningar. Eller åtminstone kommer med något enkelt tips. Det bygger på synen att handledaren är experten.

– Det är lätt att som handledare då känna att man borde ge något råd eller komma med en slutsats, säger Lill Langelotz.

Det handlar inte om att ifrågasätta, utan om att undra – undra på riktigt.
Därför måste gruppen, innan arbetet drar i gång, diskutera handledarens och deltagarnas roller och förväntningar. Lill Langelotz sammanfattar handledarrollen under ett kollegialt lärande med att moderera samtalet, ställa frågor som ”varför” för att föra diskussionen vidare samt ta in litteratur och referenser som fördjupar samtalet.

Frågan ”varför” är viktig för att undvika en annan fallgrop, nämligen att den kollegiala handledningen reduceras till att lärarna visar upp goda exempel för varandra, eller levererar sina bästa tips och tricks. Och när deltagarna rätt och slätt säger att de har testat modulen och att ”det gick bra”.

– Vad var det som gick bra? Och varför gick det bra? För vem gick det bra? I vilken kontext gick det bra? Det handlar inte om att ifrågasätta, utan om att undra – undra på riktigt.

Lill Langelotz framhåller att i en kollegial handledning bör alla i gruppen kunna ställa dessa frågor till varandra, men om samtalet går trögt blir det en ännu viktigare uppgift för handledaren.

Men det räcker inte med de uppriktigt undrande frågorna. Den kollegiala handledningen lyfter ett snäpp om man vågar ställa de utmanande frågorna: ”Varför gör du så? Vad får det för konsekvenser?” På så vis kommer samtalet in på didaktik och kunskaps- och människosyn.

Här vill dock Lill Langelotz varna för ännu en fälla: tillrättavisandet.
– Kollegahandledningen blir ofta fostrande; ”du borde inte göra så där”. Det finns en risk att en eller två lärare i gruppen blir mycket korrigerade.

För att gruppen inte ska hamna i den tillrättavisande fällan är det återigen viktigt att handledningen inte drar i gång utan att förutsättningarna är klargjorda. I stället för att rätta varandra kan man fråga: ”Varför undervisar du så? Hur påverkar det lärandet?” Kanhända visar det sig att det som aldrig skulle ha fungerat i ditt klassrum, kanske gör det hos någon annan.

Om de utmanande frågorna ska landa väl och leda till ett lärande, är tillit a och o.
– Det handlar om att våga visa sig för sina kollegor. Tilliten i gruppen kanske inte finns från början, men kan växa fram på vägen, säger Lill Langelotz, som såg en sådan utveckling i den lärargrupp som hon följde i sitt avhandlingsarbete.

Men själva idén med ett specialpedagogiskt lyft då? Är det möjligt att lärarna får kunskap i specialpedagogik, som ju är en utbildning på avancerad nivå, genom att sitta ner och prata under
några tillfällen?

– Vi får inte några nya specialpedagoger genom ett sådant här kompetenslyft, det är helt klart. Men jag tänker att det egentligen handlar om ett lyft i inkluderande allmän-pedagogik.

Det finns dock en risk, framhåller Lill Langelotz, att kollegor och kanske framför allt skolledaren sätter för stor tilltro till kompetensutvecklingen: ”Nu har du ju fått det här, funkar det fortfarande inte?” Men ett kompetenslyft i specialpedagogik vaccinerar inte lärarna från framtida svårigheter i sin undervisning.




Specialpedagogik & trender

26 augusti, 2018


Allt fler läser specialpedagogik idag. Bra tycker jag. När jag påbörjade min utbildning blev speciallärarna och specialpedagogerna kvoterade av sina arbetsgivare och konkurrensen var stenhård. Chansen att komma in på specialpedagogutbildningen på den fria kvoten var därför minimal. Det var få förunnat den möjligheten. Men behovet av att få in pedagoger som ville forska i specialpedagogik växte och det fungerade därför inte att enbart ta in specialpedagoger som var kvoterade och anställda av sina arbetsgivare. Något mer måste till.

Därför startade den specialpedagogiska institutionen som då låg i Liljeholmen ett kandidat- och magisterprogram i specialpedagogik. Det hade inte tidigare funnits. Enstaka kurser var inget nytt påfund men programmet som skulle locka studenter att forska efter sin examen var nytt. Masterprogrammet hade då inte påbörjats och det nya Bolognaprocessen hade ännu inte trätt i kraft. Det kom i och med högskolereformen 2007.

Samläste specialpedagogik
Jag såg hur som helst min chans och började studera tillsammans med den första kullen höstterminen 1994. Jag ville väldigt gärna bli specialpedagog och så länge jag inte kunde söka utbildningen kunde jag lika gärna läsa en magister i specialpedagogik. Jag hade kommit in på sjuksköterskeprogrammet men det var finanskris i Sverige och stor brist på pedagoger. Det var inte läge för ännu mer skulder. En utbildning som denna på halvtid var idealet för mig.

Den första terminen läste vi specialpedagogik tillsammans med de blivande specialpedagogerna. Jag var därefter noga med att ha god koll på vad de läste och kom att samläsa med dem vid flera tillfällen senare. Jag ville fortsätta att läsa en magister och jag ville forska men jag ville kunna arbeta som specialpedagog. År 1994 var jag 32 år. Jag hade mål och förhoppningar om framtiden men 1995 när jag pluggade som intensivast brakade helvetet löst på hemmaplan. Jag arbetade då på en BUP-avdelning kvällar och helger och drev en lekskoleverksamhet jag just startat upp i Pysslingens regi på förmiddagar.

En kandidat i specialpedagogik
Jag tog mig upp och kunde fortsätta mina studier. Äktenskapet gick dock inte att rädda och jag hade fullt upp med att hålla i hop mig själv och min familj. Jag skulle bli klar och jag skulle läsa min magister. Jag fick ge upp efter en kandidat för vintern 2002 brakade det igen. Riktigt ordentligt denna gång och mitt under pågående magisteruppsats som handlade om suicidpreventivt arbete fick jag lov att avbryta. Jag och mina barn flyttade och jag var tvungen att arbeta heltid. Jag valde att byta anställning.

Från att ha arbetat i en träningssärskola med elever med AST började jag nu arbeta i grundskolan. Att kunna studera färdigt var inte att tänka på. På den här tiden pratades det inte om legitimation. Så när jag började inse att jag inte skulle få min magister tog jag ut min kandidatexamen och arbetade vidare.

Specialpedagogik är i mångt och mycket sig likt
Många hammarslag skulle det bli och likt de där krabborna på Gröna Lund har jag rest mig gång på gång. Och varje gång jag reste mig var det bara för att åter få en hammare i skallen. Varje gång har väggarna skakat och min familj påverkats. Men jag har jobbat, jobbat och åter jobbat. Dessutom fortsatte jag studierna, dock inte så målinriktat som tidigare. En liten kurs här och en liten kurs där. Retorik, psykologi, en HR-utbildning och annat som är bra att ha. Jag gjorde en avstickare till rekryteringsbranschen men var snart tillbaka.

Tiderna förändras men specialpedagogik är i mångt och mycket detsamma. Samma värdegrund, samma systemteori, samma förhållningssätt sedan 1994 som i stort handlar om individens samspel med miljön. Forskarna byts ut. Teorierna byts ut men grundideerna känner jag igen sen 1994 och där har jag fast mark. Det går många trender i ämnet specialpedagogik. Ibland fokuserar skolor och pedagoger mer på individen och ibland mer på miljön. Ibland mer på genetiska faktorer, ibland mer på miljöfaktorer.

NPF-pedagoger
Allt fler använder titeln NPF-pedagog. NPF har blivit lite av ett av alla de områden inom specialpedagogik som pedagoger och föräldrar fördjupar sig inom. Detta leder till att trender skapas och många följer efter i en svans. Så är det inom de flesta vetenskaper. Bland psykologer och psykoterapeuter har det blivit en trend att arbeta med DBT. Många specialpedagoger och psykologer spcialiserar sig i TBA och EIBI. Vi pratar om TLM, ILTI och skapar till slut förkortningar av det mesta, vilket resulterar i att vi riskerar att exkludera grupper och individer i vår egen bransch.

Inom skolan finns det fortfarande pedagoger som inte vet vad NPF står för. Innan vi slänger oss med uttryck som salutogent förhållningssätt, explicit pedagogik osv. skulle jag önska att vi funderar lite över vår egen roll. Vill vi uppfostra våra kollegor? Eller vill vi vara ett stöd för dem? Vill vi inkludera undervisande lärare och mentorer i specialpedagogikens möjligheter och dela med oss av vår kompetens eller vill vi visa att vi kan och att vi kan lite mer än dem?

Risker med kategoriseringen
Jag märker att jag får hålla tillbaka. Det är inte roligt men nödvändigt. Att slänga sig med uttryck som kan få andra att känna sig utestängda kan lätt uppfattas som en härskarteknik. Ett sätt att utnyttja sin makt. Det ska vi enligt mig vara försiktiga med. Vi vill ju inte få människor att känna sig osäkra. Jag märker att det händer mig och då får jag backa.

Likaså får jag passa mig för att prata för mycket med rektorn. Det blir också ett orosmoment för kollegor som skapar ojämlikhet i relationen. Kanske har ni inte dessa problem i er vardag. Det kan dock vara bra att vara medveten om att osäkerhet kan uppstå, vilket kan leda till att de personer som behöver er kompetens drar sig undan och visar ovilja. Den typen av maktdemonstrationer sprids.

Att prata för mycket om NPF
Att prata för mycket om NPF i grundskola och gymnasiet kan enligt mig också vara vanskligt. Vi har ansvar för så många individer och så olika individer att vare sig dessa människor har samma diagnos eller inte är det enligt mig riskfyllt att fastna för mycket i benämningar. Det är givetvis bra ibland och kanske till och med ganska ofta. Vi bör dock vara medvetna om hur det uppfattas av dem som inte är insatta i NPF på ett djupare plan.

Min erfarenhet är att pedagoger kan få intrycket att två individer med ADHD har likartade behov av extra anpassningar. De kan också i sin iver att förstå tro att elever med diagnoser som ADHD eller autismspektrum förväntas ha likartade personligheter, likartat beteenden, en likartad uppfostran och likartade hemförhållanden. Kanske till och med likartade hälsoförhållanden när det kommer till exempelvis psykisk ohälsa. Vi riskerar att missa exempelvis elever som “bryter mot diagnosnormen” om vi inte har tillräckligt med kunskap. Och när det inte förhåller sig så kan det vara svårt att tala om NPF i sammanhanget.

Trenderna kommer och går som moln på himlen
Det finns alltid sådana här trender. Har i alla fall alltid funnit så länge jag arbetat som pedagog vilket är sedan 1982. För några år sen var det dyslexi. Alla lärare gick på läs- och skrivutbildningar och det fanns hundratals teorier kring vad barn skulle äta och hur vi skulle komma till rätta med sina läs- och skrivsvårigheter. Hur dyslexi påverkade perceptionen, motoriken och den traumatiska uppväxten personer ofta genomlidit. Jag vill inte förminska detta men om det hör jag ingenting alls idag.

Likaså betvivlar idag många på om dyskalkyli ens existerar, eller var det bara en trend? Vi hade DAMP-trenden. På 70- och 80-talet var det MBD-trenden. Aspergerdiagnosen och ADD som var en relativt ny diagnos när jag arbetade som speciallärare 2002 har försvunnit ur flera manualer och finns inte kvar. Den bipolära diagnosen har gått från fyra varianter och är åter tillbaka i två trots att många idag anser att även denna diagnos borde vara en spektrumdiagnos.

Risken finns att vi exkluderar
Det är spännande att spekulera kring hur det kommer att se ut om 10 år. Kommer lika många influencers prata om TLM och ILTI då? Trender kommer och går i alla branscher och jag och min läkarkompis som numera är överläkare och docent sitter och “skrockar” i våra gungstolar och ojar oss över alla trender som passerat sen vi började i yrket. Vi får skaka av oss lite mossa men jag tror nog att vi båda håller oss rättså a´jour med forskningen inom våra respektive områden.

Och likt det Siv Fischbein sa vid den allra första föreläsningen i augusti 1994 vid specialpedagogiska institutionen anser jag än idag att väldigt mycket i specialpedagogiken handlar om individens samspel med miljön. Att enbart arbeta med miljön är ineffektivt. Likaså att peka ut individer i behov av särskilt stöd som lärare anser är EHT:s ansvar. Eller när pedagoger i förskolan vill lägga allt ansvar på föräldrar för det som sker i lärmiljön. Pedagogerna är en del av lärmiljön, det är inte föräldrarna. Mycket finns att säga men som slutkläm vill jag förmedla “Lev som du lär!” Lyssna, inkludera och var tillgänglig för dina kollegor!




Neurodiversity, en tillgång i arbetslivet

26 augusti, 2018


Neurodiversity eller neuromångfald. Vad är det? Idag pratar vi om att lyfta fram och öka den neuropsykiatriska mångfalden i samhället. Framför allt inom de större IT-företagen har detta kommit att bli en viktig fråga när det kommer till rekrytering. Dessa företag ser stora fördelar med att anställa personer med neuropsykiatriska funktionsvariationer.

Det var ett inslag angående detta i P1 morgon. Sverige som legat lite efter på det här området har nu börjat rekrytera personer med neuropsykiatriska funktionsvariationer. Framför allt inom IT-företag. I inslaget framkommer det att det idag finns rekryteringsföretag som helt och hållet nischar in sig på detta. Jag minns när jag själv arbetade som rekryterare och head hunter 2010, 2011 att IT-branschen hade stora svårigheter att få arbetskraft. Så är det förmodligen även idag om inte ännu svårare.

Neurodiversity kan vara en lösning
IT och kommunikation blir en allt viktigare och betydande del av vårt samhälle och våra liv. Branschen skriker efter folk och fortfarande är det många barn och ungdomar som inte kan programmera. Dock ska det bli ändringar på det i läroplanen om det inte redan blivit en förändring från och med detta läsår. Hur som helst så har de företagsledare äntligen förstått att vi behöver ta vara på den intelligens och kapacitet som finns bland människor med bl.a. autismspektrumtillstånd.

I USA har man länge anställt personer med NPF (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar). Dels för att det generellt sett inte är lika främmande för arbetsgivare i USA att anställa någon som är annorlunda en själv.  Dels för att det har lagar att förhålla sig till som innebär att arbetsgivare ska rekryterare ett visst antal medarbetare som “är annorlunda”. Detta enligt rekryterare Fredrik Hillelson. Fredrik Hillelson som uttalar sig i P1 morgon (se länk nedan) menar att vi i Sverige – som med så mycket annat – ser människor med diagnoser som hinder och inte som tillgångar.

Behovet av Neurodiversity växer
Enligt de personer som blir tillfrågade i programmet behöver vi ha mer mod. Mod att våga anställa någon som är annorlunda. “Att anställa någon som är annorlunda berikar” säger de tillfrågade. Behovet av att finna olika funktioner och olika fungerande människor har ökat de senaste åren, framför allt inom IT-teknik. Kanske beror det också på att IT-företagen blir fler och fler och de stora jättarna bara växer. I radioinslaget i morse nämndes företag som anammat detta sätt att arbeta bl.a. IBM, Microsoft och Dell.

Inom dessa företag och även inom svenska företag har man insett att det där med att vara socialt kompetent inte är den enda viktiga egenskapen. Ett företag behöver många olika kompetenser. Alla medarbetare behöver inte kunna hålla många bollar i luften. Istället har dessa företag börjat se till människors styrkor. De ser att personer med NPF har styrkor som andra människor saknar. På så vis växer behovet av Neurodiversity.

Normkritiskt tänkande
Förutom Fredrik Hillelson intervjuas även en verksamhetschef på ett IT-företag, som själv har en autismdiagnos, Lotta Rizzo. Hon berättar om de svårigheter och hinder hon själv stött på som anställd. Dessa erfarenheter är viktiga nu när hon är chef. Nu kan hon som rekryterande chef välja fritt och motverka likriktning.

Hon menar att det är extra viktigt att få kommunikationen att funka, att uppmana människor att vara raka och tydliga för att undvika tolkningar och missförstånd. Uppdelningen av arbetsuppgifter görs inte upp på det vanliga sättet. Alla gör olika saker. Det är inte alltid helt enkelt, det måste finnas en vilja att stötas och blötas med människor är annorlunda en själv. Man kan säga att vi som har autism kommer från en annan kultur. Det finns så mycket kompetens och kunskap som företag kan ha stor glädje och nytta av.

Viktigast är att få kommunikationen att fungera
Lotta Rizzo är kritisk till att vi i Sverige är rädda att bryta mot normen när vi rekryterar. Vi är rädda att rekrytera någon som inte är som  oss själva. Hon håller med om att man som chef behöver vara rustad med mod om man ska rekrytera utanför normen. Helst rekryterar man det som är allra mest bekant, vilket ofta leder till att män rekryterar män, svenskfödda rekryterar svenskfödda osv.

Viktiga egenskaper för systemutvecklare kan vara att ha förmåga att se delar i helheten, att se mönster. Maria Teresa Marklund Essen-Möller är VD och driver ett IT-företag som satsar på neurodiversity inom vården (Health solutions). De satsar också på att anställa personer med NPF diagnoser. De har bl.a. rekryterat en person med ett djupt specialintresse och haft stor nytta av det som företag. “Vi ser andra värden som tillkommit. Den raka dialogen har blivit nödvändig. Det kan vara lite läskigt att våga vara rak men det är också väldigt spännande” säger hon. De har tillräckligt många personer som håller på med bollar i luften, de behöver också ha personer som jobbar på detaljnivå också.

Neurodiversity är en nödvändighet
Slutligen säger Fredrik Hillelson: “Den här gruppen ska samhället ta hand om och vi ska betala en massa skatter, men det här är ju människor som berikar en arbetsplats. Vi har inte råd att avstå från dessa människor och vi behöver varandra. Det blir ett mänskligare samhälle. Istället för att se problemen behöver vi se möjligheterna. Det är utmanande, vi behöver ha mod. Det är inte bara enkelt och problemfritt men det ger oss så mycket om vi bara vågar.




Relationellt och kategoriskt

25 augusti, 2018



Jag har svårt att fokusera och det beror på massor av faktorer. Ingenting är svart eller vitt, eller hur? Det mesta är en del av en helhet. I mitt fall är det många faktorer som påverkar mig just nu. Om vi ska se mina koncentrationssvårigheter ur ett relationellt perspektiv, så får jag nog vara lite snäll mot mig själv och visa förståelse just nu. Vad är det där med relationellt perspektiv egentligen? Jag är alltså inte en person som har koncentrationssvårigheter konstant. Jag är en person som har svårt att koncentrera mig i dag. Detta beror på diverse omständigheter som jag inte har kartlagt.

Jag skrev ett inlägg tidigare som även det fokuserade lite på det relationella synsättet. Individens samspel med miljön. Jag skrev om alla trender som kommer och går. Att vi emellanåt har en tendens att enbart fokusera på individen. Individens inlärningssvårigheter, koncentrationssvårigheter eller diagnos. Det är ett s.k. kategoriskt synsätt. Dvs. att individen enligt detta synsätt oberoende av sin relation till miljön och omkringliggande faktorer är på ett visst sätt. Att svårigheterna finns där permanenta och relativt oförändrade. I andra perioder fokuserar vi på samspel.

Tappar lätt ett relationellt synsätt
Det är rätt skrämmande hur lätt vi tappar det relationella synsättet och faller in i det kategoriska. Särskilt när vi är pressade, har ont om tid, har höga krav på oss att prestera och kanske ska hantera en klass med 30 elever med många skilda behov. Även jag som kan det här faller lätt in i ett kategoriskt synsätt. Kanske då inte lika lätt som andra när det gäller elever. Däremot har jag inte alltid tålamodet att se lärare och deras situation ur ett relationellt perspektiv. Jag orkar inte alltid förstå varför undervisande lärare inte tar sig tid att försöka förstå en elev. Jag blir provocerad när en lärare inte vill anpassa undervisningen då jag anser att det är deras uppgift. Jag kategoriserar dessa lärare som ovilliga och motsträviga.

Jag har ägnat så många år av min yrkeskarriär åt detta och ibland kan det kännas det som om jag lika gärna gå och dra nåt gammalt över mig. Av den anledningen fastnar även jag ofta vid det kategoriska tänkandet. Jag har ju ingen aning om hur mina lärarkollegor tänker och fungerar. Om det har en bra eller dålig dag. Vad de har för erfarenheter, eventuella funktonsvariationer. Jag tycker i mina mest pressade stunder att det inte är min uppgift. Min uppgift är att se till att eleverna får stöd. Men för att de ska få sitt stöd måste jag förstå samspelet, miljön.

Relationellt om funktionsvariationer
I stället för att se varje individ i relation till sin sociala och fysiska miljö kategoriserar vi oss själva och andra i bokstäver och diagnoser. Vi generaliserar. Delar upp människor i kategorier. Detta är på många sätt nödvändigt för att kunna ge rätt behandling. I och med psykiatrins frekventa utredande och diagnostiserande de senaste åren har det blivit alltmer tydligt att resten av samhället också kategoriserar. Kanske blir vi tvungna att göra det för att inte bli uppslukade av kaos.

För bara femton år sen såg vi enligt mig mer till behov i skolan. Jag säger inte att det var bättre. Förmodligen kategoriserade vi ännu mer då. “Han är bråkig. Hon är snäll och hjälpsam. Det där är en stökig klass. Det där är en bra klass. Flickor är duktiga. Pojkar är stökiga. Han ser ut att vara kriminell. Hon är utåtagerande”.

Att kategorisera i diagnoser
Ofta när jag frågar elever i gymnasiet varför de önskade göra en utredning får jag ofta svaret: “Men annars får man ju ingen hjälp. Man måste ju ha en diagnos för att få hjälp?” Anledningen till att jag ställer den frågan är just den, att jag vill berätta att det är inte så skolan ser på elever. Det är i alla fall inte så vi ska se på elever tänker jag sen tyst för mig själv. “Vi ser till behoven och utgår från behoven när vi beslutar om hjälp och stöd” säger jag då till eleven. Ofta får jag den reaktion jag vill ha. Ett samarbete inleds och en förtroendefull relation påbörjas.

Egentligen kan jag känna att jag sitter där och ljuger. Och här får jag vara lite försiktig med att eventuellt sprida pessimism för kanske ser det helt annorlunda ut på de skolor ni arbetar på än de jag jobbat på. Min erfarenhet efter att ha arbetat på väldigt många skolor sedan 2002 är att vi fortfarande har svårt att utgå från behov. I särskolan hade alla barn diagnos. Där fanns en kunskap som jag inte stött på i grundskolan och gymnasiet. Jag tror det börjar förändras. Väldigt många lärare vill se elever ur ett relationellt perspektiv och förstå, och gör det i högsta grad men känner att de inte har kunskap och verktyg.

Funktionsvariationer
Enligt mig finns det faktorer som gör att vi inte har förutsättningar att ha ett förhållningssätt som innebär att vi bemöter elever utifrån att de är olika, med olika behov. Vi hinner inte ta reda på deras behov i gymnasiet förrän de riskerar F i en kurs. Vi hinner inte kartlägga och screena alla elever, och gör vi det missar vi att sätta in insatser tidigt. Eller så missar vi elever helt. Vi riskerar att hamna i en tankefälla där vi delar upp elever i “fungerande elever” och “icke fungerande elever”. Den här kategoriska uppdelningen med fungerande elever och funktionsnedsatta elever går helt emot vad vi säger och vill. Vad vi i övrigt strävar efter i skolan och i samhället.

Idag använder vi begrepp som funktionsvariationer. Bra tycker jag. Det är klart vi ska använda ord som får oss att reflektera över vårt förhållningssätt och på sikt förändrar det. Jag är skolad i att tänka relationellt, i ett systemteoretiskt perspektiv. Jag arbetar dagligen i ett skolsystem som är extremt uppdelat och kategoriskt. Att prata i relationella termer fungerar därför inte särskilt bra och vore lite av ett hyckleri. Vi kan prata om att vi arbetar relationellt. Men då menar vi ofta något helt annat. Då pratar vi om relationernas betydelse i skolan. Vikten av att bygga relationer för att uppnå förändring. Det är viktigt det med och en del av det relationella synsättet.

Listan över vårt kategoriserande
Vi kanske tycker att vi som lärare och mentorer arbetar relationellt med eleverna. Vi bygger relationer. Men hur pratar vi om elever och hur tillåter vi att andra att prata om elever? Hur förhåller vi oss till elever?

“Han mår dåligt”. “Hon är en hemmasittare”. “Den eleven kommer alltid för sent”. “Varför är eleven aldrig här?”. “Hon är så omotiverad”. “Han har sån attityd”. “Han försöker inte ens”. “Hon har bestämt sig för att inte jobba”. “Hon har varit med om hemska saker, det är synd om henne”. “Han är smart”. “Hon är lat”. 

“Han har nog ADHD”. “Hon har nog Aspergers”. “Han är manipulativ”. “Hon är inte intresserad av skolan”. “Han är bara intresserad av att vara med kompisar”. “Hon är uppkäftig”. “Hon är bra”. “Han är schyst” .”Han gör aldrig läxor” .”Hon är lågpresterande” .”Han är högpresterande”. Eller som jag fick till svar i dag när jag berättade för en mentor att jag skulle kartlägga vad hennes elev behöver, eleven som har ADD och dyslexi “Jaha, jaså, det enda jag vet är att han är en glad prick”.

Listan kan göras lång. Förlåt kära elever! Ni som läser det här!

Kategoriskt om lärare
Känner du igen de kategoriska formuleringarna om elever? Brukar du uttrycka dig såhär ibland? Kanske alltför ofta. Det gör vi alla. Vi ska inte klandra oss själva utan bara försöka att tänka lite mer nyanserat. Precis som här, tänka att elever hör. Att de läser. Ingen individ är ju det ena eller det andra, det vet vi ju. Inte vi själva, inte våra egna barn och ingen annan heller. Det är viktigt att vi hjälps åt och påminner varandra och oss själva om detta.

Lika lite som vi bör uttala oss om hur elever är,  bör vi uttala oss om hur lärare är, vilket också förekommer. Att barnen och ungdomarna kategoriserar är ju förståeligt och tyder på att elever har ett visst omoget tänkande. Det är betydligt lättare att “rätta” en elev än att “rätta” sina kollegor.

Föreställ dig att specialpedagogen eller kuratorn på skolan säger till eleverna
“Du får ha lite överseende, den läraren är så lat”. “Ja den läraren är lågpresterande”. Eller, “han anpassar aldrig undervisningen”, “hon har tråkiga lektioner, “den läraren har attityd och du får försöka ha överseende med det” eller “den där läraren är bra och schyst”. “Den läraren vill inte jobba”. “Den mentorn är inte intresserad av skolan”. “Den läraren kommer alltid för sent till sina lektioner…han har nog ADHD”. “Den läraren är en glad prick”.

Ja du fattar. Det vore ju helt knäppt.

Prata om relationellt och kategoriskt på organisationsnivå
Att prata om relationellt och kategoriskt perspektiv när man arbetar med människor är viktigt. Det kan också vara bra att ha klart för sig att vi behöver börja hos oss själva innan vi börjar uppfostra våra kollegor. Att arbeta relationellt betyder ju också att vi som representerar EHT – som många gånger är de som initierar alla fina värdegrundsord – behöver arbeta med att realisera ett relationellt perspektiv vi också. Då menar jag kanske inte främst när det gäller eleverna för det gör nog de flesta i EHT väldigt bra redan. Nej, vi behöver ha ett relationellt perspektiv när det gäller organisationen. Det är lättare sagt än gjort.

Vi har enligt min erfarenhet väldigt lätt att fastna i olika system. Jag jobbar i mitt lilla elevhälsosystem. Lärarna har sitt lilla lärarsystem som består av arbetslaget och kollegiet. Så har vi ledningsgruppssystemet och elevsystemet. Hur ser bryggorna ut däremellan? Hur ser samspelet ut? Transparensen, samarbetet, förståelsen, språket, begreppen, värdegrunden och inte minst samsynen? Hamnar vi i skitsnack systemen emellan? Ser vi våra funktioner ur ett relationellt perspektiv eller hamnar vi i kategoriskt tänkande och kategoriska uttryck?

Lätt att fastna i nya begrepp
Många av oss är akademiker och har väldigt lätt till teori. Vi svävar bland våra eftersträvansvärda begrepp och snappar snabbt upp vad som är trendigt. Trots behärskningen av teoretiska begrepp, förståelsen för förklaringsmodellerna anser jag att vi lätt fastnar där och inte alltid lyckas omsätta dem i den praktiska verkligheten. Vi har kunskap i att inta ett meta-perspektiv. Vi är tränade i att tänka analytiskt, abstrakt och har lätt att förstå den verklighet vi befinner oss i ur ett teoretiskt perspektiv. Men enligt mig är det vanligt att vi inte ser vår egen roll i förhållande till denna verklighet. Vi reflekterar lätt över andra och intar någon typ av tunnelseende.

Varför vi gör det har det säkert skrivits hyllmeter om så det avhåller jag mig från att svara på. Enligt mig samlar vi på oss begrepp och påbörjar förändringsprocesser utifrån dessa. Ofta väldigt många samtidigt. Förändringsprocesser som chefer på arbetsplatsen, utomstående och vi själva initierar. Vad händer med oss i alla dessa processer? Utvecklas vi? Reflekterar vi över helheten? Hinner vi landa i praktiken? Reflekterar vi över systemet vi befinner oss i? Eller kör vi på i gamla fotspår och fortsätter att vara den vi alltid har varit, med samma synsätt, samma metod, förhållningssätt och personlighet, bara några nya ord att slänga oss med?




Närvarofrämjande arbete

20 augusti, 2018


I mitt förra inlägg nämnde jag ett exempel och gav tips på hur jag arbetar närvarofrämjande. Eller kanske snarare hur jag bemöter elever som varit hemma en tid för att tanken på att gå till skolan väcker stark ångest hos dem. De har i grunden ofta en obehandlad eller svårbehandlad depression, inte sällan i kombination med NPF och sömnsvårigheter. Dessutom kan det röra sig om tvångstankar och tvångsbeteende (OCD) som i sig kan göra att en elev utvecklar en sorts “skolfobi”.

Men man behöver som elev inte ha OCD för att utveckla “fobi” mot att gå i skolan. Många ungdomar med psykisk ohälsa “hänger i skolans lokaler” men går inte på lektionerna. De ser kanske inte ut att må dåligt och så länge de kan undfly det som väcker ångest mår de ofta rätt så bra. Men så fort eleven ska börja delta på lektionerna, så fort kraven trappas upp förändras läget och ångesten ger sig till känna.

Pankikkänslor som skrämmer
Precis som när vi själva förnimmer en farofylld situation känner eleven rädsla. Det kan vara en mörk gränd då vi hör steg bakom oss, en hund, en råtta. Vi ser en orm eller hör en geting surra kring vårt ansikte och plötsligt börjar hjärtat bulta allt snabbare. Vi svettas kraftigt och kanske t.o.m. får panikkänslor. Vi känner hur det sticker i fingrarna och hur trycket ökar mot bröstet. Vi andas fortare och till slut kanske vi t.o.m. börjar springa eller så vill vi lägga kanske lägga oss ned i tron att vi håller på att dö.

“Han är inte farlig” säger hundägaren lugnande till den hundrädde. “Det är inte farligare att flyga än att åka bil” säger den snälle vännen till den flygrädde. Vad spelar det för roll? Ångesten är inte att leka med och det vet vi.  “Lektionen är inte farlig” är det vi försöker förmedla till våra elever, men elevens oro lindras givetvis inte med hjälp av våra lugnande ord. Så vad gör vi?

Närvarofrämjande insatser
Precis som med oss vanliga “fobiker” behöver elever bemöta sina rädslor stegvis. Med stöd, beröm och uppmuntran och med oerhörd försiktighet. Det kan vara en tidsödande process och kanske tycker vi inte att det är vårt jobb men samma sak gäller här som i mitt förra blogginlägg, vi ska inte slå knut på oss själva. Vi ska inte agera psykologer men vi kan med ganska enkla medel göra skillnad.

Vi kan arbeta närvarofrämjande genom att vi gör en plan som bygger på att eleven tar sig till skolan steg för steg. Genom att eleven får mycket beröm och inte genast belastas med uppgifter och prov, kan eleven nå resultat. Ett sms om dagen, ett telefonsamtal, som eleven själv har ansvar att ringa när denne inte kommer osv. Jag anser också att ett samarbete med psykiatrin är en framgångsriktåtgärd när det gäller närvarofrämjande arbete. Samarbete med den ansvariga psykologen eller eventuellt läkaren.

Närvarorämjande planering
Egentligen behövs bara något enstaka telefonsamtal för att höra vad psykologen anser gällande eleven. Det är ofta bra att ha den behandlande psykologens ord i ryggen för att bedöma kravnivån. Det är ju så att säga psykologen eller läkaren som är experten i det här fallet men det är vi som är elevens dagliga arena, som har möjlighet att berömma, bekräfta och se framsteg. I undantagsfall kan det vara så att eleven behöver kortare dagar eller en ledig dag i veckan.

Det är framför allt de elever som har svår psykisk ohälsa, elever som har BDD, OCD, utmattningssyndrom eller psykisk ohälsa i kombination med AST. I övrigt brukar jag sällan börja där eftersom det enligt mig alltid är bättre att pröva att komma varje dag, i alla fall i gymnasiet då eleven missar hela kurser om eleven uteblir för mycket. Dessutom är gymnasieelever likt små barn beroende av kontinuitet. Funkar det inte tar man ett nytt beslut.

Men vi har väl inte tid med sånt här som mentor eller inom elevhälsan? Vi kan fundera en stund på vad vi gör idag. Vad lägger vi ner tid på nu? Vad gör vi för de elever som sitter hemma och inte kommer till lektionerna? Vad gör vi gällande de elever som hänger utanför klassrummet istället för att komma in och delta på lektionen?

Här ska jag vara en smula försiktig eftersom detta är ett offentligt inlägg som även elever kan tänkas läsa. Men utan att avslöja för mycket kan vi gott erkänna att vi pratar om dem. Ganska mycket. I all välvilja visserligen, för det är just det att vi så gärna vill hjälpa men glömmer lite av hjälp-fokuset, det närvarofrämjande fokuset. Vi fastnar så lätt i ett problem-fokus. Vi är väldigt bra på att beskriva vad som inte fungerar, vad elever inte gör, vad eleven borde göra.

Närvarofrämjande arbete, salutogent fokus
Vad säger du? Är vi bra på att prata om det som fungerar? Tänk om vi kunde börja prata om vad vi vill. Vad vill vi att eleven ska göra? 1. Komma till skolan. 2. Komma till de flesta lektioner. 3. Delta på de lektioner eleven faktiskt kommer till. I ett senare skede kanske vi även vill att 1. Eleven ska göra de uppgifter som är här och nu för att komma i fas. 2. Fokusera på vissa kurser/ämnen. 3. Fokusera på ett eller ett par ämnen som ger energi och är roliga även om de går bra, så att eleven tycker det är kul att komma till skolan.

Så småningom, ja någon gång i framtiden kan eleven ta igen restuppgifter. Skjut det på framtiden. Vad är det viktigaste att som vuxen förmedla? Jo, ATT HÄLSAN ÄR VIKTIGAST AV ALLT! Ja ni fattar va. Vänd på steken. När har det funkat? Vilka kurser/ämnen funkar? Varför funkar det där? Är det miljön? Är det tempot? Hur är strukturen på just dessa lektioner?  Jaha, det är tydligt, du förstår uppgifterna på dessa lektionerna? Vad är roligt? Vad ger dig energi? Hur kommer det sig att du gillar den lärarens föreläsningar? Aha, de är inte så långa och du tappar inte koncentrationen.

Att som lärare skapa mening är närvarofrämjande
Detta handlar alltså inte om att tillsammans med en elev utföra någon sorts poängsättning av lärare, det är viktigt att vara tydlig med det. Men genom att ställa frågor kan du både göra just den läraren som har fungerande moment under sina lektioner medveten om vad som fungerar. Och du kan – om det inte är alltför laddat – få till en diskussion lärare emellan, om att exempelvis genomgångarna kan behöva vara lite kortare eller vad det nu kan vara som eleven uttryckt.

Det är klart att vi inte vill ändra på lektioner om eleven ändå inte kommer. Men ofta handlar det om att det är för sent. Elevens önskemål representerar ofta mångas. Fortsätt enligt dessa. Men läraren måste självklart få avgöra syftet och prioritera vad som är viktigt. Det kan dock vara av stor vikt att på det här sättet få igång en kommunikation kring det som funkar och ta fasta på det. Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst men måste tyvärr också vara elev en stund nu under kvällen. Lycka till och hör gärna av dig om du har några frågor.




Affekter - lågaffektivt bemötande

16 augusti, 2018


Jag skrev ett inlägg om lågaffektivt bemötande förra hösten som jag postade på nytt här om dagen. Det har kommit medhåll från läsare men också frågor. Hur bör vi tänka när det kommer till våra affekter. Det här är ju ett väldigt komplext område och jag kan inte påstå att jag är någon expert även om jag nog kan säga att jag har en förmåga att läsa av människor och kan en del om det där med affekter. Jag förstår mycket av det som händer rent teoretiskt men jag kan även förstå vad som händer med mig själv när jag blir smittad. Därmed inte sagt att jag alltid kan styra mina affekter eller hindra mig själv från att gå i affekt. Ja ni hör. Vi ska se om vi kan reda ut det här lite.

Om vi talar om lågaffektivt bemötande i de mest extrema situationer så kanske vi måste tänka oss in i att vi befinner oss på en kriminalvårdsanstalt och har att göra med våldsamma brottslingar. Jag har aldrig arbetat som kriminalvårdare men det är inte svårt att begripa att personal på en fångvårdsanstalt inte kan agera hur som helst. De kan så att säga inte gå omkring och “vara sig själva” när de vill och känner för det. De måste vara professionella, annars kan de få ödesdigra konsekvenser. De måste kunna förutse situationer och bli riktigt duktiga på att läsa av människor. En intern som i vanliga fall inte uppträder hotfullt har kanske upplevt sig sviken av dig och helt plötsligt har ni en helt annan relation än tidigare. Något obehagligt hänger i luften och du känner dig hotad. I dessa situationer finns det så att säga regler för hur du måste agera.

Lågaffektivt bemötande i extremsituationer
Det viktigaste av allt är att du inser att du troligtvis kan påverka situationen och lugna ner den men kanske inte på det sätt du brukar. Här hjälper inte de vanliga orden, den vanliga rösten, den snälla kramen eller klapp på ryggen. Nej det är nog inte särskilt svårt att förstå att du inte ska göra så mycket över huvudateget till en början. Undvik ögonkontakt, backa, var tyst och vänta. Kanske behöver du sätta dig ner. Vänta. När du känner att den andre lugnat sig kan du börja prata lugnande. Här kommer avledandet in. Nu är jag som sagt ingen expert på kriminalvård men jag vill spetsa till det så nånting i den stilen.

Det inte bli för uppenbart vad du sysslar med. Då kan situationen triggas och bli värre. De som arbetar i den här typen av arbetsmiljö har tränat upp sin fingertoppskänsla. Vad gillar personen? Vad gillar du? Vad går att prata om? Du får aldrig beröra en person som är i kraftig affekt. Kom inte med en hand på vederbörandes arm. Närma dig inte. Backa! Titta inte personen i ögonen. När du upplever att situationen lugnat sig – och det kan ta tid – kan du försiktigt börja inleda förhandling för att lösa konflikten som uppstått. Om personen inte lugnar sig eller om du själv är upprörd måste någon annan lösa av dig.

Lågaffektivt bemötande i vardagssituationer
Kanske tycker du att situationen ovan låter extrem. Men dessa situtationer uppstår inte bara på anstalter eller i psykiatrin. Dessa situationer uppstår i skolan, i vår vardag. Många av oss har varit med om dem många gånger. Till en början kanske du låter eleven få sin vilja igenom som en eftergift för att slippa lösa konflikten som triggade igång situationen. Men det håller inte i längden. Eller så har du gjort “misstaget” och viker dig inte en tum. Men då blev allt bara värre, eller hur?

Elever som har svårt att reglera affekter behöver träna i att förhandla. Den vanliga s.k. ordning och reda-och-sätta gränser-pedagogiken funkar inte här. Glöm den. Men om du bjuder till så lär sig eleven också att bjuda till. Kanske ska du inte nämna ordet kompromiss för då är det nog ganska kört. Men om du kan få eleven att förstå att du vill samarbeta, att ni går halva vägen var, men att du för den skull inte kan ge efter. Om du lyckas med det har du kommit långt.

Att kunna reglera affekter
Har du varit med om att du varit på riktigt gott humör men att det plötsligt händer något som förändrar det? Det är som ett åskmoln dragit förbi och du förstår inte vad som har hänt. Du var glad innan du började prata med den där kollegan som klagade så dant på allt och inget, och efter det var du plötsligt på riktigt dåligt humör. Kollegan gick glatt i väg och det du inte vet är att kollegan mådde riktigt bra efter att ha träffat dig. Kollegan tog din energi. Snodde den och där försvann din glädje.

Kvar står du med en riktigt jobbig klump av frustration, ilska och kanske till och med lite ångest. Plötsligt blev allt väldigt tungt och jobbigt. Du förstår inte vad som hände. Och kanske lyckas du inte ens få så pass mycket insikt i vad som hänt att du kan distansiera dig. Du fortsätter att bära omkring de där jobbiga känslorna för du har råkat ut för affektsmitta. Eller så inser du efter ett par timmar att du är väldigt stressad. Helt plötsligt har du börjat fara omkring som ett jehu och tänker att du inte hinner med. Att det är bråttom och att du är pressad av en deadline. Men du var ju inte stressad. Det var ju kollegan som var stressad?

Affektsmitta
Som vuxen har vi i regel fått så pass mycket träning i livet att vi kan reglera och hantera våra affekter, s.k. coping. Små barn kan inte det. Men även äldre barn och ungdomar kan ha svårt med att reglera affekter och har så att säga inte alltid den mognaden. Även vi vuxna kan ha svårt med affektreglering. Kanske har vi en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning eller lider av psykisk ohälsa. Vi copear genom att lägga över våra affekter på någon annan. Inom psykoterapin finns det en hel radda begrepp kring vad som sker när en patient eller klient inte orkar bära sina svåra känslor. Dessa personer träffar vi ju även i skolan. Vi är dessa personer.

Kanske har vi haft en uppväxt som inte gett oss möjlighet att träna. En uppväxt där det inte varit tillåtet att vara arg och ledsen eller ens uttrycka glädje. Eller kanske har vi vuxit upp i en miljö där alla varit arga hela tiden och vi som barn haft fullt upp med att söka skydd mot känslor. Detta och mycket annat kan resultera i att vi blir extremt lyhörda för andras affekter och smittas i högre grad än andra. Det kan också bli svårt att behärska sig. Att hålla tillbaka. Något förenklat kan man säga att vi reagerar i affekt för att vi inte “orkar hålla tillbaka” och bära de svåra känslorna, de måste ut. Vi “smittar” därför lätt dem vi umgås med, t.ex. lättsmittade elever.

Vilken affekt har du triggats med
Så steg ett måste ju bli att bli medveten om sina affekter. Om du triggas lätt behöver du fundera på VAD det är som triggar dig och vilken KÄNSLA (affekt) du triggats med. Kanske blir du lätt glad när du är i en viss miljö och låg i en annan. Vad hände när kollegan kom förbi? Vad smittades du med för affekt innan du gick in i klassrummet? All den frustration du fångat upp går sedan ut över eleverna som skriker tillbaka åt dig. Eftersom de känner att du är frustrerad?

Eller kom känslan under lektionen? Från vem? När då? Exakt i vilket ögonblick hände det egentligen? Exakt var befann du dig när känslan kom? Var det den där “jobbiga eleven” igen som du alltid tappar tålamodet med? Som alltid ska provocera? Du går in i en diskussion och märker inte att argumentationen tar en stor del av din lektion. De andra eleverna blir lidande men du kan inte bryta för du blir så arg.

Affekter i klassrummet
Hur gör man för att styra sina affekter i en sån situation? Det viktiga är att du blir medveten och skaffar dig insikt. Anteckna gärna. Observera dig själv. Be någon annan observera dig. Ta tid och fundera över det som hände och utvärdera efter lektionen. För dagbok. Det är viktigt att vi är så pass professionella att vi kan erkänna för oss själva om detta är något som brukar upprepa sig. För i så fall har du nog råkat ut för affektsmitta och du behöver ta reda på varför och förutse den här situationen framöver. Dvs. du ska inte gå in i en diskussion med just den här eleven, du måste avleda i tid, förutse i tid. Undvik att hamna i denna typ av konfrontation. Är du medveten kommer du att klara det.

Några dagar senare kan du prova att gå fram och berömma eleven för något. För att bryta mönstret. Eller så låter du eleven vara. Visa att du är vuxen. För om du tilllåter dig att triggas upprepade gånger av ett barns affekter är det en omognad hos dig. Det är aldrig eleven som bär ansvaret. Det är ditt ansvar, vårt ansvar. Det händer oss alla, har hänt oss alla och är inget att skämmas över för vi är inte perfekta. Men vi behöver träna oss i att hantera dessa situationer och det gör vi genom att ta ansvar. Vi behöver agera vuxet även om vi inte känner oss vuxna i situationen. Identifiera, förebygga, förutse. Undvik att fastna i mönster. Bryt dem och prova dig fram. Visa välvilja och gör så gott du kan. Det går inte på en dag men det går.

Om det inte går att avleda
Om situationen trappats upp så pass mycket att du inte kan vända den genom att backa undan, vara tyst, avleda och lyssna. Om konflikten mellan dig och den här eleven är så pass infekterad att det inte hjälper ens när du sätter dig på golvet och undviker ögonkontakt är tyst och lyssnar. Om konflikten fortfarande är lika laddad behöver någon annan vuxen träda in. Därefter kan du och den andra vuxna personen prata om situationen tillsammans. Vad var det som hände egentligen? Vi blir alla triggade. Somliga har tränat upp sin förmåga att förutse, avleda och backa i tid. Andra går rakt in i elden. Vi behöver ge varandra stöd så att vi orkar. Jag fick en spark i magen av en tonåring i min brist på insikt, och jag var tvungen att lära mig.

Så vad är slutsatsen av detta? Jag vill inte lägga någon skuldbörda på dig om du känner att du ofta blir provocerad av elever. Det är dock viktigt att tänka på att du är vuxen och att barnet (för det är oftast barn vi pratar om, dessutom i maktunderläge) alltsom oftast inte provocerar dig för att det är fel på dig eller din undervisning. Oftast har det ingenting med dig att göra. Ofta finns det mycket sorg och förtvivlan bakom denna ilska och det provokativa beteendet. Ta det inte personligt men se till att prata med någon om det. Ofta har eleven brister i mognad och brist i impulskontroll. En elev kan vara känslomässigt mogen men sviken och kränkt. Förmodligen inte ens av dig, men det går ut över dig.

Bygga relation utan svek
Prata med eleven när eleven är lugn. Berätta vad du känner. Om du är ledsen för att ni ofta hamnar i bråk, säg det. Säg att du inte vill att det ska vara så. Fråga vad du kan göra. Bygg relation med eleven. Hitta gemensamma intressen. Det kan ta tid att återfå förtroendet eller få ett förtroende du aldrig haft eller ens velat ha. Men när du väl fått det vill du inte vara utan. Det är förmodligen också det enda sättet att förhindra att detta beteende upprepas.

Det är DU och bara du som kan skapa en förändring. Du har makt över situationen. Ibland går det inte men ofta gör det det. Lågaffektivt bemötande behövs inte alltid i de situationer då man har en riktigt nära relation. Då kan du med ditt förtroendekapital “vara dig själv”. Försök att efter hand tala om att du finns där. Visa intresse för eleven. Så småningom kommer du inse att du inte triggas lika lätt. Så småningom inser du att du börjar kunna reglera dina egna affekter.

Vill du ha handledning i lågaffektivt bemötande?




Lågaffektivt bemötande

13 augusti, 2018


Från den 20 oktober 2017.

Jag tänkte berätta lite om min ena skola där vi just nu arbetar med temat lågaffektivt bemötande. Det gör man lite varstans idag, ja kanske överallt. Men så var det inte för några år sen. Lågaffektivt bemötande har blivit ett riktigt modeord. Ett bra sådant enligt mig. Igår gjorde jag flera klassrumsbesök och så besökte EHT teamet ett av arbetslagen på skolan. Detta är en ny modell vi kör med nu, varje vecka. EHT – som består av 8 personer – besöker ett av de tre arbetslagen varje torsdag och vi arbetar kring ett tema. Just nu har vi alltså tema lågaffektivt bemötande – del 1. Nästa gång går vi in på del 2.

Del 1 innebär att vi till att börja med ska reflektera kring oss själva som människor. Som privatpersoner men också i vår yrkesprofession. Vilka affekter vi smittas av och i vilka situationer. Vad händer med oss själva i dessa lägen? För att kunna arbeta med lågaffektivt bemötande och bli medveten om vad det är, måste vi förstå hur våra egna affekter smittar andra. Och givetvis hur vi själva smittas av positiva och negativa affekter. Det är oerhört spännande och svårt. Särskilt när det gäller akademiker som ofta förstår tillvaron intellektuellt. Men affekter går inte alltid att intellektualisera, de bara kommer. De kommer när man minst anar det.

Lågaffektivt bemötande som tema
Skolkuratorn höll i en genomgång och därefter diskuterade vi i smågrupper i ca 30 min. Det är oerhört givande att “mixa” EHT och lärare i smågrupper på det här sättet. En del i vår nya satsning på främjande och förebyggande elevhälsoarbete. Vill du lära dig mer om lågaffektivt bemötande kan du läsa någon av alla de böcker som finns eller lyssna till “gurun” själv, Bo Hejlskov Elvén, på nätet.

En gång i tiden var jag oerhört begeistrad i Ross W Greene som är en av de första som förespråkade ett förhållningssätt som bygger på att vi förutser det som kommer att ske. Det är jag såklart idag också, men då var jag nyexad och boken Explosiva barn hade just kommit ut. Jag hade sån oerhört stor glädje av det han skrev. En gång fick jag se honom på kanal 5 när han arbetade med en brittisk familj som hade försökt allt med sin 12-åriga son. Sonen hade så svårt att kontrollera sina impulser och var så pass stark att föräldrarna befarade att han en dag skulle komma att skada någon allvarligt. Jag minns att de åkte till Boston för att träffa Dr Greene. Med hjälp av till synes små medel kunde han hjälpa familjen till ett helt nytt liv. Jag hade redan då bra koll på vem han var men hade inte fått träffa honom IRL.

Ross W Greene
Men så fick jag höra att han skulle komma till Stockholm. Jag tror det var i februari, mars 2009. Jag fick löfte om att gå på hans utbildning i Collaborative & Proactive Solutions (CPS) model. Den gavs i ABF huset i Stockholm och jag var helt salig. På den tiden arbetade jag i en resursklass i Danderyd med elever med autismspektrum. Där de idag arbetar med den s.k. Danderydsmodellen. Jag använde mig mycket av hans tankar om förhandling och att möta elever utifrån deras förutsättningar i stället för förutbestämda regler. Mötet med Ross W Greene kom att betyda mycket.

Nu är det betydligt många fler som anammat Ross W Greenes tankar. Många anlitar Bo Hejlskov Elvén som föreläsare. Det är oerhört glädjande. Att arbeta lågaffektivt är bra, men att bara lyssna på en föreläsning ger oftast inte särskilt många redskap på sikt. Det kan vara en kickstart, ge en AHA-upplevelse. Jag tror det viktiga arbetet sker i själva lärmiljön och där märker vi sällan själva när vi går i affekt. Det är inte lika tydligt när jag smittas av affekter, vilka som är mina och vilka som är den andres och det är lätt att bli arg utan någon egentlig anledning.

Lågaffektivt bemötande i klassrummet
Att bemöta lågaffektivt handlar inte om att du ska prata tyst och lågt som många tycks tro. Många vuxna kan vara oerhört affektiva trots sin låga röst. Många bär på passiv aggressivitet utan att veta om det. Sådant känner många barn. När jag handleder lärare börjar jag oftast med att observera. Jag ser vad som händer i relationerna i klassrummet. När vi sedan pratar efteråt händer det att en lärare berättar om en eller flera elever som triggar och provocerar.

“Jag vet inte vad jag ska göra” sa en lärare. “Jag går ut och kopierar när jag blir sådär riktigt arg”. Att gå ut och kopiera när man blir omotiverat arg är bra. Istället för att att oskyldiga ska drabbas av din ilska när du inte vet vad som händer är det bra att gå ut och andas. Men att gå ut och kopiera håller ju inte i längden och det löser heller inga problem. Inte heller är det särskilt professionellt.

Men man måste väl få vara arg
Men vi måste få vara arga och vi måste få reagera? Ja självklart måste vi få vara arga. När vi vet vad ilskan handlar om och den är befogad. Men när vi enbart är frustrerade och inte vet vad som händer med oss behöver vi hjälp med detta. Ensam är inte stark. Att hantera sina affekter är svårt. Att bli medveten om varför man reagerar som man gör är nödvändigt för att kunna nå ut till elever, skapa relation och förtroende.

När jag berättade för läraren att hen smittats av elevens brist på förmåga att reglera sina affekter trillade det ner en pollett. Läraren är mycket kompetent både som pedagog och i sitt ämne men affekter förblindar lätt. Men jag som inte är involverad kan förklara vad som händer. Jag ser och jag kan hjälpa pedagogen och ge de verktyg som pedagogen behöver för att inte fastna i barnets eller elevens affektnät. Jag tror allra mest på handledning i det här fallet och inte så mycket på att intellektualisera i en föreläsningssal.

Önskar du handledning eller utbildning?




Kan vi påverka vår värdegrund?

5 augusti, 2018


Det är val snart och jag funderar mycket på vår värdegrund och vad jag vill ha för samhälle. Den här bloggen är inte avsedd att vara politisk även om jag då och då är det. När jag är politisk ser jag det som min uppgift att värna om de värderingar som går hand i hand med skolans och förskolans styrdokument. Med socialtjänstlagen, med diskrimineringslagen samt FN konventionerna om mänskliga rättigheter, som ligger till grund för våra lagar gällande bl.a. utbildning och samhällsstöd.

När det gäller frågan “kan vi påverka värderingarna i skolan” så kan vi självklart det. Väldigt enkelt. Våra styrdokument och det värdegrundsarbete som är lagstadgat och styrt i läroplaner etc. kan raseras på en dag. Så lätt är det att påverka. Det kan med mycket enkla medel tas beslut om att skollagen ska revideras och skrivas om. Likaså diskrimineringslagen och socialtjänstlagen. Finns det majoritet i Riksdagen så kan det arbetet vara i gång redan i höst.

Val som leder till att vi raserar vår värdegrund
Vi kan besluta om att inte längre vara anslutna till de FN-organ som ska granska Sverige gällande konventionerna. Som granskar och kontrollerar att vi lever upp till Barnkonventionen och FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Redan i dag bryter vi mot dessa konventioner på många punkter, trots att vi nyligen blivit granskade.

Personer med funktionsvariationer får inte assitans trots att de har rätt till det både enligt lag och enligt konventionen. Barn får inte det stöd de har laglig rätt till i skolan och rätt till enligt konventionen. Ja du förstår. Kort sagt, vi lever i ett samhälle där vår moral gällande mänskliga rättigheter börjar urholkas inom den offentliga sektorn och därmed också inom det privata.

Protester och manifestationer
Enskilda privatpersoner ser det här och protesterar och manifesterar. Journalister belyser det i granskningsprogram och i artiklar. Vi får löften men i media lyfts det många gånger fram rätt spretigt vilket gör att många av oss blir förvirrade. Vi som inte dagligen granskar dessa maktinstanser, vet inte åt vilket håll det barkar. Har vår regering skärpt sig vad gäller rätt till assistans enligt lag, eller är det fortfarande lika illa?

Vi förförs av regnbågens alla färger som syns i varje köpcentrum nu vid Pride och vi tänker att “det är nog inte så farligt”. “Vi lever trots allt i ett öppet samhälle”. Men hur ser det egentligen ut när det gäller de lagliga rättigheterna? Rekryterar arbetsgivare transpersoner? Får personer med utländskt namn lägenhet? Jag är vit, cisperson och svenskfödd och jag måste ofta försöka mig på en kilometer eller två i någon annans skor.

Kortsiktigt eller långsiktigt
Men det är här politiken kommer in på allvar. För nu måste jag påminna om att det finns starka extrempolitiska, manipulativa krafter i vårt samhälle. Som står där med gnistrande silverkrona och lovar guld och gröna skogar. Som får oss att tro att gräset är grönare på andra sidan. Men vad kostar det, frågar vi. Ingenting! Det kostar ingenting. För vi får aldrig veta vad vi betalar med. Och precis som med alla manipulatörer verkar allt så bra till en början. Och jag vill ha det bättre. “Jag älskar snabba belöningar så det här måste vara någonting för mig”, tänker många.

Men det där med snabba belöningar är som godis, chips och droger. Det lugnar oss för stunden. Men skulle vi bara äta godis och chips, röka cigaretter, dricka vin och spela poker mår vi inte bra till slut, det vet vi. Det sätter så att säga spår långsiktigt. Men långsiktigt är = tråkigt. Att arbeta aktivt för att rädda miljön ger inga snabba resultat. Det jag gör idag ser jag själv inga resultat av.

Vem orkar tänka långsiktigt?
Om jag skippar de långa resorna så slutar det med att jag sitter här hemma ensam och tjurar medan alla andra reser till Aruba. Men anledningen till att jag inte inte reser till Asien och Sydamerika är inte den att jag inte har råd. Anledningen är att jag tänker på mitt barnbarn. Men det glömmer jag såklart när jag sitter och tittar på alla vackra instagrambilder.

Men vem orkar tänka på miljön och offra en massa saker när man inte får skörda frukten av sitt slit? Jag lever ju inte då? Det är ju bara barnbarnen som lever då, kanske barnen. I Magnus Carlsson sommarprogram sa en av hans inbjudna experter att jorden håller på att hettas upp så kraftigt att vi ska få 3 grader varmare överallt om endast några år. Stora delar av jordklotet riskerar att bli obeboeliga. En grad var det för något år sen. Nu är det tre.

Men vi i Sverige är ju bra på det här med att minska utsläpp, sopsortera och snåla med fossilt bränsle osv. Ja men vi är enligt experten jag nämnde bland de 5-6 länder i världen som flyger mest och därför gör av med mest fossilt bränsle per enskilda resenärer.

Vad är det då för värdegrund vi värnar om?
Nog om miljön. Du fattar vart jag vill komma. Noll medvetenhet, ingen jord, inga barn. Men vi har andra saker som också är relativt akuta. Och det är där det här med värderingarna inom skolan och förskolan kommer in. Skolans läroplan har ju varit relativt stabil under decennier. Den har reviderats och politiska partier vid makten har tyckt till och så har den skrivits om. Kursplanerna har förändrats men det här med värdegrundsarbete finner vi främst i skollagen och våra läroplaner.

I andra stycket i förskolans reviderade läroplan (2016) står det såhär:

“Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan könen samt solidaritet med svaga och utsatta är värden som förskolan ska hålla levande i arbetet med barnen. Värdegrunden uttrycker det etiska förhållningssätt som ska prägla verksamheten. Omsorg om och hänsyn till andra människor, liksom rättvisa och jämställdhet samt egna och andras rättigheter ska lyftas fram och synliggöras i verksamheten”. Förskolans läroplan 

Men om både förskolans läroplan, grundskolans och gymnasieskolans läroplan och de andra läroplanerna är i samma anda, hur ska det gå ihop med politiska värderingarna? Om politiker med andra värderingar plötsligt ska börja in och peta i de här dokumenten? Politiker i riksdagen som hävdar att alla inte har samma rättigheter (även om det inte står utskrivet i deras manifest). Att det i praktiken alltid till syvene och sist är vissa som kommer före i kön så att säga. Att män och kvinnor inte är jämställda, flickor och pojkar och att annan sexuell läggning inte är något man öppet är emot men ej heller stödjer.

Manifest
Såhär skriver exempelvis Sverigedemokraterna i sitt manifest:

“Sverigedemokraterna motsätter sig inte invandring, men menar att invandringen måste hållas på en sådan nivå och vara av en sådan karaktär att den inte utgör ett hot mot vår nationella identitet…”

“Det är taget ur sitt sammanhang”, skulle nog en politiker från SD svara. Och det är sant. Det mesta ser fantastiskt fint ut när vi läser texterna och visionerna. Vem som helst kan förföras och då gäller det givetvis att läsa kritiskt. Läsa mellan raderna. När de gäller många ungdomar som så tar de ofta till sig politik via förebilder. Genom att lyssna och iaktta talespersoner i all sköns medier och forum på nätet. Visst, många granskar, men långt i från alla. Ut kommer ibland häpnadsväckande, extremistiska repliker som får mig att tappa hakan.

Rätten att rösta
Men alla vi med rätt att rösta bör förvalta denna rätt och behöver enligt mig läsa och lyssna granskande. Vi behöver lyssna mellan raderna och förstå den verkliga agendan. Vad kommer att hända i förlängningen? Var tas pengarna i från? Vem får betala för de här gröna skogarna? Kanske är det till och med jag själv. Vad innebär det att hjälpa flyktingar på plats? Vad innebär det att satsa på familjepolitik?

Vad innebär det att ett parti vill satsa på äldrevården? Vad vill de andra partierna med äldrevården? Hur vill de satsa på äldrevården? På personalen och arbetsvillkoren, på de äldre, på boendet, på tillgängligheten? Vad är tyckande och vad är konkreta förslag? Hur låter det i debatterna? Hur ser det ut i tidningsartiklar? Vad står det i deras egna debattforum? Vad är lockbete och vad är det egentliga fokuset? Honungsfällan brukar det kallas har jag hört. Man sockrar och lockar för att få sitt bete på kroken.

Dela inlägg på Facebook, är det ett bra sätt?
Jag tror inte på att dela motinlägg på facebook och twitter. Jag tror till och med att det förvärrar och skrämmer iväg osäkra väljare. Jag anser att det bidrar till polarisering och att debatten blir svartvit. Att människor tvingas välja sida. De kanske inte kan identifiera sig med de aggressiva motdemonstranterna och antirasisterna. De kanske inte håller med allt som delas när dessa inlägg intar ett annat extremperspektiv, vilket riskerar att leda till att de går i försvar och sympatiserar med dem de är riktade mot. Jag tror på att själv försöka lyssna kritiskt, läsa kritiskt och försöka granska och analysera.

Jag tror på ärliga samtal och kommunikation. Men det kräver mod. Jag anser att vi behöver spärra upp öronen när människor i vår närhet nämner stereotypa klyschor som “det är invandrarna som snott jobben från dem”. Vi behöver bemöta och ställa frågor. För i det stora hela har vi aldrig varit så överens mellan blocken som nu. I det stora hela är inte värdedokumenten som styr barns och ungas utbildning och samhällsstöd, hotade på allvar.

Såvida inte detta ruckas på, och maktbalansen förändras drastiskt. Så pass att politiker med rasistiska värderingar på allvar får mandat och majoritet att förändra våra lagar.

Och ska jag erkänna en sak så är jag rädd för det. Och jag är väldigt rädd för vad som ska hända med vår miljö. Och slutligen vill jag bara säga en sak till. Glöm inte att rösta den 9 september. Det är snart dags och tills dess behöver du ha bestämt dig. Lycka till!




Pride hos barn och unga

4 augusti, 2018


Idag avslutas Pride och prideveckan med den helt makalösa Prideparaden. Idag är det en självklarhet för många att delta och manifestera. Men det finns också alltför många i vårt land som fortfarande aktivt motarbetar mångfald och HBTQ rörelsen. Många av dem vill få oss tro att det här med samkönade äktenskap och varierade könsidentiter inte bör få existera. Att det är något konstlat och inte kan sägas passa in i vad vi kallar familj. Vi är dock många som sluter upp tillsammans och i Sverige lever relativt många någorlunda säkert. Långt i från alla. Många blir fortfarande illa utsatta, förföljda, nedslagna på stan, diskriminerade och trakaserade.

Men vad jag skulle vilja nämna i dag är pride bland unga. Den HBTQ rörelsen, eller åtminstone HBT rörelsen som finns bland unga. För idag är det oerhört svårt för många barn och ungdomar att komma ut ur garderoben. De barn som fått en stark självkänsla och möjlighet att pröva sin identitet kanske har kommit så pass långt. Kanske har barnet redan i tidig ålder förstått att det fötts i fel kön.

Stöd i hemmet
Tack vara stöttande föräldrar som vågar konfronteras med sig själva och sina egna föreställningar får barnet fritt spelrum att utveckla den identitet som känns mest naturlig oavsett om denna har ett epitet eller ej. Eller så kanske barnet eller ungdomen har fötts i rätt kön och kan betrakta sig som cisperson, men identifierar sig med vad de motsatta könet förälskar sig i för individer. Jag har sett många fantastiska exempel på att denna pride process fått ske i trygghet, harmoni och kärlek men vi vet alltför väl att det inte alltid är så.

Men hur ser det då ut i skolorna runt om i landet? Hur arbetar vi aktivt för att barn och ungdomar ska våga visa sitt sanna och ärliga könsuttryck och sin sanna och ärliga könsidentitet? Hur arbetar vi aktivt för att barn och ungdomar ska våga visa sin sexuella läggning öppet? Det finns många ungdomar idag som vågar det skolmiljön till trots. De har fått så pass mycket styrka och “pride” hemifrån att de vet sitt värde. Men alltför många barn och ungdomar döljer fortfarande sitt äkta, sanna jag. Vi tror att vi lever i ett öppet samhälle men ack så fel vi har.

Förskolans inställning, viktigare än många tror
Alla skolor och förskolor måste arbeta aktivt med dessa frågor. Alla förskolebarn måste få älska vem de vill, få klä sig hur de vill utan att vi är där och kommenterar, kategoriserar och dömer. “Dom är nog lite kära” slinker det lätt ur oss när vi ser en flicka och pojke leka tillsammans titt som tätt. Automatiskt har vi en tendens att para ihop och kategorisera utan att tänka oss för vad vi signalerar. Men vi ska inte para ihop pojkar med pojkar och flickor med flickor heller. Det är inte vår uppgift. Vår uppgift är att skapa en tillåtande och tillgänglig lärmiljö.

Barn måste få utvecklas och experimentera i sin egen miljö utan att vi vuxna är där med våra bekräftande eller dömande blickar och kommentarer. Vad händer när Victor kommer med klänning? Börjar vi tro att han valt att vara flicka då? Så är processen igång. Eller när Maja väljer pojkstereotypa lekar? Är hon inte flicka då? Det börjar redan tidigt, tidigt och vi måste vara vuxna och professionella i detta och inte blanda in våra egna fördomar, förutfattade meningar eller vårt behov av att klassificera.

Hur arbetar vi aktivt med pride i skolan
Hur arbetar vi i grundskolan och gymnasiet? Har vi en temadag en gång om året då det står likabehandling på schemat? På lärarnas planeringsdag, då inga elever med? Resten av alla dagar är “allt som vanligt”. Hur skapar vi en miljö tillsammans som innebär att barn och ungdomar tillåts komma ut ur garderoben i den takt de själva vill med stöd i en trygg omgivning? Pratar vi ens om det i skolan? Pratar vi med eleverna om det? Får de vara med och arbeta aktivt kring normkritik? Jag har pratat med många lärare som aldrig någonsin tar upp dessa frågor i skolan.

De reviderar likabehandlingsplanen en gång om året. Planen som de knappt vet namnet på eftersom de använder nån egenskapad förkortning. LOV, PDT, PVL. Lärare vet knappt vad de håller på med, bara att ytterligare ett måste och krav i skolans värld ska hinnas med och som tar tid från annat. Men pratar vi om VARFÖR vi har en likabehandlingsplan och varför vi är ålagda att arbeta likabehandlande varje dag på hela året?

Kärlek och normer
Jag har arbetat på skolor där det varit tillåtet att visa sin könsidentitet som elev även om man inte anser sig vara cisperson. Där det varit tillåtet att visa sin homsexuella kärlek öppet i korridorerna. Men jag har också arbetat på skolor där inte en enda elev avvikit från normen. Där miljön varit så otillåtande att eleverna tvingats hålla allt de bär på inom sig. För det innebär ju inte att det inte finns några transpersoner, bisexuella eller homosexuella i en sån skola. När många (inte alla) ungdomar kan visa sin kärlek öppet och hålla om sin älskade, sitta i knät och hålla i hand men detta aldrig förekommer mellan individer av samma kön. Då vet vi att något är fel även i skolan.

Kanske tänker du att könsidentitet, könsuttryck och sexuell läggning visar sig senare? Så är det inte. Det är vad vi trott eftersom skolmiljön ofta är så pass otillåtande. Eftersom barn och ungdomar blir så illa trakasserade och mobbade och eftersom bög fortfarande är ett skällsord, lär sig barn och ungdomar tidigt att dölja sin äkta könsidentitet och sexuella läggning. Eftersom homofobin är så utbredd i samhället och eftersom inte en enda fotbollsspelare i VM öppet vågade komma ut som transperson eller homosexuell så vågar självklart inte elever heller det. Det har alltid varit så och det är så än i dag. Det är i skolan normkritiskt arbete behövs som allra mest. Från förskolan till gymnasiet.

Pride är rätten att få älska den man vill
Det finns solskenshistorier men det finns alltför många olyckliga exempel på ungdomar som lever i självhat. Ungomar som lider av psykisk ohälsa, ungdomar som inte vill leva. Som aldrig får något stöd och aldrig någon möjlighet att utveckla sin könsidentitet. Så det jag vill säga till sist är att det här arbetet är viktigare i skolan än någon annanstans i samhället. Det är viktigt med tolerans på arbetsplatser och i samhället i stort men det är i skolan, i organisationen och i klassrummet som vi behöver göra skillnad. Det är i förskolan pedagoger har ett enormt stort ansvar. För dessa barn och ungdomar ska ha rätt som alla elever att växa upp och älska den de önskar, utvecklas till att bli den de själva vill vara och inte minst ha rätt att älska sig själv.




Berger Presentation

2 augusti, 2018


Hej! Här kommer en mycket kort presentation av Berger Utbildning & Handledning. Söker du en konsult, kortsiktigt eller långsiktigt till din verksamhet? Med kompetens inom specialpedagogik och elevhälsa? Eller en handledare till förskolan eller skolan? Eller kanske rentav med komptens inom grupphandledning.

Som före detta Head hunter, HR-konsult och servicehandläggare tar jag även olika typer av resarchuppdrag och konsultuppdrag via telefon eller online




Värmeböljan sommaren 2018

31 juli, 2018


Hur har ni det i värmeböljan? Snart är vi inne på vår tredje månad med sol, bad och värme. Det började redan i början av maj och i morgon är det augusti. Jag är glad att jag bokat utbildning på SKV i morgon för jag vet inte annars hur jag skulle få något gjort. Där om nånstans ska det väl finnas AC. Kvällarna blir sena för det är då jag kommer igång att jobba. Och så vill jag titta på nån serie eller njuta lite av svalkan på balkongen. Dagarna börjar bli ganska svåra att bemästra. Men jag är tacksam att jag bor som jag gör och försöker tänka att det finns de som har det värre. Som inte finner svalka någonstans.

Detta trodde vi inte i våras. Att det skulle bli den här värmeböljan. Snön låg kvar sent och jag minns att jag knappt hann använda några vårskor förrän det plötsligt var sommar. Eleverna på Hotell- och Restaurangskolan sprang ner och badade i Rålis på sina håltimmar och kom till lektionerna iklädda handdukar och saronger. Ganska roligt kan jag tycka som inte undervisade dem. Vi får se hur det blir här om ett par veckor när vi drar igång igen.

Börjat jobba, värmeböljan till trots
Jag har hur som helst dragit igång mitt eget. Berger Utbildning & Handledning. Egentligen hade jag bara två och en halv veckas semester helt utan jobb. Men desto fler där jag kan flexa. Och så nu, några dagar på Väddö när jag kunde koppla av och njuta av lantluft. Men vännen jag hälsade på är också pedagog så det blev en del jobbsnack, men bara så pass att jag blev inspirerad och taggad att börja jobba.

Det som är mindre roligt är att sätta igång med all administration. Nu måste jag verkligen ta tag i det där med bokföring och momsregistrering, preliminärskatt och allt som hör företagandet till. Jag sköt på det i början på juli. Banken och Skatteverket ringde, Bokföringsfirman ringde. Alla ringde och undrade om vi skulle skjuta på våra skype- och telefonmöten. Jag undrar om inte de också var trötta av värmen och behövde semester. Men nån gång måste det göras allt detta och det hade jag tänkt göra första veckan i augusti. Men tror ni jag anade den här värmeböljan då?

När jag får min fläkt
I slutet av veckan kommer fläkten jag beställt. Gissa om jag ser fram emot det. Allt ska ske när fläkten kommer. Då ska jag börja tänka. Då ska jag ringa alla, då ska jag fungera som en normal människa. Oj vad jag kommer att få mycket gjort. Massor av inspiraion och ny energi. Jag har varit nere och simmat i viken idag. Vattentemperaturen har sjunkit ett par grader men börjar stiga igen. Kanske är det 23 idag. I kväll ska jag försöka mig på en cykeltur i stan med en kär vän. Kanske till och med ett glas rosé på nån skuggig uteservering.

Men nu är det jobb som väntar och det är bara att försöka skriva en lista. Ett par kunder från i våras har åter hört av sig. Vi drar igång med våra samarbeten i nästa vecka. Nya kunder knackar på dörren. Igår skickade jag iväg en offert. Än är det inte helt fullbokat men jag känner mig hoppfull. Vattenflaskan och glaset står här bredvid mig. Jag ställer in nytt vatten i kylen varje natt så jag får det riktigt isande kallt. Glöm inte att dricka i värmeböljan. Sköt om er och njut så mycket ni bara kan.




Webbdesign med Richard

20 juli, 2018


Webbdesign med Richard mitt i juli visade sig vara ett toppenbra beslut. Jag har länge varit sugen på att lära mig göra webb sidor, sökoptimera och lära mig hantverket på riktigt. Av någon anledning har jag inte tillåtit mig det tidigare utan ansåg det inte vara legitimt med webbdesign för min del. Inte förrän jag startade mitt företag.

Jag har bloggat privat i flera år. Under en period var jag så pass seriös med bloggandet att jag hade sponsorer och tjänade pengar på bloggen. Det var inga stora summor men det hände att jag fick ett par, tre tusen vissa månader. Men det är roligare med web design för i detta ingår så mycket. Det är kreativt och rejält med pillgöra.

Webbdesign en ny fas i mitt liv
I höstas började jag blogga i jobbet och la min privata blogg lite åt sidan. Den hanns inte mer och dessutom kände jag mig ganska färdig med den. Många har uttryckt saknad men det blev för mycket av en envägskommunikation. Människor läste inläggen eller åtminstone besökte de bloggen dagligen. Men när jag började arbeta som heltidsanställd konsult hann jag inte med helt enkelt. Då bestämde jag mig för att börja blogga om jobbet.

Men nu har alltså en helt ny fas i livet inträtt. Som företagare med egen hemsida är det dags att ägna sig åt webbdesign. Både på det yrkesmässiga planet men kanske framförallt för att det är så roligt. Jag är ledig en vecka till innan semestern är slut och kommer att hinna sitta och fördjupa mig i det jag lärt mig. Fixa och trixa, fila och ändra. Så bli inte förvånad om websidan ständigt uppdateras.

Webbdesign på semestern
Att gå kurs såhär på semestern var verkligen perfekt. Det händer att jag åker i väg på kurs sommartid men oftast har det blivit akvarellmålning. Därför tänkte jag först att det var ett lite udda val att gå kurs mitt i stan och sitta i en datasal sommartid. På semestern vill en ju vara ute och få sol och uppleva nya miljöer och då brukar måleri vara perfekt.

Men den här sommaren är jag konstigt nog lite mätt på sol och bad. Jag badar varje dag och tänker inte sluta med det, men jag blir understimulerad om jag inte också får göra saker. Så att få grotta ner sig i det jag tycker är riktigt roligt i ett svalt rum och med en stor och härlig skärm framför sig var lite av en dröm.

Mediakurser
Så det här var nog inte den sista kursen jag gick hos Mediakurser. Vill du gå en mediakurs kan jag varmt rekommendera dem (jag är inte sponsrad). Jag vill lära mig både film och media, Photoshop och Google Adwords. Kanske kan jag till och med gå en utbildning i animering.

För livet har inga begränsningar. Det mesta handlar om prioriteringar. Det gäller att fundera på vad en vill och vad en har för behov. Jag behöver få energi efter en lång och slitsam vår. Idag är jag ganska glad att jag inte la pengarna på en resa till Medelhavet nu i sommar. Den väntar i höst i stället och jag är tacksam att jag nu får syssla med det jag verkligen gillar, nämligen webbdesign och WordPress.




Ge stöd åt dig själv

18 mars, 2018


Mycket händer i mitt liv just nu och jag behöver medvetet vara rädd om mig. Mina rutiner är relativt oförändrade men det stormar rätt hårt på det hav jag reser på. På min ena arbetsplats, i min familj, bland mina vänner och i mitt eget liv är det oroligt. Jag behöver både vara andras stöd men är också själv i behov av stöd. När man blir varse sina egna behov gäller det att ta dessa på allvar. Ofta är vi slarviga med att se till vad vi själva behöver i god tid.

Ofta riskerar vi att hamna i stress och utbrändhet för att vi inte märkt våra signaler i tillräckligt god tid eller inte tagit dem på allvar. Om man arbetar med att stötta andra varje dag, med att ge människor tröst, hopp och medmänskligt stöd, om man arbetar med att lösa konflikter, stävja mobbning och trakasserier, rådda i sånt “som andra ställer till med” kan det samtidigt vara tufft att finnas till för sin familj och sina vänner.

Medmänskligt stöd
Samtidigt är det helt nödvändigt, man kan inte be dem vänta på bättre tider. I detta behöver vi dessutom värna om oss själva och våra egna behov. Ge oss själva tröst, hopp och medmänskligt stöd när det stormar på havet. För ska vi kunna ge syre till någon annan måste vi först och främst se till att få syre själva.

Jag säger dagligen till mig själv “Sitt still i båten, snälla du. Sitt still i båten”. Och jag gör det. När det stormar för andra kan jag inte räkna med att någon ska klappa mig på axeln och säga “det kommer att ordna sig Magdalena“. Det betyder inte att den funktionen får glömmas bort, man måste helt enkelt handleda, coacha, trösta och stötta sig själv när det blåser hårda vindar ute på havet.

Människovårdande yrke innebär att vi ger stöd
Det kan vara svårt för oss som arbetar i människovårdande yrken. Vi ger dagligen så mycket av oss själva. Det svåraste är inte vägledningen, den klarar jag ganska bra själv. Det svåraste för mig är att hantera alla de affekter jag suger åt mig från omgivningen. Då gäller det att “paraplya” som jag och en vän kallar det. Det gör jag när jag behöver skydda mig från andras ångest, stress och oro.

Man fäller liksom upp ett osynligt paraply mellan sig själv och den som (ofta omedvetet) lägger på en sina negativa affekter och jag tänker att de där obehagskänslorna kan stanna där på andra sidan paraplyet. Jag har stöttande vänner. Jag har fantastiska vänner. Och jag har en psykoterapeut jag träffar en gång i månaden men han kan ju knappast komma springande så fort jag behöver höra att allt kommer att ordna sig.

Behov av eget stöd
Jag har också en fantastisk chef. Hon är underbar och jag kan ringa henne när som helst, vi stöttar varann. Vi ses över en lunch då och då vare sig vi behöver prata eller inte och ska ses nu på måndag. Det betyder mycket att vara anställd i en form där jag har en konsultchef, men nyckeln är att det är just hon. Dessutom har jag kollegor som är makalösa. Det är svårt att fatta att vi kommit varann så nära på så kort tid.

Kanske låter det omoget det här med att jag behöver stöd, som om jag har behov av tröst som ett litet barn. Men behöver vi inte alla det då och då? Jag är nästan alltid stark. Jag tror de flesta som inte lärt känna mig på djupet tar mig för en oerhört stark person. Många av oss “starka”, vi som vet vad vi vill och ger intryck av att ha en god självkänsla och gott självförtroende är ofta väldigt sköra också. Vi  har lätt till gråt och lätt att falla. Men vi reser oss ofta snabbt.

Ge oss själva vårt eget stöd
Vi är där nere en stund, reflekterar över livets djupa mysterier för att sen resa oss som krabborna på gröna lund med risk att slås ner igen. Värna om dina egna behov! Ska vi klara att värna om barnens behov, ungdomarnas behov, våra kollegors och de anställdas behov, måste vi också ta hand om oss själva.




Silkesvantar

2 mars, 2018


Jag har funderat mycket på det här med att vi behöver hantera elever med silkesvantar. Förut kallade jag det bomullsvantar men så fick jag veta att man brukar säga silkesvantar. För några år sen insåg jag att jag att jag behöver arbeta på samma sätt som på en akutmottagning. Om vi tar en somatisk akutmottagning så har de vissa kriterier de går efter. Jag pratade med en vårdlärare en gång och jag minns att hon gav mig en skiss som de använder vid olyckor där de avgör vem som är i mest akut behov av hjälp.

På en akutmottagning tror jag traumapatienter kommer först och de som har andningssvårigheter. Är inte riktigt säker. Därefter hamnar alla i samma kö och det spelar egentligen ingen roll hur svåra smärtor eller besvär du har. Du hamnar så att säga i samma kö och får snällt vänta. Det har jag rätt bra koll på eftersom jag hängt i den där kön otaliga gånger. En gång hamnade jag mot mitt vetande i trauma-kön. Först in till sköterskan, först in till doktorn, först till röntgen och jag som var orolig att jag skulle missa Sverige – England i Fotboll (EM 2012) hade gott om marginal när jag tog en taxi hem.

Kön till Elevhälsan
Det jag vill komma till är att jag ofta tänkt att det är detsamma inom elevhälsan. Vi har liksom den somatiska sjukvården det hälsofrämjande och förebyggande arbetet, den s.k. primärvården. Som innebär att vi behöver kartlägga och göra tidiga insatser innan infektionen blir så allvarlig att endast antibiotika hjälper. Därtill har vi den långsamma kön, den där som tar 11 timmar på SöS och betydligt längre tid i skolans värld. Dvs. det åtgärdande arbetet. Det som vi i vårt önsketänkande skulle vilja vara befriade i från. Och så har vi traumakön. De mycket akuta ärendena. Kön där vi måste använda våra silkesvantar.

Det förebyggande och främjande elevhälsoarbetet svävar dessvärre fortfarande över de flesta av oss som ett utopiskt moln. Det är klart att vi gör massor av förebyggande och hälsofrämjande insatser i skolan. Mer än vad vi kan sätta ord på många gånger. Men den åtgärdande elevhälsokön ringlar sig alltjämt längre och längre ju närmare juni vi kommer. I alla fall på de skolor jag varit på de senaste åren och då pratar jag om gymnasiet. Elever med eller utan nummerlapp pockar på vår uppmärksamhet och snälla ge inte upp nu för det är nu jag kommer till det intressanta i det här inlägget.

Det finns de som vill gå före i kön
De finns de individer som vill tränga sig för i den här kön. Ja då menar jag inte elever för många av våra elever vill inte sätta sin fot på “skolakuten”. Nej, det är inte eleverna ja syftar på. Det finns de som inser sina rättigheter. Som vet att skolan ska anpassa och ge stöd. Jag pratar om föräldrarna. Inte alla, jag syftar på några få. Ibland skulle jag vilja säga “ta en kölapp, precis som alla elever måste göra”, men det gör jag ju såklart inte. Det är något jag tänker samtidigt som jag givetvis känner med dessa föräldrar.

Men faktum är att genom det system vi har idag framkommer de ofta oro av betydligt allvarligare art än de oroliga föräldrarna kan föreställa sig. Ja nu talar vi om elever som behöver hanteras med silkesvantar igen. Då många av de elever med kursvarningar och svårigheter att nå målen, visar sig bära på hemligheter som många har svårt att föreställa sig. Självklart ska inte de högljudda föräldrarna jag nämnde behöva ta hänsyn till detta. Inga grupper eller behov ska ställas mot varandra. Därav anledningen till ett rättvist kösystem. Jag önskar att skolor anställde fler specialpedagoger och inte enbart en på 50% där behoven är gränslösa.

Så många hemligheter att hantera med silkesvantar
Jag har träffat många, många ungdomar som behöver hanteras varsamt med silkesvantar. Som inte har några högljudda föräldrar. I alla fall är de inte högljudda till elevens försvar. Hade vi inte den “nya” skollagen och kravet på skyndsam utredning när eleven inte klarar sina kunskapskrav, skulle många av dessa elever än i dag bära sina hemligheter för sig själva. Kanske skulle de fortfarande tvingas bo med sin förövare och leva med det oacceptabla. Med psykisk terror och systematiskt, nedbrytande våld.

Minst en elev i varje klass är utsatt för incest enligt nxtME. Andra är utsatta för andra mycket svåra traumatiska behandlingar. Det kan vara föräldrars missbruk, föräldrar med svår psykisk ohälsa. De kan vara utsatta för vanvård eller vittnen till dagligt våld. Vissa har kanske inte ens några föräldrar hemma men försöker låtsas som det. De kan ha utsatts för sexuellt våld eller mobbning utanför hemmet, hamnat i prostitution eller sexuellt självskadebeteende men inte vågat prata med någon. Alla dessa elever måste hanteras varsamt med silkesvantar.

Betydelsen av skyndsamma utredningar
Allt detta påverkar givetvis fokus och koncentration i skolan om de klarar att ens ta sig dit vilket många av elevexemplen jag nämnde gör. Många vuxna i skolan som inte kunnat ställa frågan, som inte har det som sin uppgift har heller aldrig fått anledning att förstå hur bra och betydelsefullt vårt nuvarande system fungerar. Systemet med alla dessa varningar som gör många av oss frustrerade. De röda och gula markeringarna, närvarosiffrorna. De säger oss något när vi väl lärt oss att läsa dess språk. De handlar sällan om förkylningar eller lyckliga Tailandsresor. Det är nycklar till berättelser. Är vi varsamma med dessa kan vi göra skillnad.

När lärare ställer frågor till oss i elevhälsoteamet kring varför elever beter sig som de gör vill de veta. De vill ha information. Men information av det här slaget är inte lätt att ge till lärare i en handvändning. Kanske undrar lärare vad vi gör på våra EHT-möten. En del anser att vi är en “hemlig klubb” och självklart ska vi arbeta salutogent. Med det friska, det välfungerande. Vi ska inte gräva för grävandets skull, för att få ta del av elevers hemligheter. Men vi måste våga ställa frågor och stå pall när sanningar trillar ut.

Det finns en anledning till att EHT inte berättar allt
Därefter är det skolans uppgift att orosanmäla till socialtjänsten eller remittera till psykiatriska mottagningar om eleven är över 18 och inte vill ha med föräldrar. Av naturliga orsaker kan vi inte prata med lärarna om allt detta. Vi får inte prata om allt detta. Med risk för att information ska spridas vidare och eventuellt komma till elevers kännedom. Spridas i ett oförsiktigt ögonblick på tunnelbanan. Precis som vid en polisutredning måste vi vara ytterst försiktiga.

Dessutom krävs det många gånger specialistkompetens för att förstå dessa komplexa dilemman. Hur de yttrar sig och varför människor agerar som de gör. Jag tror inte att lärare varken vill eller orkar ta in den informationen mellan ett par lektioner eller mitt i sin planering. Då hoppas jag bara innerligt på ett litet “ja det ska jag” när jag ber läraren behandla en elev med silkesvantar en tid framöver.

Tillbaka till kön
Så tillbaka till kön. All förståelse till de föräldrar med barn med dyslexidiagnos och NPF som vill ha omedelbar hjälp och önskar samla hela kollegiet. Det är fantastiskt att ni finns där för ert barn även i gymnasiet. Det är bra att ni säger till och hjälper oss att förebygga. Att ni mailar och informerar. Men det kan vara bra att veta att det är många som är i behov av skolans elevhälsoteam.

Jag träffade en väldigt trevlig kvinna för ett tag sedan som sa “jag är en sån där jobbig förälder som kräver möte med alla lärare och hela elevhälsan”. Jag var på vippen att säga; “Ja, jag har träffat många av er “jobbiga föräldrar” och “Även om jag inte önskar kategorisera er så finns det en hel del föräldrar som bestämt sig för att inte acceptera ett nej”.

Behoven av EHT:s kompetens är enorma
Jag har all förståelse för att man som förälder vill informera skolan tidigt på läsåret, besöka gymnasiet och prata med personalen. Fortsätt med det snälla. Men till de föräldrar som väljer att kriga och vill samla alla lärare eller förskollärare vid samma bord. Ni som tycker att ni har lagen på er sida och vill uppfostra lärare och ha omedelbar effekt. Till er vill jag säga: Ja ni har lagen på er sida, men det finns en “kö”, precis som på akuten, och vi är skyldiga att ta hand om alla behövande med dyslexi, NPF, depression och ångest, social fobi, OCD, dubbel och trippeldiagnoser.

Vare sig de har närvarande föräldrar, frånvarande föräldrar, samarbetande föräldrar, föräldrar som väljer att kriga för sina barns rätt eller inga föräldrar över huvud taget. Enligt mig kommer vi längst med samarbete. Idag har vi så många barn och ungdomar i gymnasiet som konkurrerar om lärarnas och elevhälsans stöd att jag tror det är svårt för många både i skolan och utanför skolan att förstå.

Tjata, skrika, bråka och ställa till besvär
Vem är jag att säga allt det här. Jag pratar ju bara utifrån mina upplevelser på de skolor jag varit på. Men trots att de skolor jag varit på är helt olika varann med helt olika elevgrupper och upptagninsområden så ser det ganska lika ut. Jag tror att jag både har ganska mångsidig erfarenhet och haft ett hyfsat professionellt och rättvist förhållningssätt. Jag tycker inte om godtycklighet. Jag gillar inte att de som skriker mest ska få mest. Jag skulle inte vara glad om jag låg med en hjärtinfarkt på akuten och någon med en stukad tumme fick gå före för att hen var bra på att tjata, skrika, bråka och ställa till besvär för personalen.

Nej, det finns en kö, det finns ett system och vi tar ett behövande barn i taget. Så snabbt vi kan, så bra vi kan, så effektivt vi kan. Förhoppningsvis ger våra insatser resultat så att så många som möjligt når sina mål utifrån sina förutsättningar. Sen jag började jobba med fokus på hälsofrämjande arbete, “primärvård”, en “lättakut” samt “traumakön” med elever som ska hanteras med silkesvantar och så en “längre kölista” för resten, har arbetsbelastningen blivit alltmer rimlig i mitt jobb. Vi får se om det håller i sig. Det är dessvärre inte helt och hållet jag som fördelar arbetet. Men tyvärr är det ingen som hanterar oss med silkesvantar.

Här nedan ett brev från en förälder efter vårt första möte
Jag har ofta ett mycket bra samarbete med föräldrar vilket brevet nedan avslöjar. Jag saknar mitt föräldrasamarbete på den skola jag hade den eleven. Det är tyvärr så det ser ut. Skolorna skiftar. Vi lever i ett segregerat samhälle och på vissa skolor är många av föräldrarna närvarande och på andra är de närvarande hemma men språkförbistringar och annat gör att vi inte har samma kontakt. Vi har dock samma behov att ta hänsyn till och får själva vara de som prioriterar åt eleverna.




Att bemöta elever med psykisk ohälsa

25 februari, 2018


För som för så många tar jobbet en hel del av min tid. Jag är där vid åttatiden och går sällan före fem. Under dessa timmar hinner jag sällan reflektera vilket också är en del av mitt jobb. Det är roligt att ha mycket att göra och jag gillar fart. Jag är också förtjust i att göra saker effektivt,ta snabba men hyfsat välgrundade beslut. Jag läste ett inlägg från december och inser att jag var ganska låg då. Vissa höstar får jag lindriga höstdepressioner och lider så att säga av psykisk ohälsa. Jag har klarat mig utan dem de senaste åren så det är lite förvånande såhär efteråt att inse att den var och hälsade på igen.

Kanske har jag varit sjukskriven någon enstaka vecka men ofta har jag rest till solen och det tror jag varit mycket av nyckeln till min hälsa. Jag trodde det skulle fungera ändå det här året då jag visste att jag hade min vinterresa till Gambia att se fram emot. Men för min del behöver jag verkligen komma bort i oktober, november, och då till ett soligt, ljust och varmt klimat. Inte till London som var fallet i oktober månad. Det behöver inte vara många dagar och i skrivande stund inser jag att det är något jag behöver boka redan i vår, innan jag glömmer det. Det får nog bli en resa till Palma i vanlig ordning. En resa på några dagar upp till en vecka för att hämta energi inför mörka november och december.

Sol och ljus, medicin mot psykisk ohälsa
Det är så skrivandet fungerar för mig. Det är medicinen mot min psykiska ohälsa. För er som inte känner mig sedan tidigare kan jag avslöja att jag är en av de tusentals, miljontals människor i västvärlden som lider av psykisk ohälsa. Jag medicinerar mot den och får behandling. Det går ganska bra och med åren har jag blivit lite av en expert på att förebygga. Jag kan tack vare min kunskap om psykisk ohälsa och åtgärder mot den också hjälpa ungdomar i samma situation.

För idag har vi väldigt många ungdomar i skolan som lider av psykisk ohälsa. De inte bara lider utan är dessutom funktionsnedsatta av ångest och depression. De blir paralyserade och vet inte vad de ska göra, vilket inte är konstigt. Ångesten kommer som en chock och de är helt oförberedda. Det är mycket i samhället vi förbereds och tränas att hantera men psykisk ohälsa slår ner som en blixt från klar himmel. Vem som helst som drabbas av svår ångest blir paralyserad och kan utveckla ett traumatiskt tillstånd. Vilken vuxen har en lektion med en tolvåring och säger att “nu ska jag lära dig hur du ska förbereda dig för en ångestattack”.

KBT-inspirerade metoder
Om då vuxenvärlden enbart förmedlar tröst och uppmuntran eller rent av förmaningar om att eleven behöver komma till skolan blir inte ungdomarna hjälpta. Snarare ökar ångesten. Barn och ungdomar behöver adekvat behandling vilket vi vet att många inte får idag. Köerna till att få tät och verksam behandling vid våra barn- och ungdomspsykiatriska mottagningar liknar ingen annan kö. Många får möjlighet att komma dit efter att det akuta insjuknande lagt sig men har ofta ingen återbesökstid eller får vänta i månader vilket är lång tid i ett barns liv.

Men det finns saker vi kan göra för ungdomar under tiden. Med pedagogiska metoder kan vi åstadkomma en hel del. Det kan inte ersätta den psykologiska eller farmakologiska behandlingen men den kan komplettera den. Vi kan våga oss på “KBT-inspirerade” metoder för att bekräfta ungdomar och få dem till skolan. Eftersom lärandet i sig är en viktig friskhetsfaktor behöver vi inse lärmiljöns kraft och rutiner som en absolut nödvändighet för tillfrisknande. I lagom doser.

Hur gör vi om vi inte ska peppa?
Jag tror i egenskap av specialpedagog att det inte är tiden för att ägna sig åt en ungdom som halkat utanför systemet det hänger på. För vi ägnar mycket tid i skolan åt de elever som inte är där. Jag tror snarare att det är känslan av maktlöshet.  Det är okunskapen, bristen på vägledning i hur jag som mentor kan och bör agera, som är det som sätter käppar i hjulen. För som mentor har jag inte lärt mig något annat sätt att få en elev till skolan än att peppa.

Jag vet inte hur jag med framgång får en högstadie- eller gymnasieelev till skolan. Inte vet jag heller hur jag ska stötta denne i att komma varje dag. Dessa känslor väcker enligt min erfarenhet frustration hos lärare och mentorer. En elev kanske börjar komma och mår lite bättre men så hamnar eleven i en svacka. I dessa lägen är det lätt att läraren eller mentorn ger upp som att det var den vuxne själv som misslyckades. Och kanske är det precis så vi känner oss. Misslyckade som mentorer.
 
Åtgärder vid psykisk ohälsa.
Jag har använt mig av ett knep med många ungdomar som lider av svår ångest. Ja jag har använt mig av många knep och knåp men får begränsa mig till ett här och nu. Mitt exempel handlar om att synliggöra genom att rita. Du behöver inte vara bra på att rita för det är inte jag. Jag träffar eleven på egen hand, utan vårdnadshavare (men med dennes tillåtelse förstås. Vårdnadshavaren är ofta tacksam och du kan ta det på mail eller telefon). För det första vill jag säga till dig som pedagog och mentor “var inte rädd för ångesten”. Den är inte farlig. Visa eleven att du respekterar denne. Om du inte förstår vad eller hur denne känner, visa intresse och välvilja och be ungdomen berätta.

Här behövs en white board. För det är bra att inte sitta och titta eleven i ögonen. Ställ dig lite snett mot eleven och be eleven vända sig mot tavlan. Be eleven berätta. Om eleven inte hittar ord, fråga om det liknar feber. Vad som helst som hjälper eleven på vägen. När du lyssnat en liten stund – det behöver inte vara länge för vi är inte terapeuter – använd tavlan och rita. Det gör det visuellt för eleven som har mycket lättare att ta till sig vad du säger. Dessutom kan eleven behålla bilden inom sig eller på foto i mobilen efter ert samtal. Min erfarenhet är att elever burit med sig sin inre bild av det vi pratat om länge tack vare att jag gjorde det visuellt från början.

Bilder är bra
Jag brukar rita elevens hem till vänster. Ett litet hus med några streckgubbar, några hjärtan som visar att där mår eleven bra. Fråga eleven vilka som bor där. Har eleven någon vän utanför skolan? Syskon? Och samtalet är igång. Därefter ritar jag marken som eleven går på (som i ett gammalt Super Mario-spel där karaktärerna går åt höger). Det kan vara på väg till tunnelbanan eller på väg till bussen (rita gärna en streckgubbe som går).

Plötsligt ändras den raka linjen och blir en kulle. Eleven måste ta sig upp för det lilla berget och jag kan till och med rita in trappsteg. Så småningom börjar det luta ner och det blir rak mark igen. Jag ritar skolan, klasskompisar (streckgubbar). Jag frågar om eleven har någon kompis i skolan vilket inte alltid är någon självklarhet. Ofta finns det någon och då förstärker jag det genom att rita dit några hjärtan som visar att det finns trygghet och kärlek i skolan. Alltid hittar vi någonting som känns tryggt för eleven.

Eleven engageras
Därefter frågar jag vad kullen/berget består av. Jag frågar vad motståndet är (visa och säg att du förstår hur kämpigt det måste vara att bestiga berget varje dag). Var tyst och låt eleven tänka. Om eleven inte kommer på vad berget är kan du fråga det du tror. Är det F-varningar? Är det det kompisar? Fel program? Restuppgifter eller vad? Ofta svarar eleven F-varningar eller restuppgifter och jag skriver ett F under bergstoppen för att synliggöra vad det handlar om (kartläggning). Svarar eleven att denne varit sjuk då styr ni in på kartläggning runt det, att eleven behöver komma till läkare osv.

Nästa steg är att visa eleven vad som händer om denne stannar hemma. Jag suddar och gör berget högre och visar att eleven ska stiga över ett ännu högre berg. Jag suddar igen och gör det ännu högre. Sen ritar jag dit ett ännu större F eller en ännu större symbol för det som plågar eleven. “Om du däremot kommer till skolan varje dag i 14 dagar kommer berget att bli mindre”. Jag suddar och ritar ett mindre berg. “Om du kommer varje dag i en månad kommer det att se ut så här”. Jag suddar och ritar ett mindre berg. “Om du kommer…”

Poletten börjar trilla ner
“Jag fattar, jag fattar…” säger eleven men jag fortsätter. För det är viktigt eleven ser att detta sker stegvis, att det får ta tid. Och i det stora hela talar vi om ett möte på ca 45 minuter. Så vi tar vår tid och ser till att få med oss eleven i processen (ingen elev sitter med sin mobil här, de är intresserade och ett hopp börjar väckas. De börjar förstå på djupet). “Om du kommer varje dag – utom om du blir förkyld förstås – kommer berget att se ut såhär i april” (det är bra med konkreta datum, två månader är för abstrakt) säger jag med så stark övertygelse att eleven inte har någon anledning att tvivla.

Jag suddar bort berget, jag suddar bort F:et och ritar en rak, kanske lite bucklig och knölig väg men utan berg. Hjärtanen är kvar, husen är kvar, streckgubbarna är kvar men berget är borta och består av platt men lite knölig mark. Vi vill ju inte ljuga och säga att den är spikrak och slät. Om du gör det så lovar jag att du kommer bli av med det där stora F-berget. Så säger jag “du kan klara det!” “Jag vet det”.

Strategier
Därefter diskuterar vi strategier. “Kan du ha sällskap med en kompis till skolan, kan du möta upp någon, är det någon som kan ringa dig?” Ofta funkar detta. Eleven har ofta egna idéer här. Jag visar eleven att jag respekterar denne, att jag inte är rädd för den ångest eleven har drabbats av, att den inte är farlig och att eleven har förmåga att komma till skolan men att det är svårt.

Jag säger myndigt att all forskning säger att det bästa för barn, ungdomar och vuxna med psykisk ohälsa är rutiner och att komma till skolan eller jobbet varje dag är viktigt för att bli frisk även om det är svårt. Om eleven är tveksam kan du fråga om eleven upplever att hälsotillståndet blivit bättre sedan denne började vara hemma. “Det gäller oss vuxna och det gäller er ungdomar”.

Inte som vid vanlig feber
“Är man riktigt, riktigt sjuk får man så klart vara hemma. Men psykisk feber till skillnad mot fysisk feber funkar så att man blir bättre av att gå ut”. “När du har fysisk feber ska du stanna hemma men i det här fallet ska du komma varje dag, det gör dig gott. Blir du dålig får du gå hem men det är viktigt att gå iväg på morgonen. Det är vad skolläkaren säger, det är vad skolpsykologen säger”. Det brukar räcka så.

Är man rutinerad tar ett sånt här samtal 45 minuter och jag har fått många elever till skolan på det här sättet. Givetvis kan kartläggningen ta längre tid och kräva fler möten. Består berget av mer komplicerade saker kan eleven behöva andra stödåtgärder. Men enbart psykisk ohälsa är något som du som pedagog och mentor kan stötta eleven i. Jag träffar eleverna i korridoren efteråt och jag frågar hur de mår. De svarar ofta att de mår dåligt men när de tänker på berget inser de att det ändå är bäst att komma till skolan. Skolan i sig är hälsofrämjande.

Lärande och rutiner ger hälsa
Att vara i skolan, träffa sina kompisar och lärare, ha rutiner och lära sig saker är hälsofrämjande. Att vara hemma med psykisk ohälsa i långa perioder är skadligt. Vi kan inte göra några stora och omvälvande förändringar, vi kan inte ersätta psykiatrin men vi kan göra skillnad. Jag kommer att återkomma med fler strategier och tips om hur du kan arbeta med elever med psykisk ohälsa. Den psykiska ohälsan ökar och vi behöver utveckla metoder att bemöta de individer som drabbas anser jag, metoder som inte nödvändigtvis innebär att vi behöver utbilda oss till psykologer.

Café Uddvillan
Det är ljuvligt väder ute och jag ska strax ta mig ut, väntar bara på att tvättmaskinen ska gå några varv till. Isen utanför mitt fönster är snötäckt och trafikerad av människor som tar sig från den ena platsen till den andra. Mot Gröndal, mot Mälarhöjden, mot Rävudden. Än går det inte att ta sig till Bromma så vitt jag vet. Solen skiner och det är en sån där underbar februaridag som jag längtat efter och som vi inte hade så många av förra vintern om vi ens hade nån.

Det får bli Café Uddvillan för min del för jag behöver plugga. Jag betar av mina handledningsböcker med stort nöje och intresse och nu har jag börjat på en ny. Det var meningen att jag skulle plugga även igår och det gjorde jag väl också, men av nån märklig anledning hamnade mitt fokus på sociala medier för första gången på mycket länge. Den senaste tiden har jag mest haft Instagram som den kanal jag uttrycker mig på. Jag har rensat och inte orkat följa så många men nu känner jag för att komma igång med bloggen lite, vi får se om det blir tid till det.




Gambia - en existentiell resa

24 februari, 2018


Jag vet inte hur många gånger jag gått och klurat på frågeställningar jag önskat formulera i bloggen. Tankar jag vill stöta och blöta med er läsare. Kanske i synnerhet er som intresserar sig för pedagogiska och psykologiska frågor. Men även ämnen som kan beröra alla sorts verksamheter och inte bara skolan. Som visserligen är den arena jag rör mig inom. Jag var iväg och reste strax efter jul. Jag åkte till Gambia för att få solsken och ljus efter en ganska tung höst med nytt jobb. Det var nya tag i nya elevhälsoteam och relativt nystartade organisationer. Gambia gjorde mig gott. Bara det skulle kunna fylla en hel blogg.

Jag är förändrad och kommer nog aldrig att gå tillbaka till att vara den jag var innan. Det blev inte den sol- och badresa jag tänkt mig. Istället blev det flera turer på lastbilsflak och i öppen jeep. Till Banjul, huvudstaden, ut på landsbygden i söder. Där träffade jag många av de människor som lever i svår fattigdom. Enligt guiden, det femte fattigaste landet i världen. Jag åkte till norra Gambia och Senegal, via färja över Gambiafloden. Jag såg och träffade massor av barn. Hungriga barn men glada barn.

Fantastiska människor
Jag önskar att jag haft med mig bra många fler saker med mig. Jag hade böcker och pappersbuntar med färgat papper samt lite tuschpennor att ge barnen i skolan. Saker jag köpt i butiken hemma. Jag fick inhandla block och pennor i de supermarket-butiker som fanns utanför hotellen och skänkte till personer jag lärde känna i området.
Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle få sånna vänner på den lilla korta tid jag var där.

Om man vill ligga stilla och sola utan att bli störd ska man inte åka till Kotu Beach i Serrekunda. Vill man däremot lära känna den gambier, höra deras livshistorier och är beredd att ta emot all den kärlek de delar med sig av är det ett utmärkt ställe att åka till. De professionella försäljare som försörjer sig på turismen har ett av sina viktigaste stråk vid Kotu Beach. De säljersom säljer bl.a. konsthantverk, juice, tyg och kläder, smycken och massage. Men försäljare finns det överallt eftersom turismen och just försäljning är en viktig inkomstkälla i Gambia.

Försäljare eller människor
Gambia har ingen annan export. De exporterar på sin höjd lite fisk till grannländer och jordnötter till Europa. Annars är det försäljning direkt till turister som människor lever på. Kanske har de inte en flott kiosk som här, ingen web-shop, ingen butik med dörr och neonskyl. De har ingen web-sida eller ens en gata de håller till på. Men alla försäljare jag träffade på hade nog ett telefonnummer och ett visitkort. Ibland var det tryckt, andra var handskrivna på enkelt papper.

Det finns mycket att säga om Fatima, “The Pink Lady”, Ebrima, “The Juice Man”, Lamin, “The Taylor” och Maya, at The Craft Market, Boutiqe No 40. De var kämpar. Sju dagar i veckan behöver de arbeta under högsäsong (sex-åtta månader om året) för att kunna försörja sin familj. De behövde arbeta för att försörja dem resten av året vilket de ofta inte lyckas med.

Starkt intryck
Det som gjorde starkast intryck på mig under denna korta men väldigt avgörande vecka i mitt liv var ändå alla barn. Om jag har förstått saken rätt så har alla barn rätt att gå i skolan och staten betalar själva skolgången. Dock finns det inte möjlighet för alla barn att gå i skolan. Dels för att det kanske inte finns en skola där de bor. Men också för att materialet (skrivböcker och blyerspennor) kostar pengar och det har många inte råd med.

Fatima som har många barnbarn frågade mig om jag visste någon som kunde sponsra ett av hennes barnbarn med material för möjligheten att gå i skolan. Det skulle kosta hundra kronor i månaden. Jag lovade henne att höra efter. Själv tror jag dock mer på att vi hjälper barnen via de direktanslutna organisationer som arbetar med Gambia, exempelvis Gambiagrupperna.

Barnen är ständigt hungriga
Många barn äter endast ett mål mat om dagen om de ens får det. Det händer att det faktiskt går dagar då de inte äter överhuvud taget fick jag veta. Det är svårt att ta till sig allt detta men när jag träffat barn som viker sin magra kropp och inte orkar hålla sig upprätta får man plötsligt perspektiv och fattar att försäljning av mandariner och nötter fyller ett viktigt syfte. de vill bara få några kronor för att kunna köpa ris. Antingen ger de pengarna till sina föräldrar, ibland lagar de själva maten till sina småsyskon.

Jag besökte ett hem för flera familjer. En ung kvinna, yngre än mitt yngsta barn, satt och rensade fisk. Jag och de personer jag reste med räknade de små fiskarna till tio-tolv stycken. Barnen var minst trettio, de vuxna var kanske åtta och de  delade på ett hus på tre, fyra rum utan kök. Endast en madrass på cementgolvet i varje rum. Utan täcke, utan kudde, utan några andra möbler. Med ett fallfärdigt tak och utan något annat av de vi anser ska höra till ett hem.

En existetiell resa
Gambiaresan kom att bli en existentiell resa om vad vi har här hemma och vad vi prioriterar. En djupreflektion i vad som är värdefullt och vad som är mindre viktigt. Alla dessa möten har förändrat mig på djupet. Matty, Fatima, Maya, Lamin, Binta, Ebrima, Philip, Maryama och alla de andra har rört vid mitt innersta. När jag satte mig på tunnelbanan första dagen efter min hemkomst upplevde jag det som helt absurt när 90% av alla passagerare tog upp sin mobiltelefon och stirrade rakt ner i dem. Utan att moralisera om vad som är rätt eller fel insåg jag för egen del att jag behöver vila från min mobiltelefon betydligt mer än jag tidigare gjort.

Jag åker numera till och från jobbet utan att se vartenda flöde. Visst fastnar jag emellanåt men det där med att uppdatera bloggar och sociala medier har jag fått prioritera till en kanal då jag fick lite av en kulturchock när jag kom hem. Resan lever kvar i mig. Jag lyssnar på afrikansk musik och tittar på foton. Jag hoppas verkligen kunna åka tillbaka en vacker dag.




Ladda batterierna

10 december, 2017


Jag behöver ladda batterierna. Det är lätt att tappa fart så här i slutet av terminen. Trots att det kanske är nu det är som mest att göra i skolan har jag inte orken. Min ambitionsnivå sjunker, det blir inte samma kvalitet i det jag gör och jag prioriterar annorlunda. Det gör att jag inte känner igen mig. Mitt normaltillstånd har kommit att bli att jag och många med mig går på högvarv från det att terminen börjar till dess att den slutar, men när det är såhär kort tid kvar som det är nu är jag näst intill utmattad.

Kanske känner du igen dig? Batterierna börjar ta slut och jag vet vad jag ska göra men allt går betydligt långsammare. Det är frustrerande. Samtidigt är det nödvändigt. Vem kan egentligen arbeta i fullt tempo året runt? Jag tror många lärare och pedagoger känner krav på sig att arbeta i ett högt tempo året runt, oberoende vilken årstid det är, särskilt kvinnliga pedagoger. Som om vi inte har tillåtelse att ta det lugnt någon gång. Kollegor inom förskolan och skolan har täckt upp för sjuka kollegor veckor i sträck under hösten. De kommer tidigt, går sent, hinner inte med sin planering utan kör på efter bästa förmåga. Planeringen gör de på kvällar och helger.

Fasta tider eller flex
Sedan jag började arbeta som inhyrd konsult har jag blivit bättre på att hålla på mina tider. Jag arbetar mina åtta timmar, går hem och lämnar jobbet kvar där det hör hemma. Det finns fördelar med det, samtidigt saknar jag min gamla möjlighet till flex. Jag kunde arbeta hemifrån med dokumentation, på stan, jag kunde gå tidigare för att passa läkartider. I gengäld arbetade jag på kvällar och helger, höll mig uppdaterad på forskning och kände ett ansvar för min arbetsplats. Det var ofta slitsamt och jag kände mig sällan ledig, men det var lite av ett givande och tagande.

Att nu sätta mig på arbetstid och läsa in mig på forskning är enligt mina egna normer inte riktigt tillåtet. Det finns så att säga “viktigare saker att syssla med”. Samtidigt orkar jag inte ägna extra tid på den lilla fritid jag har. När jag kommer hem klockan åtta vill jag vara ledig. I fredags satte jag mig och lyssnade på SPSM:s webinarium kring språkstörning för att jag behöver uppdatera mig kring språkstörning men även vid ett sådant tillfälle har jag på något sätt en känsla av att jag skäl värdefull tid från annat i den verksamhet jag arbetar i. Som om jag måste vara på språng  från det jag kommer på morgonen tills dess att jag går. Det är ju inte klokt. Vad är det för tradition jag jobbar och verkar i?

Ladda batterierna på arbetstid
Vi behöver tillåta oss att ta en lite längre fikastund med kollegorna såhär i slutet av terminen när dagarna är som mörkast. Kanske sätta oss en stund och prata med eleverna, visa dem att vi inte är en del av det stressade vuxensamhället. Vi behöver varva ner, sänka ambitionsnivån. Vi bor i ett ljusfattigt land såhär års. Vi åker till jobbet när det är mörkt och kommer hem när det är mörkt. Många av oss ser inte dagsljus under hela dagen. På mitt ena jobb har jag inte ens ett fönster i mitt arbetsrum. I vanliga fall har jag väldigt mycket att göra vid den här tiden.

Oron kring om eleverna klarar sina kunskapskrav börjar visa sig, mörkret gör att många ungdomar hamnar i psykisk ohälsa och får svårt att ta sig till skolan. November till februari har varit mina brådaste dagar men i år ser det annorlunda ut. Mina arbetsuppgifter skiljer sig inte nämnvärt från hur de såg ut i september. Det är befriande och betydligt mer hälsosamt. Samtidigt skapar det en sorts vilsenhet när jag kan ta det lugnt och inte tvingas dra det lass jag tidigare dragit. Vem är jag egentligen?




Handledarutbildning

7 december, 2017


Vilket väder det var i morse.   Först vitt och vackert vinterlandskap men när jag väl kom ut var det underkylt snöslask. På med vinterskor och broddar. Jag var ledig från jobbet idag, eller egentligen inte ledig utan sjukskriven. Planerat sjukskriven. Vi skojade om det på jobbet igår. “I morgon är jag sjuk” sa jag. “Jahaja och vad ska du hitta på ikväll då?” frågade mina kollegor. “Jag ska på Gastro i morgon svarade jag och mina kollegor undrade vad det var för ny glamorös klubb som deras kollega hänger på. Men att säga ordet gastroskopi ger sånna obehagliga associationer att jag gärna undviker detta om jag kan. Hur som helst tog jag en liten paus från arbete idag. Det kostade en hel del pengar såklart som det ju gör när en karensdag går åt men så underbart skönt det var att vara ledig mitt i veckan utan några måsten.

Undersökningen gick snabbt.  Faktum är att med lite lugnande i kroppen märkte jag knappt av den. Jag steg på 4:an vid Sophiahemmet och sov på bussen hela vägen till Fridhemsplan, helt ovetande om hur jag betedde mig, riktigt lullig av sobrilen. Vid Fridhemsplan steg jag av och satte mig på ett kafé, tog en macka och en kaffe latte och läste DN. Jag har inte druckit kaffe på ett par månader och nu var det dags. Svaret kommer till vårdcentralen om två veckor men läkaren som gjorde undersökningen kunde redan nu konstatera att det inte fanns något sår. Därefter lallade jag runt på Åhléns i torsdagslugnet, helt ensam på leksaksavdelningen där jag köpte tuschpennor och ritpapper, målarböcker och annat till barnen på de gambiska skolorna. Det sa hon på resebyrån att man kunde göra och nu vill jag vara en väluppfostrad turist.

Så ljuvligt skönt att strunta i jobb och allt  och bara strosa runt. Ingen stress och dessutom med lite lugnande i sig. Kan man ha det bättre en torsdag? Så småningom tog tröttheten över och jag åkte hem och sov ruset av mig resten av dagen. Nu har jag suttit här och funderat över min karriär. Vad vill jag egentligen med min framtid? Min chef sände mig en blankett idag som hon vill att jag ska fylla i inför utvecklingssamtalet i januari. Det blir mitt första utvecklingssamtal då jag inte varit tills vidareanställd hos dem tidigare. Vad gillar jag för arbetsuppgifter, vad är belastande, vad är roligt, mindre roligt? Hur är arbetsmiljön, belastningen, samarbetet? Har jag någon kompetens som inte utnyttjas idag? Har jag några önskemål om utveckling & karriär? Mina styrkor och svagheter? Delaktighet, initiativ? Hur ökar jag min kunskap och kompetens? Är jag lösningsorienterad? Min kreativitet sätts igång bara genom att läsa dokumentet och jag börjar fundera och skriva ner vad jag vill med mitt yrkesliv framöver.

I morgon får jag veta om jag kommit in på kursen jag sökt.  Ja har sökt en handledarkurs om 7,5 hp i Jönköping på halvdistans och en om 7,5 hp i Örebro på heldistans. Jag ska inte gå båda och frågan är om jag orkar med att gå någon av dem men jag ska i alla fall börja och se. Det är inte livsviktigt att klara tentorna, jag går den så att säga inte i ett meriterande syfte, det viktiga är att jag får med mig något användbart för framtiden, att jag får lite färska teorier, forskning och att jag får möjlighet att nätverka. Dessutom tror jag på att kombinera handledning i min vardag med teori och tvärtom. Det ska bli inspirerande att prata med andra som handleder och så blir det ett roligt sätt att umgås med min väninna och sedan lång tid tillbaka, kära kollega.

Jag har också suttit här och filat på en beskrivning  av mitt blivande företag som jag skickat till min son. Vi ska träffas veckan före jul på Gondolen av alla ställen och diskutera namnförslag och formen för mitt konsultföretag. Att hinna med att träffa barnen emellanåt sådär en och en, äta lunch eller middag och hinna fördjupa sig är som att trä pärlor på ett pärlhalsband. Ibland kan jag tänka på en träff vi haft i flera dagar, “det där var en extra fin pärla, en sällsynt“. De hjälper mig och jag dem. Min dotter hinner inte med alla sina jobb så igår ryckte mamma in. Hon är filmare och behövde tillstånd gällande musik. Jag tog kontakt med skivbolaget, gjorde en skrivelse och fick okej. Kanske kan jag börja kalla mig tillståndsassistent. Jag har en ytterligare en låt och ett annat skivbolag kvar. Sen ska hon gå vidare med sin film. Detta var lite av specialpedagogens vardagstankar. I morgon väntar jobb igen och besök på CEREB. Ha det fint!




Mina spec-glasögon




Det där med tydliga instruktioner

Det där med tydliga instruktioner i skolan kan behöva ett eget inlägg. Jag kan inte direkt påstå att jag någonsin haftnågra inlärningssvårigheter eller andra hinder i skolan som barn och tonåring. Möjligtvis koncentrationssvårigheter då och då. Snarare har jag haft lätt för mig, lätt för matematik, språk, SO och estetiska ämnen. Jag har alltid läst långsamt men mer sett det som en del av min pedantiska och nördiga (en smula tvångsmässiga) sida. Att jag vill läsa varenda ord och inte missa något av texten eller boken.

Trots att jag än idag har lätt att lära har jag svårt att uppfatta instruktioner när de inte är tillräckligt tydliga. Jag hör till dem som tänker på annat den korta stund instruktionen ges och vaknar till precis när den är över. Då undrar jag förvånat: “Vad sa hon egentligen?”, “vad sa de i högtalarna?”, “vad ville läraren att vi skulle göra?” Då vaknar jag: “nu fattade jag inte riktigt, jag måste fråga igen?”. Eller så är det en chef eller som ställer dubbla frågor i en. “Vill hon det första eller det andra eller ska vi dela upp det?” tänker jag och blir förvirrad.

Ständig spec-glasögonen på
Man skulle kunna säga att jag ständigt har spec-glasögonen på mig. Jag tror inte att jag alltid varit så kinkig med att det ska vara tydliga instruktioner. Kanske för att jag överlevt genom att fråga en medarbetare, en kursare, en kompis eller någon random passagerare på flygplatsen, tågperrongen eller tåget. Men ju mer jag arbetat med att själv instruera lärare i varför det är viktigt med tydliga instruktioner (och ofta övertydliga instruktioner) desto mer kritisk blir jag. Destor mer granskande ser jag på den verklighet jag är omgiven av.

Idag delade en lärare ut skrivhäften till eleverna i en klass. De skulle läsa och fylla i svar på frågor. Någon egentlig instruktion fanns inte, jag hade i alla fall inte uppfattat någon. Jag frågade eleverna om de visste vad de skulle göra men de såg mest ut som frågetecken. Jag gjorde som jag brukar i dessa lägen. Jag förklarade för eleverna att det är min uppgift att ta reda på om de fått tydliga instruktioner och de sa att de inte förstod. Några svarade att de dessutom hade dyslexi vilket jag också visste.

Inga instruktioner alls
Så småningom lyckades vi tillsammans lista ut att uppgiften var att ta fram sin mobil och på den söka svaret på en särskild webbsida. Dessvärre kunde eleverna inte använda talsyntes på mobilen då men vi hjälptes åt. Hela lektionspasset gick i princip åt till att komma igång. Jag kallade läraren till oss och bad denne förklara för oss hur uppgiften var tänkt att utföras, att vi inte var säkra på att vi gjorde rätt. “Ni ska göra som vi gjorde förra gången, ni vet ju hur vi gjorde då”, sa läraren till eleverna. “Men jag var inte här förra gången” sa den ena eleven.

Jag förklarade för läraren att det kan vara svårt att skriva för hand och använda sökfunktioner på telefonen när man som elev har dyslexi men att jag kunde hjälpa och läsa upp denna gång. “Men det funkade ju bra förra gången” fick jag åter till svar. Det är fullt förståeligt att man som lärare inte kan tänka på allt. Det ska anpassas till höger och vänster och är man ny och ovan har man ganska fullt upp med att bara ha koll på klassen.

Instruktionen är nyckeln
Men det jag märker när jag går runt och frågar är att det trots noggrant förberedda lektioner med anpassningar ofta är instruktionerna det stupar på. Det görs lektionsagendor på tavlan, i Google Classroom, noggrant förberedda uppgifter i pappersformat och på nätet. Det punktas och tydliga powerpoints presenterar innehållet. Men den allra viktigaste pusselbiten enligt mig, INSTRUKTIONEN, den som måste finnas när eleverna ska starta upp det självständiga arbetet eller grupparbetet saknas dessvärre alltför ofta. Instruktionen är nyckeln.

Hur, hur mycket, vad, när, var, med vem
Den som säger HUR du ska jobba: ensam eller i par, eller i grupp om tre, fyra, sju, tio. HUR mycket, HUR ska det redovisas? VAD exakt du ska göra efter att presentationen är slut? VAD förväntas av dig? NÄR du ska arbeta? Hur länge? NÄR ska ni samlas igen? VAR ska du jobba? VAR ska du sitta? Ska du eller ni sitta kvar i klassrummet eller gå till biblioteket och arbeta? Det är bra när läraren bestämmer på en gång, då går ingen energi åt till detta. Alltför många lärare saknar kunskap om hur oerhört avgörande detta är för så många elever att de överhuvud taget ska orka igenom dagen.

VEM ska du arbeta med? “Idag ska ni arbeta själva”, “idag ska ni arbeta två och två och ni får välja eller jag delar in”. “Idag ska ni dela in er i grupper om fyra”. VARFÖR ska ni göra det här arbetet, den här uppgiften och vad ska den leda till? Jag har sett de mest fantasifulla gruppindelningarna som gör succé bland gymnasieelever. All tydlighet skapar trygghet.

Om du skulle gå runt i mina skor
Om du skulle gå runt i mina skoroch sätta dig längst bak i klassrummet hos ett flertal lärare under en dag skulle du bli förvånad. Du skulle bli förvånad över hur mycket det är du faktiskt inte förstår och uppfattar utan bara antar. Vi gissar oss till, vi frågar kompisen, vi chansar. Om vi är studiestarka vill säga. Har vi däremot svårt med planering, struktur, organisation, koncentration och att komma igång så är alla dessa bristfälliga instruktioner tyvärr den avgörande orsaken till att vi tappar fokus.

Bristfälliga och otydliga gruppindelningar, brist på tydlighet och kommunikation blir tyvärr den avgörande orsaken till att eleven i det läget tar upp mobilen eller börjar prata med kompisen och struntar i att de försöker arbeta. Kanske väljer eleven att bara sitta och tänka på annat. Eller så sitter eleven och ritar på pappret det fått eller surfar på Youtube. Kanske väljer denne att se en film eller en missad match eller varför inte spela?

Men märker inte läraren?
Läraren märker men hinner inte med. Bristen på tydlighet med skrivmallar, i tydliga instruktioner, tipslistor i punktform, agendor gör att eleven missar lektion efter lektion. Men plötsligt en dag inser eleven att denne släpar efter kraftigt. Då söker sig eleven till specialpedagogen för snabba tips och studieteknik. Eleven beklagar sig och berättar; “jag inte kan fokusera på lektionerna”, “jag inte kan plugga hemma för då har ADHD-medicinen ur kroppen”. “Det är inte kul att gå på lektionerna, jag har förlorat motivationen, jag känner mig utanför”. Eleven kommer efter rejält, missar prov, stannar hemma, missar ännu mer och drar på sig ett F men det blir snabbt fler.

Jag förstår de lärare som inte har möjlighet att lägga ner en massa extra tid på extra anpassningar. Men kostar det verkligen så mycket att ge tydliga instruktioner? Kostar det så mycket att sätta på sig de där glasögonen och försöka förstå hur elever uppfattar det jag som vuxen ämnesvetare tar för självklart? Nej naturligtvis inte men lärare behöver stöd och hjälp i detta och det är det vi specialpedagoger är till för. När det samarbetet mellan undervisande lärare och specialpedagog blir riktigt bra är det fantastiskt stimulerande att arbeta.




Första advent

3 december, 2017


Idag är det första advent och jag väntar hem min ena son och mitt barnbarn för lite adventsfika. Jag har som tradition att julpynta med mitt barnbarn runt första advent. Det är i stort sett det enda jultradition jag har i mitt hem och jag vill inte gärna förlora den. Förr har barnbarnet varit mycket hos mig och det har alltid blivit så att vi julpyntat tillsammans. Alla julsaker ligger i min kökssoffa under året och väntar på att det ska bli december. Där på soffan sitter han varje gång han är hos mig, fullt medveten om det hemliga liv tomtarna lever under resten av året.

Adventspyssel
Tomtarna skulpterade jag en gång i tiden när jag arbetade natt på St. Görans sjukhus. Det kunde vara lång väntan mellan att patienterna ringde på hjälp men vi var självklart tvungna att hålla oss vakna hela natten. Någon bläddrade i tidningar. Många tv-program fanns det inte direkt att välja på och varken portabla datorer eller smartphones var uppfunna. Jag tror inte ens det fanns några stationära 1990.

Så jag satt där och gjorde mina små tomtar i cernitlera för att hålla mig vaken. Brände dem i ugnen och målade dem. Det blev en hel tomtestad till slut. Nu åker de fram varje jul tillsammans med en liten stad i porslin jag köpte för många år sen. Där brukar barnbarnet stå och leka och han placerar tomtarna så som han tycker att de trivs med varandra. Ibland har de bråkat men för det mesta verkar de hålla sams.

Advent på jobbet
I skolorna är det bråda tider med luciafirande, julmarknader, julfester och julpyntande. På Internationella restaurangskolan är det julmarknad och Öppet hus snart. Jag har skänkt böcker och hoppas att själv få möjlighet att köpa lite godsaker till jul. Det blir fest för personalen på båda skolorna och i onsdags var jag på julmiddag som min egen arbetsgivare anordnade. Många av konsultkollegorna på Skolpool var där. Vi var uppåt 50 stycken och blev bjudna på riktigt god mat på Kafé Himlavalvet i Observatorielunden.

De bjöds inte bara på väldigt god sill, lax, Janssons och allsköns tillbehör, de bjöds på väldigt fin och stämningsfull julmiljö. Middagen var lyckad med tävlingar och många intressanta samtal om hur kollegorna har det runt om på skolorna. Skolvärlden är inte så stor i Stockholm som man skulle kunna tro. Alltid träffar man på någon som jobbar med någon man känner och vid bordet fann jag till och med en konsult jag själv gick gymnasiet tillsammans med. Hon är skolsköterska idag och vi hade kunnat prata länge. Det var mer än 30 år sedan vi sågs.

Kort tid kvar till ledighet
Nu är det bara tolv arbetsdagar kvar tills det är ledighet för för min del. Två veckor och två dagar. Därefter har jag tre semesterdagar som jag ska ägna åt mitt nystartade företag. Jag har inte för avsikt att sluta på Konsultföretaget, bara prova på att utveckla en verksamhet vid sidan om. Jag har bokat in mig på Starta eget-kurs på Skatteverket och ska på en nätverkslunch med en tidigare kollega jag arbetat med. Jag ska försöka fokusera så mycket som möjligt på utforskande i vad jag behöver komma i gång med under dessa tre dagar.

Därefter blir det fullt fokus på resan som går av stapeln på Annandagen. Jag var och vaccinerade mig igår. Mina armar ömmar och min plånbok ekar tom. Tre tusen kronor gick det på, inklusive de nya solkrämerna. Det blir dyrt men förhoppningsvis är det början på en ny res-era. I vår ska jag bli ännu bättre på att spara ihop pengar till reskassan. Förhoppningsvis kan jag åka någonstans i vår också, annars får jag spara till en ny långresa. Ja det här blev ett inlägg om konsultens vardag. Jag har massor att skriva gällande skolan men det får bli ett annat inlägg.




Restaurangskolan levererar

21 november, 2017


Ja Restaurangskolan levererar. På väg till skolan passerar jag Rålis som idag fortfarande var snötäckt. Så sent som halvsex när jag åkte hem på en av de proppfulla bussarna och i Hamnen där jag bor var grenarna snötäckta. Stockholm är vitt, ja hela stan är full av snö. På fredag är det en månad kvar till julafton och idag är det mindre än en månad kvar till terminens slut. Jag har tagit ut semester från den 20 december och är därefter ledig nästan tre veckor, till den 8 januari då vårterminen startar upp med studiedag. Till skillnad mot de flesta undervisande lärare och speciallärare har jag inte ferietjänst, man får nöja sig med det näst bästa.

Att jobba som konsult
Ferietjänst hade jag utan att riktigt fatta att uppskatta det under alla mina år som speciallärare i kommunen. På den tiden var det otänkbart med något annat men som specialpedagog utan undervisning i tjänsten har jag märkt att arbetsgivare inte gärna erbjuder ferietjänst. Då passar det mig bra att jobba som fast anställd med uppehållstjänst. Arbetsgivaren drar 8% av min heltid varje månad som jag får ut i 4 veckors ledighet utöver mina lagstadgade 5 veckor. Två av dessa uppmanas jag ta ut vid jul och två på sommaren. Det betyder att jag får sju veckors ledighet efter läsårets slut. Visserligen förlorar jag lite pengar på en heltid men ledighet betyder mer.

Snart jul
Själva julafton har jag tänkt spendera hemma, då firar jag jul med familjen, äter god mat och byter julklappar men på Annandagen åker jag iväg till Gambia. Trots att det är vitt och vackert nu ska det bli underbart skönt med en veckas sol och värme. Det är en bit att åka men jag slipper tack och lov jet lag och har några dagar kvar av ledigheten när jag kommer tillbaka.

I Gambia ska jag åka på två utflykter, kanske blir det fler. Den ena till Fatahlareservatet i Senegal där jag hoppas få se lite vilda djur. Dagen efter bär det åter av ut på landsbygden på lastbilsflak. Jag har anmält mig till en tur och ska besöka gambiska skolor. De har inte lov som vi utan går i skolan och tydligen tar de emot besökare. Som turist uppmanas man köpa och ta med sig pennor och annat barnen kan ha glädje av. Det känns lite märkligt att inta en välgörenhetsroll på resan men det känns så oerhört lockande att komma och besöka en skola att jag får svälja stoltheten.

Min chef kom förbi skolan idag
Min chef kom förbi jobbet idag. Hon gör det med jämna mellanrum för att se hur jag har det. Vi satt och pratade med mina arbetsledare – rektorerna – och jag visade henne runt på skolan. Jag känner mig stolt över min arbetsplats och trots att jag inte är anställd där utan av ett bemanningsbolag känner jag att jag till fullo hör till personalgruppen och inkluderas som en av dem. Vi pratade om det och att samarbetet fallit väl ut. Därefter gick jag och min konsultchef till skolans restaurang för att äta lunch. Jag skulle boka bord på nätet i helgen men elevrestaurangen är så populär och var vid det laget fullbokad. Men i samtal med serveringsläraren i går morse gick det att ordna bord för två.

Eleverna jobbar
En av mina elever kom och tog vår beställning och frågade vad vi önskade dricka och om vi ville ha fisk eller kött till varmrätt. Några andra elever lagade maten ute i köket. Till förrätt serverades en lantterrine på kyckling med stuvade kantareller på grillad focaccia. Eftersom jag inte äter kött nöjde jag mig med focaccian och kantarellstuvningen som var fantastiskt god. Till varmrätt blev det långa meunière i rödbetor, kapris och brynt smör samt potatispuré toppad med persilja. Slutligen var det dags för hjortronglass med citronkaka på brynt smör, samt basilika pulver och rostade mandlar. Allt var suveränt gott och jag njöt av smaken i munnen resten av dagen. Jag känner mig oerhört stolt över att arbeta på ett yrkesgymnasium.
 




Moralisk kompass

19 november, 2017


Jag är utrustad med en moralisk kompass. I alla verksamheter jag arbetat inom har jag på senare år insett att jag burit på en inre kompass, en sorts moralkompass. Det har inte alltid varit helt lätt och det har ibland irriterat omgivningen, särskilt dem som varit föremål för min kritik. Kompassnålen har nervöst börjat röra på sig och plingat till åtskilliga gånger när jag närmat mig ett dilemma jag ansett vara moraliskt, juridiskt eller etiskt oförsvarbart. Det har skett under mina år som ung i sjukvården, äldrevården och psykiatrin, inom förskolan och skolan men också i andra verksamheter. I alla verksamheter som jag har haft ansvar för människor och där jag sett att människor far illa, inte tas om hand eller där andra anställda förtrycker, kränker, diskriminerar, misshandlar eller på annat sätt är olämpliga att utföra arbetet.

Vill inte se
Många väljer att inte se. Som när en chef i en människovårdande eller pedagogisk verksamhet kommer full till jobbet varje dag. Det är enklare att blunda, konsekvenserna blir ofta alltför svåra om man ska ner och djupdyka i sörjan. Det är jobbigt och svårt att vara ensam och jag har vid ett tillfälle blivit föremål för vuxenmobbning med långtidssjukskrivning som följd när jag blåste i visselpipan då kollegor kränkte och trakasserade andra kollegor i min omgivning. Ändå har jag inte kunnat sluta. Men det som förvånat mig under årens lopp är inte att många blundar för det som är etiskt oförsvarbart, det kan jag förstå, men att många blundar för det som är juridiskt oförsvarbart och att chefer gjort det i den omfattningen jag mött förvånar mig oerhört.

Nödbroms
Jag har inte för avsikt att förhöja mig själv på något sätt med detta inlägg. Snarare är syftet att ge andra tillfälle till reflektion och mod och styrka att själv våga dra i nödbromsen när det krävs. Jag tror jag var 19 när det skedde första gången. Vi var två lärarkandidater på samma arbetsplats. Jag var usel och upplevde att jag valt fel utbildning och fick också kritik för min brist på engagemang av min handledare, men jag hade trots det en arbetsmoral och behandlade barn, föräldrar och kollegor väl. Min medpraktikant betedde sig mycket märkligt och behandlade barnen på ett sätt som jag kände i magen inte var rätt. Väl tillbaka i skolan kallades jag till rektorn som frågade mig hur jag upplevde min kursare och klasskamrat. Jag valde att vara ärlig och sa trots att jag inte hade mycket att komma med att jag inte trodde hon var lämplig att arbeta med barn. Jag var ung och vad visste egentligen jag? Den tio år äldre kursaren blev avstängd och fick inte fortsätta sin lärarutbildning.

Ärlighet kan vara besvärligt
Efter den händelsen har detta upprepats åtskilliga gånger. Jag har hamnat i liknande samtal och varit delaktig  i att kollegor fått gå, tvingats till rehab osv. vilket inte alltid varit så kul men nånstans har jag ändå känt att det varit rätt. Jag har haft kollegor som diskriminerat, som kränkt elever. Varje gång en elev kommer med sådan information meddelar jag eleven att det är dennes rätt att anmäla och så stöttar jag eleven i detta trots att det handlat om en kollega. Vi har förblivit professionella kollegor. Men ja, visst det är besvärligt, det är trots allt mina kollegor men kränker man och diskriminerar man sina elever har man också rätt till hjälp och stöd att ändra sitt beteende såvida det inte är så illa så att deras chef anser att de inte kan arbeta kvar. Varför inte skicka vidare till chefen kan man tycka. Därför att en chef måste se till hela verksamheten och det är inte alltid det gagnar barnet eller eleven. Jag kan se till elevens bästa. Dessutom finns det chefer som hellre blundar.

Civilkurage
Inom äldrevården hade vi en pensionär vars mage bara växte. I övrigt var hon tunn och mager som ett litet rådjur. Vi larmade till sjuksköterskan på boendet som träffade kvinnan och sa att det inte var någon fara. Jag blev inte lugnad utan larmade igen och igen, men sjuksköterskan som blev mer och mer irriterad sa att kvinnan mådde bra. När sjuksköterskan själv var sjuk en dag tog jag med kvinnan som inte hade några anhöriga i närheten, i en taxi och åkte till SöS-akuten. Där satt vi i många timmar. Jag hade känt henne i många år, hade arbetat på boendet vid sidan av studierna. Kvinnan kom inte hem igen, tumören var stor som en grapefrukt och kvinnan avled kort därefter. Jag kan räkna upp ett flertal exempel på situationer där jag både blivit hånad och skrattad åt men där situationen senare visat sig vara så pass allvarlig att jag tackat mig själv för att ha larmat, men det är som sagt inte det som är min poäng här och nu.

Blåsa i visselpipan
Jag vill istället att vi ska stärka varann i att våga blåsa i visselpipan när saker och ting inte går till på ett försvarbart sätt inom våra verksamheter. Jag vet att ni är många som larmar idag, men jag vill också att vi ska stärka varandra i det. Jag vet inte hur många gånger jag har hört att det t.ex. inte är prioritet att skyndsamt utreda elever och deras behov av särskilt stöd, man gör det när man har tid, väntar och avvaktar. Eller när man misstänker att ett barn far illa i förskolan. “Jag kanske hörde fel, jag avvaktar”. Våga skicka hemma sjuka barn istället för att lägga dem på en soffa, våga vara besvärlig.

Ställa de svåra frågorna
Vi drar oss för att ställa de riktigt svåra frågorna till elever i skolan för att vi kanske inte orkar få det svar vi vet att vi kommer att få. Skolan och förskolan har ofta “viktigare” saker för sig, viktigare prioriteringar i akuta lägen. “Som att personal är sjuka varje vår och varje höst” (!) En annan del av det lagstadgade elevhälsoarbetet i skolan är det förebyggande och främjande arbetet som inte heller det förs på det sätt vi är ålagda, nämligen kopplat till elevernas måluppfyllelse. Mål och syftet får vårt arbete är inte sällan luddigt, och även om skolledning har klart för sig hur vi ska och bör arbeta är det mycket ofta jag stöter på skolpersonal som aldrig tycks ha läst igenom en enda paragraf i Skollagen som berör både grundskola, särskola, förskola och gymnasium.

Moralisk kompass eller polis
Jag kan vara rätt jobbig med de här bitarna och är lite av en moralpolis. Det finns så många fantastiska människor som arbetar med barn och ungdomar i förskola och skola men när var och en jobbar på känn behöver de tydlig ledning i arbetet. Jag tror också att vi gör ett bra mycket effektivare arbete när vi arbetar utifrån vår lagstiftning och våra styrdokument, vi kommer snabbare till kärnan. Jag har aldrig under de senaste fem åren upplevt att lärare och förskollärare lullat med läroplaner, kursplaner och/eller kunskapskrav, snarare tvärtom. Min uppfattning är att de är väldigt noga med att följa dessa styrdokument bokstavligen. På förskolor skrivs läroplanen ner och det informeras om den och i skolan förs kontinuerliga och utvecklande ämnesdiskussioner där lärare sinsemellan samtalar kring tolkningar av kunskapskraven och bedömning. Pysparagrafen är en het potatis som man inte vill felanvända.

Följa lagen
När vi däremot pratar om Skollagens kapitel 3: Barns och elevers utveckling mot målen som all skolpersonal bör känna till är det fantastiskt bra att ha en moralisk och juridisk kompass. Då visar det sig vara ett kapitel som många inte har en aning om. Det ser ju naturligtvis olika ut på olika skolor, men jag har stött på okunskapen alltför många gånger vid det här laget. Många har inte fått kunskap om lagstiftningen i sin lärarutbildning och vet inte ens att de ska arbeta och redan arbetar med s.k. elevhälsoarbete. Jag har för vana att fortfarande använda benämningen “nya skollagen” när jag utbildar och informerar lärare om vad skolans personal – lärare inräknade – är ålagda att göra. Många arbetar enligt den gamla lagstiftningen då elevhälsopersonalen oftast tog hela ansvaret och inte sällan omplacerade elever hos speciallärare utanför klassrummet, men det blir lite märkligt att prata om den nya lagen när den snart funnits i sju år.

Diskutera ditt dilemma med någon
Slutligen vill jag bara stärka dig i att ta på dig din moralkompass och visselpipa du med och prata med din chef och dina kollegor. Får du inte gehör från chefen finns det ofta en chef över denne, en kvalitetsansvarig, ett skyddsombud eller en facklig representant. Jag har till och med vänt mig till skolpsykologen när jag inte vetat om jag ska gå vidare med en anmälan. Vi behöver varandra och vi behöver verkligen peppa oss själva och varandra i att använda våra larmverktyg när de verkligen behövs. Lycka till!

Foto: www.seelenkompass.net




Konsultens utmaningar

18 november, 2017


Att arbeta som inhyrd konsult inom elevhälsan kan som allt annat innebära både för- och nackdelar. Det beror ju såklart på vem man är som person. Jag för min del är mycket av en igångsättare. Jag trivs med att kavla upp ärmarna och arbeta effektivt, inta ett helikopterperspektiv och ge feed back på alla nivåer. Feed back till dem jag uppfattar kan vara i behov av den. Jag analyserar och reflekterar. Det kan vara feed back till skolledning om hur elevhälsoarbetet drivs och resultat av det. Det kan vara feed back till lärare om hur undervisningen ser ut i ett inkluderande perspektiv, hur lärmiljöerna ser ut. Det kan vara direkt feed back till elever som är i behov av stöd och bekräftelse.

Jag tycker om att vara med och bygga upp nya verksamheter, reparera verksamheter som fallerat. Jag utmanas också av att bygga upp egna verksamheter inom, en större organisation. Men att därefter förvalta verksamheten år efter år, harva på med rutiner kan för mig bli understimulerande och jag tröttnar lätt. Utveckling får inte gå för fort i verksamheter som inkluderar barn. Då jag själv har ett stort behov av att ständigt utvecklas och utmanas passar därför konsultrollen väldigt bra. Då jag inte är särskilt nostalgisk packar jag ryggsäcken och beger mig till nästa by likt en nomad. Jag kommer till en plats där en ny ledning tar över. Vi diskuterar värdegrund och hur vi ska nå det som åligger oss enligt Skollagen och jag får den stimulans jag behöver.

Samarbete med skolledning
Att samarbeta med skolledning kan vara oerhört stimulerande om jag får bidra med det jag är bra på. Att själv arbeta som skolledare är inget som lockar men jag är gärna ett stöd. Ibland kan det dock ställa till en del problem om inte transparensen finns. Eller om skolledaren inte tar sitt fulla skolledaransvar gällande sitt elevhälsouppdrag. Jag har ju arbetat som inhyrd konsult på ett flertal arbetsplatser sedan 2014 och vet hur förväntningarna kan variera. Jag har föreläst och handlett. Dessutom har jag besökt olika verksamheter som velat ha min hjälp men där jag tvingats säga nej.

Samsyn - en förutsättning
För att det ska fungera behöver ledning och konsult ha en samsyn på vad som ska ingå i uppdraget, dvs. mål och syfte och hur konsultuppdraget ska utföras. Dessutom är det viktigt att tydliggöra vem som är uppdragsgivare. Eftersom det ibland är en person som hyr in konsulten och andra personer som har egna intressen av att nyttja konsulten på skolan kan det bli förvirrat. Jag har vid mina senaste två uppdrag dessutom gjort en procentmodell där jag föreslår hur tid ska fördelas, hur mycket tid som ska ägnas åt vad.

Uppdragsgivaren kan utifrån den modellen omprioritera. I och med detta förs en diskussion kring begränsningar och förutsättningar. Det är annars lätt att uppdragsgivaren lägger ett alltför stort lass på den inhyrda specialpedagogen och förväntar sig att denne på sin lilla deltid ska göra underverk. Efter att konsulten inte längre finns kvar på skolan finner man brister som missats och som bör ligga på uppdragsgivarens ansvar att förutse. Tack och lov har det inte blivit så för mig, kanske för att jag tidigt tog den diskussionen.

Konsult och uppdragsgivare omprövar
Den överenskomna modellen eller uppdraget kan behöva omprövas kontinuerligt. Jag har nu tillsammans med min uppdragsgivare på den ena arbetsplatsen bestämt att vi ska ha kontinuerliga samtal varannan vecka om läget. Det kan räcka med 20 min, men jag tror det kan vara av stort värde i en händelserik verksamhet att få tid att sitta ner och reflektera över nuläget i ett förebyggande syfte. Man kan tycka att det ligger i uppdragsgivarens ansvar att ta initiativ till det, men då jag som konsult investerar så pass stor del av mig själv i arbetet vill jag också personligen ha utdelning för det.

Civilkurage
Som konsult är det också viktigt att ha ett visst mått av civilkurage och inte alltid tänka att det uppdragsgivaren gör och säger är rätt. Vi måste blåsa i visselpipan när vi anser att någon bryter mot lagen eller handlar etiskt eller moraliskt förkastligt vilket kan vara nog så svårt om man är direktanställd. Självklart är det ännu svårare som inhyrd. Fördelen är att jag som fast anställd konsult har en chef utanför arbetsplatsen att vända mig till. Som egenföretagare behöver jag bygga upp ett nätverk. När jag är ute på uppdragsintervjuer ställer jag sådana frågor att jag ganska snabbt får en bild av hur pass bra “koll” uppdragsgivaren har gällande det lagstadgade elevhälsoarbetet och mitt ansvar enligt skollagen.

Visar det sig att kunden vill att jag exempelvis ska skriva åtgärdsprogram utan att vara delaktig i utredningsprocessen om särskilt stöd klargör jag detta för kunden och förklarar vad lagen säger och att jag inte kan vare sig formulera något ÅP eller skriva på något som jag inte varit med och bedömt. Om jag i det samtalet bedömer att uppdragsgivaren är mottaglig för handledning är jag öppen för ett samarbete. Envisas kunden däremot med att vilja hyra in mig för att jag ska göra något som enligt min uppfattning bryter mot min etik eller rentav lagrum, önskar jag inte gå vidare.

Nu har snart alla löv fallit ner. Varje morgon jag vaknar tittar jag ut genom fönstret och väntar att snön ska ligga där på marken.




Brandkårsutryckningar

17 november, 2017


Inom elevhälsan brukar vi prata om att vi ska arbeta främjande och förebyggande och undvika att göra brandkårsutryckningar. Trots det blir det en del åtgärdande arbete. I tisdags blev det dock en brandkårsutryckning som hette duga. Jag satt i mitt arbetsrum vid femtiden och tyckte det började bli dags att ta mig hem. Några få lärare och elever var kvar och hade utvecklingssamtal -tack och lov. De flesta tisdagar går de iväg till en annan lokal för kvällsmöten. När jag öppnade dörren ut till korridoren kände jag brandlukt. När jag kom ut i korridoren var denna rökfylld och det osade. Jag öppnade dörren till ett av samtalsrummen och påtalade lukten.

Ringde SOS
Tack och lov var Biträdande rektor också kvar. Vi sprang runt och letade efter källan utan resultat. Ingenstans fann vi någon eld och vart vi än sprang minskade lukten. Det var i korridoren, i entrén lukten var som starkast. Där sved det i ögonen och det blev svårt att andas. Till slut ringde jag 112 och en brandbil kom förbi med sex rökdykare, redo att ta sig igenom ett inferno av rök och eld. Pinsamt nog var det en micro vi missat att öppna. Brandmännen plockade ut den svarta förkolnade bullen och tackade för sig.

Ja man kan ju fråga sig om det var nödvändigt att ringa 112. Men då röklukten var så pass kraftig ansåg jag det vara nödvändigt att ta reda på var den kom ifrån. Det är ju trots allt en skola. I våningsplanen ovanför är det lägenheter och jag bedömde att vi behövde få ett svar. Hade det varit i mitt eget trapphus hade jag gjort likadant. Micron ska bort, den ska inte stå i elevutrymmet. Elever som vill micra får be personal om hjälp helt enkelt.

Starta företag
Dagarna rusar fram och det är svårt att hinna med något utöver jobb och träning. Jag som gärna vill kunna ta igen mig på helgerna har haft rätt fullt upp även då. Under helgen som var kunde jag ägna fokus åt det konsultföretag jag sakteliga håller på att starta. Jag har tänkt fortsätta vara anställd som konsult på deltid men vill börja driva en sidoverksamhet fr.o.m. nästa höst.

På lördagen beslutade jag mig därför att besöka jag Stockholmsmässan. En av mässorna där handlade om eget företagande. Jag fick möjlighet att ta del av seminarier och föreläsningar, prata med min bank och med myndigheter. Dessutom kunde jag samla material och prata bokföring. Allt det som jag slarvat med förr när jag startat och drivit företag ska nu göras ordentligt.

Spännande att starta eget
Det blir fortsatt arbete med företaget denna helg. Min son som är creative director och driver en kreativ byrå ska hjälpa mig med logga och namn. Alla mina tre barn driver företag och jag börjar dessutom knyta kontakter inom konsultbranschen. I vår ska jag fräscha upp mina kunskaper inom handledning.

Det var femton, tjugo år sedan jag läste handledning i min utbildning: “handledning och konsultativt arbete”. Jag har visserligen genomgått en värdefull MI-utbildning sedan dess men det blir toppen att få fokusera på handledning igen och läsa in mig på den senaste forskningen på området. Särskilt när jag handleder så pass mycket som jag gör på mina nuvarande arbetsplatser. Nu ska jag resa på mig och promenera från Karlaplan till Berwaldhallen där Sveriges radios symfoniorkester hyllar Esbjörn Svensson. Jag längtar och känner mig så nöjd att få avsluta veckan där.




Där barnen sover

4 november, 2017


Det har varit intensiva veckor för den här konsulten, höstlovet inget undantag. Förutom jobb är det annat som pockar på och som jag vill hinna med. Som att ha kontakt med barnen och vännerna. Därför blev det lite återförening med en kär väninna igår kväll som jag inte träffat på många veckor nu. Vi gick på Fotografiska och såg en fantastisk fotoutställning. En av flera. Paul Hansen skildrade bilder från krig och förföljelse, så ärligt, känslosamt och ocensurerat att vi båda var rejält berörda och omskakade efteråt.

Det var foton på barnen som inte får gå i skolan, barn som fryser, som svälter och barn på flykt. Barn som inte förstår vad som händer runt omkring dem. Eller kanske förstår de mer än vi tror. Barnen som ska vara skyddade men som får sova på en filt under bar himmel mitt i januari. En bild var starkare än de flesta. Mitt i allt elände hade några barn funnit en röd ballong att leka med. En balong som lyste glädje och hopp motsats till det grå. Efter en utställning av det här slaget är det lätt att få perspektiv på tillvaron. Ilskan gör sig känd och det blir uppenbart att barnkonventionen inte får vara några ord på ett papper som det tyvärr ofta är.

Där barnen sover i Aftonbladet
Jag minns när Aftonbladet publicerade bilder av fotografen Magnus Wennman i samarbete med UNHCR med titeln “Där barnen sover”. Det var också en stark upplevelse att se dessa foton. Att se dokumentära bilder kräver att man orkar ta in dessa dramatiska skildringar. Det är inte alltid vi gör det. Men om du vill ha en kontrast till det vi oftast möter i vardagen rekommenderar jag dig att gå och se Paul Hansens utställning på Fotografiska. Vi var ganska matta när vi promenerade hemåt men vi ville inte missa en enda bild och kommer troligtvis att gå tillbaka. Aftonbladet.se

Flyktingar, en benämning
Flyktingar har blivit en benämning som ibland förlorar sitt innehåll, sin egentliga definition. Nämligen att det är människor vi pratar om. Människor! Som flyr för sitt liv! Det kan ibland vara svårt att ta in enligt mig. Att  de fått lämna sina hem, sina nära och kära, värdesaker och personliga ägodelar. Kanske kan vi till viss del försöka leva oss in i deras situation, men vad händer på vägen? Vad händer när man gått en sträcka som motsvarar Malmö-Stockholm, Malmö-Haparanda? Vad händer i fötterna? I benen? I magen? Hur tröstar de sina barn? Vad får barnen att äta? Var sover barnen? Och vad händer när de stöter på gränsvakter som inte vill släppa in dem i land efter land?

Vad tänker barnen i allt det här? Vad känner de? Hur upplever de den vardag de hamnat i? För vi vet att en månad, ett halvår är lång tid i en treårings liv. Ett år är lång tid i en sexårings liv. Många är på flykt i flera år. Hur kan föräldrar som själva är rädda för sitt liv ge dem den trygghet de behöver? Hur klarar föräldrarna ens att ge dem hopp?




Göteborg i dagarna två

3 november, 2017


Nu har jag varit ute och flängt igen. Jag hann inte mer än hem från London så var det dags att åka iväg igen, denna gång till Göteborg. På måndagsmorgonen bar det av västerut för konferens. Med MTR, High Tech tåg. En halv vagn full av lärare uppspelta inför dagens program. Äntligen skulle vi få tid att umgås med varandra, byta miljö och träffa kollegor från andra skolor. Och inte minst få umgås och ha roligt i festliga sammanhang. Samtliga skolor skulle förbereda ett musikframträdande, så även vår skola.

Vi var sex skolor som träffades och utbytte erfarenheter inom temat IKT och innovation. Frågeställningen var kring “hur vi kan utveckla skolan så att vi i ännu högre grad inkluderas i IT-samhället runt omkring?” Hur ser det ut online? Vilka möjligheter finns för skolan? Elever befinner sig online en stor del av sin vakna tid. Vi vuxna är online en stor del av vår vakna tid. Samtidigt har skolan till stor del kvar sin traditionella form och mycket har inte förändrats. Även om vi byter läroplan och kursplaner med jämna mellanrum och flyttar klassrummet till nätet. Men till största del har dessa lärmiljöer kvar den traditionella klassrumsformen.

Digitisering eller digitalisering?
Enligt Dr Ashkan Fardost är detta digitisering och inte någon egentlig digitalisering. Skolan är relativt statisk och ska kanske vara det som kontrast till all föränderlighet som ungdomar möter. I alla fall var det en fråga som vi behandlade inom elevhälsogruppen i Göteborg. Eller ska vi i ännu högre grad digitalisera skolan för att möta de problem som skolan står inför? Kanske behöver våra elever en radikal digital förändring av skolans miljö? Vi lyckas inte göra elever med psykisk ohälsa friska. Visserligen är det inte vår uppgift men många kan konstatera att elever blir sjuka av skolan. Av att gå i skolan med allt vad det innebär.

Men istället för att så många elever ska slås ut eller att vi i elevhälsan ska ägna orimligt mycket tid åt sjukvård, psykiatri, KBT m.m. kanske skolan behöver förändras i sin grundform? Istället för att särbehandla och individanpassa kanske vi i högre grad bör skapa en skola som är anpassad för alla elever även när det kommer till var det fysiskt befinner sig?  Dessa frågor hade vi i uppgift att reflektera kring och Ashkan gick runt och provocerade lite lagom.Jag håller på att fila på en artikel kring de tankar denna föreläsning har väckt hos mig för de satte verkligen igång tankar, inte på en gång men efter ett par dagar.

Göteborg bjöd på musik presenterad av proffs
Göteborg bjöd på musik. Flera musikprogram fanns på de Rytmusskolor som deltog i konferensen och musiklärare äntrade scenen med jazz, folkmusik, country, rock, pop och skönsång på repertoaren. Vid ankomsten var det röd matta och dragspel med Vals på Brännö brygga. Skärgårdstemat höll sig genom hela konferensen och middagen med dekorationer och skaldjur fiskade utanför Göteborg till middag. Vi på restaurangskolan hade också ett musikframträdande. De flesta deltog och vi fick publiken att klappa med och dansa. Kanske inte lika perfekt som övriga ensembler men med mycket glädje och energi.

Kvällen blev otroligt lyckad och på slutet spelades soul och rock och det blev mycket dans. Alla 170 inbjudna bodde på ett och samma hotell och träffades till frukosten. Det var verkligen fantastiskt lyckat. Lika lyckad var dag två även om de flesta var ganska trötta. Vi fick ta del av en onlinebehandling för elever med psykisk ohälsa. Ett ganska trött gäng men dock engagerat. Jag sa hej då till mina kollegor på perrongen i Stockholm men har arbetat vidare på min andra skola onsdag, torsdag. Idag ska jag arbeta hemifrån och i helgen ska jag fila på min egen lite längre artikel om hur en digitaliserad skola skulle kunna se ut.




Digitalisering eller digitisering

1 november, 2017


Jag vill fördjupa mig en smula. I det som jag tidigare nämnt att jag och mina kollegor ägnade oss åt i Göteborg här i veckan på en konferens om IKT och innovation. Enligt Dr Ashkan Fardost är det vi i dagligt tal kallar digitalisering egentligen digitisering och inget annat. Dvs. användande av datorer, digitala hjälpmedel och internet. Att digitalisera har enligt Ashkan Fardost en betydligt djupare och mer omvälvande innebörd där det digitala samhället påverkar det mänskliga beteendet.

Att flytta ut klassrummet på nätet är således enbart en fråga om digitisering enligt Ashkan Fardost. Efter en inspirationsföreläsning med denne unge men mycket kompetente och erfarne entreprenör och innovatör, skulle vi diskutera hur en skola skulle kunna se ut i ett digitaliserat samhälle. Vi skulle delvis samtala kring fördelar och nackdelar med att digitalisera men vi skulle framför allt ställa oss frågan vad digitalisering kontra digitisering egentligen stod för. Samtliga 170 deltagare på konferensen delades in i smågrupper, jag i en grupp med enbart elevhälsopersonal.

Fruktbara samtal
Vi fick igång riktigt fruktbara och spännande samtal. Alla i min grupp från elevhälsan, oavsett ålder hade mycket intressanta inlägg att bidra med vilket resulterade att vi emellanåt tvingades sitta tysta för att riktigt ta in detta omvälvande begrepp som digitisering i skolan faktiskt skulle kunna innebära.

Skolan är relativt statisk i sin nuvarande form (även om skolan är föremål för en hel del politiska förändringar) och kanske ska den vara det som kontrast till all föränderlighet som ungdomar möter i sin vardag? Detta var en fråga som vi behandlade i vår grupp. Vi fick möjlighet att djupdyka ordentligt i ämnet och i gruppen satt många kompetenta personer med lång erfarenhet och mycket kunnande. Dessutom med en enligt mig tolerant och ödmjuk elevsyn, präglad av ett modernt förhållningssätt till IKT (informations- och kommunikationsteknik).

En betydligt större förändring
Allt som har med datorer, internet, medier och spel att göra kan användas genom digitisering på helt andra sätt än vad som görs idag. Jag tyckte mig ana att denna grupp av elevhälsopersonal hade en mer utpräglad medvetenhet och kunskap än de flesta jag möter inom samma yrkesgrupp. För dig som inte känner till Elevhälsoteamets struktur kan jag nämna att det alltsom oftast består av skolsköterska, skolkurator, specialpedagog, studie- och yrkesvägledare, en eller ett par rektorer och ibland även speciallärare, mentor, skolpsykolog och skolläkare.

Kanske beror det på att de arbetar på skolor där musikproduktion, informationsteknologi och nätverkande är en del av undervisningen. Samtliga medarbetare i gymnasieskolan idag vet att det är något som ställer till för eleverna. Något som inte fungerar. Ungdomar mår allt sämre och hamnar utanför det som vi vuxna har beslutat vara normen. Dvs. att gå i ett traditionellt gymnasium, sitta i ett klassrum, nå sina kursmål för en gymnasieexamen.

Det riktiga livet
Anledningarna sägs vara brist på motivation, brist på intresse, brist på stimulans, och inte minst psykisk ohälsa. Den psykiska ohälsan bland gymnasieungdomar har ökat lavinartat sägs det och vi förstår inte riktigt varför. Vetenskapliga studier görs men många av oss hävdar att det är samhället som orsakar denna ohälsa, inte enbart skolan. Ofta pratar vi om det individcentrerade samhället sådär lite ovetenskapligt. Elevers spelande är också en vanlig ovetenskaplig förklaring till ohälsan.

Men om spelandet och det individcentrerade samhället bara är symtom och att elever inte alls vill sitta hemma isolerade från sina vänner? Tänk om det individcentrerade samhället bara är signaler på att elever är understimulerade och inte får ut vad de vill av sin ungdomstid. Eller tänk om det är så att spelandet, filmandet, youtubandet, bloggandet är det “riktiga” livet, det “riktiga” samhället som ungdomar vill vara del avmen som de inte ges tid till. De får “sno” sig tid och blir experter på att dölja?

Samhället som är sjukt, inte eleverna
För som det är nu är det något i samhället som är sjukt enligt mig. Så många elever kan inte vara sjuka samtidigt om vi inte drabbats av en epidemi. Vi kan inte fortsätta utreda, kartlägga och fokusera på individer. Vi måste försöka se vad allt detta är symtom på. Ja, ge inte upp nu för jag tänker vrida på det här några varv till.

Vi vet att elever är vetgiriga och ofta sitter hemma och fördjupar sig inom olika intresseområden online. De ligger sällan hemma och stirrar i taket när deras kompisar är i skolan. Det förekommer såklart, ofta när de “arbetat natt” och de väntar på att den “övriga världen” ska komma hem från skolan eller arbetet och logga in. De kanske väntar på att kompisar i andra världsdelar ska vakna till liv och logga in.

Entreprenörer som hamnat fel
Andra som är inskrivna i den s.k. frivilliga gymnasieskolan sitter hemma och bloggar, vloggar och driver webb-shop och är självlärda entreprenörer. Andra tjänar pengar på att skriva i sin blogg under lektionstid. De fotar i klassrummet och lägger upp på bloggen eller instagram tillsammans med andra inlägg. Läraren interageras i ett forum som eleven ofta tjänar pengar på, utan att vara medveten om det.

Vi har elever som sitter uppe hela nätter och förkovrar sig för att skolan i sig ter sig meningslös. Elever som inte vill förlora tid under dessa viktiga år av sitt liv. Då gymnasieskolan har kommit att bli mer eller mindre obligatorisk tvingas de dubbelarbeta fram till sin artonårsdag. Jag har sett alltför många exempel på elever som skapar musik på nätterna, som läser in en egen utbildning. Jag har träffat ett stort antal elever som driver eget företag, som utvecklar spel, som programmerar hemsidor, utvecklar E-sportande, nätverkar och bloggar.

Fånga upp dem
Lyckas vi fånga upp dem i tid kan det visa sig vara en blivande nobellpristagare. Gör vi det inte riskerar vi att förlora en begåvad individ in i ett meningslöst tidsfördriv och ohälsa. Eleven kanske väljer att spela för att de på alla sätt stimulerar dem betydligt mer än att sitta i en skolbänk sju, åtta lektionspass om dagen med en lunch nånstans mitt i.

Jag har sett alltför många begåvade och smarta individer som under åratal tappat bort sin kapacitet och forceras in i en fysisk och social miljö – en box – de mår uselt och blir sjuka av. Varför kan man fråga sig? För att de inte har makt att välja själva. Särbegåvade elever som skulle behövas i vårt samhälle och vars kapacitet vi systematiskt trycker ner för att vi liksom dem inte har makt att förändra systemet.

En frivillig skolform
Vi lyckas inte fånga deras intresse, trigga deras motivation. Vi extraanpassar och vänder och vrider på oss själva för att försöka inspirera dessa elever men djupt inom oss vet vi att det är något som inte står rätt till och i självbevarelsedrift lägger vi ofta skulden bortom oss, på eleven. Vi lyckas inte hela vägen och eleven slutar strax före eller i samband med sin 18 års dag när det inte längre går att kämpa emot.

Men vi fortsätter att prata om gymnasiet som en frivillig skolform. Jag var själv en förtvivlad mamma en gång i tiden som rättade in mig i ledet och blint trodde att gymnasiet var det enda rätta, som övertygad försökte få mina barn att gå dit trots att jag visste att de satt uppe hela nätterna. Inte i ett rastlöst understimulerat spelande – som i sig hade varit en nog så viktig signal till att något inte stod rätt till. Nej mina barn arbetade nätter och helger, de drev egna företag och nätverkade med resten av världen. Ändå hade jag mage att beskylla skolproblemen på dem som individer, ja inte bara skolproblemen, de fick bära hela skulden.

Genier eller barn i behov av särskilt stöd
Det s.k. hemmasittandet kryper ner i åldrarna. Det har alltid funnits där men är mer utbrett än någonsin. Men i gymnasiet är det ett stort problem. Idag är många av de gymnasieungdomar som inte passat in i gymnasieskolan framgångsrika företagare. Ungdomar som en gång var utfrysta och mobbade, plågade av systemet, är idag miljonärer som Isabella Löwengrip och andra. Eller begåvade och framgångsrika konstnärer som Andreas Kleerup. En gång i tiden var de elever i behov i behov av särskilt stöd.

Vi som vuxna tror att vi sitter på sanningen men hur mycket vet vi egentligen om den verklighet som omger oss? Om den unga generationen som idag äger den? Vi tror att det är ungdomarna som ska kliva in i vår värld, men samhället har förändrats så radikalt att rollerna är omvända. Vi som gick ut skolan för mer än tio år sen hänger inte med. Ungdomar dubbelarbetar och är trötta och utmattade när de kommer till skolan, någon timme för sent på morgonen. Och vi fortsätter att provoceras av att de inte vill göra som vi säger.

Ungdomarnas egen arena
Hur skulle det vara om vi börjar möta dem på deras egen arena i betydligt högre grad än vi gör idag? Om vi börjar sätta oss in i vad de gör och kanske börjar lotsa dem i deras värld. Den värld som för dem är den enda rätta. Istället för att jämt och ständigt skuldbelägga ungdomarna och eleverna för att de är fel ute? Eller att de är i behov av särsilt stöd och extra anpassningar.

I spelandet lär de sig teknik, estetik, reaktionsförmåga, strategi, perception, programmering, historia, religion, svenska, engelska, konfliktlösning, psykologi och så oerhört mycket annat. Kanske inte alltid på det sätt vi önskar men kanske är det precis där vi behöver vara? Kanske är det också så att vi i skolan behöver bli betydligt mer delaktiga i produktionen av spel och interagera på samma sätt som görs med förskolebarn idag.

Digitisering kontra digitalisering
I dag tillverkas interaktiva hjälpmedel för att upprätthålla vakennivån i klassrummet och öka fokus och koncentration hos elever. Vi använder Pear Deck och andra hjälpmedel där elever själva är aktiva under en föreläsning. Det är bra, men enligt Ashkan Fardost förändrar vi inte våra beteenden i och med detta. Vi flyttar bara klassrummet till en annan dimension med Pear Deck och Google Clasroom, Flipped Classroom osv.

Vad skulle hända om elever på gymnasiet blev handleda utifrån sitt spelintresse istället? Utifrån sina egna bloggar? Utifrån sina vloggar och Youtubekonton eller andra onlinekonton, och får hjälp utifrån dessa med möjlighet till utveckling i sitt eget forum? Vi har enormt framgångsrika Youtubers i yngre tonåren och enligt mig vill vi inte riktigt inse vilken skatt de är och bär på. Vi vägrar konsekvent se att spelvärlden kan bli en del av skolan och att bloggandet och företagandet kan bli en stor del av skolans arbete. Då räcker det inte enligt mig att ha en kurs elever ska bedömas i som heter enreprenörsskap där riktlinjerna är uppsatta av Skolverket. En kurs som lärare och  elever ofta inte ens förstår.

Interaktiv skola
Vad skulle hända om ungdomar fick möjlighet att utveckla sitt eller sina interaktiva intresseområden på nätet? Nätbaserade intressen som ju i princip varenda ungdom har idag. I integration med andra ämnesområden? En bloggare skulle under sin gymnasietid kunna få hjälp att utveckla språket och vidga sitt intresseområde. Få kunskap och utveckling i fotografering, i programmering, i företagsamhet, marknadsföring och försäljning. Kanske kan hen också få verktyg och frågeställningar att ta reda på historik, antingen om intresseområdet eller bloggandet i sig, utveckla en webbshop och så vidare, och så vidare. Det motsätter inte deras vilja och önskan att röra på sig.

Ja kanske skulle det inte kunna hända i närmaste skolbyggnad. Det kanske måste ske online och per länk men om vi kan studera på distans i universitetsvärlden varför kan vi inte låta dessa så oerhört kompetenta tonåringar som vi har idag och som är betydligt bättre på att ta till sig kunskap snabbare och mer på djupet än vad många av oss andra kunde i den åldern. De skulle arbeta i en flexiblare skolform?

Istället för att dubbelarbeta
Väldigt mycket av det arbetet pågår redan idag hos samtliga ungdomar. De söker rätt på egen kunskap, de nätverkar och förkovrar sig. De arbetar vid sidan om. Studerar vid sidan om. Vad skulle hända om vi inom skolan var med och vägledde, handledde, styrde mot konstruktiv och användbar kunskap – om det behövdes vill säga – för vidare studier eller yrkesliv? Om vi triggade dessa vetgiriga elever ännu mer istället för att tvinga dem in i den där boxen, där eleverna idag i stort sett kämpar med att hålla sig vakna och försöker ta del av det som vi extraanpassar efter deras behov.

Det mänskliga mötet är viktigt anser jag och många med mig. Vi får inte ta bort det helt och hållet. Men när elever är 15 år borde de få välja själva hur de vill ha det och inte tvingas in i det “frivilliga gymnasiet”. Vi kan inte fortsätta att påtvinga elever närvaro i skolan när de faktiskt inte trivs och mår bra av det, anser jag. Som specialpedagog har jag träffat alltför många gymnasieelever som vantrivs och blir sjuka. Och skulden läggs på dem själva.

Påtvingad en frivillig skolform
Det är ungdomen själv som bryter mot systemet, som inte gör det vi lärare och föräldrar vill. Vi ställer oss frågan varför många tonåringar lider av psykisk ohälsa idag. Vi har alla möjliga förklaringsmodeller men vågar sällan sätta ord på att det faktiskt kan bero på att vi tvingar dem. Jag har ingen forskning på detta men att sitta på en stol i åtta timmar om dagen och bli korvstoppad med kunskap som rimmar illa med den verklighet människor befinner sig i skulle kunna göra vem som helst sjuk.

Idag vill elever till skolan för att träffa sina vänner men jag vågar säga att en förhållandevis liten del av skolarbetet engagerar och intresserar elever, generellt sett. Hur skulle det vara om skolan verkligen var frivillig från 15 års ålder? Om föräldrar inte hade något att säga till om? Om skolan istället för att mer eller mindre tvinga in elever i ett system som ska ge högskolebehörighet låter elever själva ta ställning med helt andra alternativ? När så många elever inte ens vill, eller kommer att läsa på högskola direkt efter skolan.

Högskolebehörighet
Hur skulle det vara om skolan i stället erbjöd enstaka kurser från 15 års ålder, kanske tidigare än så och som elever kan läsa långt upp i åldrarna. När de själva är motiverade och förstår att de behöver dem. Ett sorts flexibelt Kom Vux på distans från 15 år. Men även en skola i traditionell form. Där elever exempelvis kan läsa matematik på plats med lärare, som är något du behöver kunna för att komma in på väldigt många universitetsutbildningar. Kurser som är svåra att läsa på egen hand och något du behöver kunna senare i livet men även kurser som intresserar många.

I och med att man låter elever välja enstaka kurser skulle elever kunna sätta i hop sitt eget program, tenta av kurser på distans i högre grad vilket skulle locka allt fler elever att frivilligt vilja gå i skolan. De skulle se det som en stor fördel att få hjälp och stöd av experter som är på plats för att handleda och inte nödvändigtvis hålla ordning i ett klassrum.

Trygghet
Trots att jag tror på det mänskliga mötet, och att skolan är en viktig plattform för stabilitet och trygghet för elever som inte har det bra hemma, ser jag inte den nuvarande skolformen för gymnasieungdomar som särskilt välfungerande och trygghetsstärkande. Det är alltför stor del ungdomar som inte kan inkluderas. Som dagligen kämpar för att mot sin vilja att släpa sig till skolan. Elever med autism, med ADHD, med psykisk ohälsa, med särbegåvning.

Vad skulle hända om skolan i allt högre grad kunde möta upp eleverna på deras arena, dvs. genom digitisering online? Om vi i allt högre grad kunde släppa “från början till slut = 2500 p tänket” och i stället erbjuda elever att läsa fritt för skattemedel så som vi idag läser enstaka kurser på universitet? Dessa poäng skulle kunna läsas online med handledning. Vissa föreläsningar skulle kunna ges i stora föreläsningssalar där inte ordningsfrågor behöver bli fokus. Vissa kurser, exempelvis matematik skulle behöva ges i små grupper.

Är det vi som skapar elever i behov av särskilt stöd?
Kanske skulle elever då självmant vilja läsa kurser i möte med andra människor. Kanske skulle då gymnasieskolan äntligen kunna kallas frivillig. Men var kommer då elever och ungdomar i behov av särskilt stöd in i den här tänket? Och var kommer de elever in som inte vill vidareutbilda sig efter grundskolan men inte heller kan få jobb? Mitt svar efter att ha arbetat som speciallärare och specialpedagog med barn och ungdomar i behov av särskilt stöd i tjugofyra år är att jag tror att samhället till stor del skapar elever i behov av särskilt stöd. Det är en ekonomisk fråga som elever får betala priset för.

Jag tror vi skapar hyperaktiva, ofokuserade barn och ungdomar med svårigheter till samspel genom att tvinga in dem i en 1800-talsmodell som råder i skolan, samtidigt som samhället i övrigt utvecklas i rapidfart vid sidan om. Om vi ser till de elever som idag diagnostiseras med autismspektrumdiagnos, hör jag inte alltför sällan “de måste träna sig att samspela med andra människor”? Varför tror vi att vi vi som inte har AST vet det bättre än de dem? Varför är dessa elever överhuvud taget i behov av stöd när vi har så många kvalificerade hjälpmedel i samhället?

Boxen är mindre än någonsin
Jo för att vi gjort boxen och passagen smalare än någonsin enligt mig. Personer med dyslexi är inte i behov av särskilt stöd i dag på samma sätt som en närsynt elev inte är det. När jag var liten gick de till speciallärare och läsklinik titt som tätt. Vi har hjälpmedel nu. Men att arbeta mot elever som har diagnoser är i grunden fel enligt mig. Att tvinga in elever med ADHD, ADD, AST, depression, OCD, språstörningar, särbegåvade elever osv. i en klassrumsmiljö som vi lärare knappt skulle stå ut att sitta i en dag är enligt mig FEL.

Självklart ska elever som lär långsamt, elever som har dyskalkyli, elever som är svaga i sin inlärningsprocess eller elever med olika intellektuella funktionsvariationer få det stöd det är i behov av. Men chansen är troligtvis större att  elever får en mer skräddarsydd utbildning utifrån sina behov om de får utbildning i det som intresserar dem. Dessutom på sina egna villkor med mer digitisdering, i en betydligt flexiblare skolform. Praktiska utbildningsmöjligheter ska finnas parallellt med att elever kan läsa in kurser online eller i klass.

Segregation och särbehandling
Idag söker sig alltfler elever till alternativa skolor inom det privata som specialiserar sig på elever i behov av särskilt stöd och segregationen blir ett faktum. Vi har idag också grupper av elever som av andra orsaker är segregerade i samhället och som inte getts en chans i vår grundskola p.g.a. att samhället är geografiskt segregerat utifrån språk och etnicitet. Elever som diskriminerats när det gäller möjlighet att växa upp och få utbildning i en välfungerande skola, i en välfungerande stads- eller landsortsmiljö. Där social utslagning hamnat på samma plats.

Ungdomar som växt upp och formats av psykosociala problem och som påverkats av våld och oro. När dessa elever idag kommer till gymnasiet har de ibland otillräckliga förkunskaper. Alltför många hamnar ganska snart efter i det nationella program de valt och blir också ganska snart stigmatiserade, dömda för det beteende som ofta är symtom på att eleven inte hänger med. Eller så blir det en signal på att eleven inte kan de koder som finns i det alltför oflexibla skolsystemet.

Åtgärdande arbete
Många skolor har blivit experter på att åtgärda, men många av dessa elever blir aldrig integrerade i skolan och de mår inte bra. Eleven skapar sig strategier enskilt eller i grupp. Dessa elever riskerar ofta att slås ut helt och hållet om de inte får en gymnasieutbildning. Inte sällan har de orimligt mycket press på sig hemifrån då utbildning är ännu viktigare för att få arbete för denna elevgrupp. Arbete är en rättvisefråga och de elever som inte har grundkunskaper eller examen riskerar att fört bli utan.

Men att tvingas in i gymnasiet och gå ut med ofullständiga betyg, utan någon examen är inte heller det en lösning för dessa elever. Även här lyser orättvisorna i samhället igenom. Yrkesutbildningarna behöver ses över och utvecklas i högre grad. Dessvärre har jag tyvärr inte svar på alla frågor, jag är bara i början av en process, en skiss och sitter här hemma i mitt vardagsrum och reflekterar för jag börjar inse att jag sedan länge arbetat i ett skevt skolsystem. Och inte blir det bättre av att jag en gång för länge sedan tvingade mina egna barn in i ett skevt skolsystem. Ett system som gjorde dem utbrända, och som enbart skapade konflikter och förde oss långt i från varandra i stället för tvärt om. Idag har de bevisat för mig själv att de hade rätt och jag fel. Jag är beredd att lära om.




Sammanhållning i skolan - ett elevhälsoarbete

25 oktober, 2017


Jag tror det är oerhört viktigt med sammanhållning i skolan idag. Det har nog alltid varit viktigt men särskilt nu då vi vet att vi behöver arbeta elehälsofrämjande. Det behövs sammanhållning i klassen, i profilen och i programmet. Det behövs sammanhållning i årskursen och inte minst för hela skolan. Allt som skapar konstruktiv och bra sammanhållning är av godo. Sammanhållning som till viss del är kontrollerad av de vuxna.

För ibland skapas en dysfunktionell sammanhållning. Det kan t.ex. vara till följd av att gruppen har en gemensam “fiende”. På en skola kan det vara ett system, en ledning, en lärare som gör att elever håller samman. De kanske känner sig maktlösa och av den anledningen söker sig till varandra och svetsas samman mot en fiende. Informella ledare träder fram och ett flugornas herre välde riskerar att bildas.

Värdegrundsövningar - skolans uppdrag eller inte
Det finns vuxna i skolan som förringar betydelsen av att arbeta förebyggande med sammanhållning. Som till och med motarbetar skolaktiviteter och menar att samarbetsövningar och gruppstärkande aktiviteter. De menar att de ligger utanför ramen för skolans uppdrag att syssla med aktiviteter utanför lektionen. Något som tar fokus från studierna. Skolaktiviteter av alla de slag som inkräktar på lärares lektionsplanering är något vissa lärare därför inte vill stödja. Det kan vara allt från värdegrundsövningar i klassen, till resor och fester eller seriöst anti-mobbningsarbete.

Men vad händer om vi har en Låt gå strategi i skolan och inte hjälper eleverna på traven, om vi inte tillsammans med eleverna skapar denna skolsammanhållning? Denna positiva klassammanhållning? Jo vi riskerar – enligt mig – att hamna i en tillitskris. Som lärare riskerar jag att få en hel klass emot mig. Sammanhållen, ja, men mot mig. En klass med elever med bristande tillit till vuxna. En klass med bristande tillit till både lärare, system och ledning. En klass med “dom vill oss illa” inställning.

Sammanhållning en grund för lärande
Kanske har många lärare slutat? Kanske har elverna varit med om många lärarbyten tidigare och bara droppen som får bägaren att rinna över saknas. Det har alla lärare upplevt om man jobbat ett tag. Den där förvåningen som uppstår hos en själv när allt fungerar utmärkt tills man gör en yttepytteliten sak på fel sätt. Det går bara inte att återfå förtroendet. Och ofta är det svårt att förstå vad som egentligen hände. Jag upplevde det första gången 1985 när jag arbetade som lärarvikarie i en fyra. Jag satte i fel kassett under engelsklektionen och ett kapitel de redan läst spelades upp. Vissa lärare är mer utsatta än andra och blir trakasserade. Vissa så illa att de slutar i yrket.

Det är inte roligt att uppleva misstro och fientlighet, varken för elever eller lärare. Samtliga blir lidande. Det är ingen skön känsla att inte vara trygg i skolan. Det ena leder till det andra och ett otryggt skolklimat skapas. Elevernas inneboende sorg, misstro och kritik kan riktas mot precis vad som helst. Det kan vara en uppgift eller ett ämne. Det kan vara misstro mot den enskilde läraren, men det kan också vara misstro mot något de själva önskat. Som läraren ansträngt sig för att tillmötesgå. I sådana situationer är det lätt att enbart se en illvilja. Att som lärare tro att eleverna har onda avsikter och så glömmer vi vem som är vuxen, vem som har betalt och vem som har makt att förändra.

Personlig vendetta
Många erfarna och oerfarna lärare tenderar att ta sådana här saker personligt – vilket är förståeligt. Nya, unga lärare är inte alltid så väl rustade när elever kritiska går samman. Det blir en personlig vendetta. När ett sådant skolklimat är ett faktum har organisationen redan infekterats rejält. Mycket insatser behövs för att vända trenden. Förutom arbete med gruppen behöver den enskilde läraren mycket stöd och det bör i första hand komma från ledningen.

Även om ett stöd från kollegor också är bra, finns risken att kollegor i ett sådant läge kan gå samman och svartmåla elever i en sorts maktlöshet och frustration. Jag har upplevt det alltför många gånger. Den där besvärliga klassen som gör allt för att leva upp till de förväntningar skolans vuxna har på dem. Den lärare som gillar att undervisa klassen blir ifrågasatt. Den lärare som beter sig vuxet riskerar att bli ensam. Här måste ledningen gripa in.

Förebygga infekterade skolklimat
Jag är övertygad om att vi kan förebygga “infekterade” skolklimat av detta slag genom att aktivt arbeta med att stärka grupper. Vi behöver stärka de enskilda klasserna, skolan och kollegiet. Vi behöver skapa ett skolklimat och en kultur som präglas av stolthet och glädje. En skolkultur som resulterar i att elever vill komma till skolan och ha ett studiefokus som på sikt leder till att fler elever når sina kunskapsmål.

Självklart är det mer komplext än så men diskussionen om att skapa en stolt skola med god sammanhållning är viktig. Diskussionen om en skola där elever har stort inflytande och kan påverka, har kommit i skymundan i elevhälsoarbetet enligt min erfarenhet. Jag minns Åsö grundskola på nittiotalet som med mindre bra förutsättningar, med framgång skapade stolthet och en slogan utifrån det skolan var ökänd för. “Vi älskar betong” löd parollen.

Stolthet och glädje skapar sammanhållning
Jag tror de skolor som medvetet strävar efter att elever och personal ska känna stolthet och glädje har oerhört mycket att vinna på det. Skolor som arbetar medvetet med att stärka positiva trender och som arbetar med att skapa en skolsammanhållning. Där de har levande hemsidor, aktiva Facebook- och instagramkonton där elevers alster och aktiviteter delas. Där elever har utställningar, firar olika dagar, klär ut sig och har turneringar. Där elever får möta elever från andra skolor och spegla sig själv med den skoltillhörighet de har.

En sådan skola har troligtvis större förutsättningar att skapa trygghet bland eleverna. En skola med högt i tak gällande elevers tillit till sig själva. Där elever tillåts vara sig själva och utveckla sin identitet. Det kan låta svårt men lyfter vi bara blicken några meter från våra dagliga sysslor så har vi kommit en bit på väg.




London med elever

24 oktober, 2017


Det är morgon i London och jag sitter med min Cup of Tea och läser grattishälsningar från Sverige. Jag fyller år idag och ska fira detta med egen tid i London. Det blir lite shopping och kanske besöker jag Victoria and Albertmuseum. Jag har fått ett fördjupat intresse för dessa två personer efter den välgjorda tv-serien Victoria som sändes i i TV4 i somras. De var ju föregångare när det gällde samhällsutveckling och gick i bräschen för industrialiseringen, vågade gå emot aristokratin för folkets bästa. Självklart levde de i sitt överflöd medan folk svälte, det är lätt att få en ensidig bild.

Jag är här med elever från Internationella Hotell- och Restaurangskolan. Ikväll ska jag träffa eleverna igen efter deras första lunchpass. Vi ska äta middag på Jamie Olivers italienska krog i Covent garden. Det blir fint att fira med dem. Mina egna barn får jag träffa på söndag. Numera har inte mina födelsedagar någon annan funktion än just denna, ett tillfälle att få träffa sina nära och kära i höstmörkret. Det blir fika med tårta tillsammans med alla fyra barnen och deras respektive. Tyvärr är barnbarnet på resande fot men så är det ibland.

Direkt från London till Göteborg
Jag hinner knappt komma hem från London förrän jag ska vidare. På måndag morgon åker jag till Göteborg för konferens. Det är höstlov och konferenser hela veckan. Det är mycket som ska hinnas med de dagar lärarna är på plats. Vi i EHT får tid för reflektion och uppföljning och får möjlighet att träffa elevhälsoteam från andra skolor. Vi ska träffa ett antal Rytmusskolor och blir ett stort gäng på konferensen.

Det är bra att komma bort såhär från sin vanliga arbetsmiljö och få distans till sin vardag. Tankar och idéer föds. Särskilt som jag fyller år idag funderar jag kring vad jag vill den tid jag har kvar i yrket fram till pensionen. Vad vill jag åstadkomma? Vad är värt att satsa på? Vad gör jag efter 67? Ska jag fortsätta som Specialpedagogkonsult? Åren går fort och även om jag aldrig brukar hålla mig till en plan kan det vara bra att ha en.

Jag och en kollega och vän har anmält oss till en handledarutbildning som börjar efter jul. Teori och praktik gällande handledning kan man aldrig få för mycket av, särskilt nu när mer än hälften av mina 40 timmar i veckan utgörs av auskultation och handledning. Hur som helst upplever jag bara möjligheter sedan jag slutade anställd på enbart en skola. Idéerna flödar och kreativiteten gror. Jag tror på framtiden.




Praktiska program

23 oktober, 2017


Jag befinner mig just nu i London med elever. Elever som går praktiska program på Internationella Hotell-och Restaurangskolan. Så länge sen, så otroligt länge sen det var jag var i London. Så mycket har hänt sen sist och nu ter det sig märkligt att jag inte varit i London på 24 år. Jag bor på ett utmärkt hotell på Cromwell Road alldeles i närheten av Elvaston Place, där jag bodde en gång i tiden. Cirklarna sluts. Jag är lycklig här och vill åka hit snart igen. Vi har ränt runt på stan sedan nio i morse. Första restaurangbesöket var kl 10. Därefter blev det ledig tid men specialpedagogen fick hänga med ungdomarna till leksaksaffären. Lunch på stan och så dags för nästa restaurangbesök.

Var vi än kommer får vi höra hur nöjda restaurangerna är med våra hårt arbetande elever. Förra kullen åkte hem i lördags och de var mycket uppskattade för sin yrkesskicklighet. Ju mer jag jobbar med dessa elever och på Restaurangskolan, ju mer frågande blir jag inför varför vi inte satsar mer på praktiska gymnasieprogram. Varför höjer vi inte statusen ännu mer? Jag har arbetat på två skolor med praktiska program tidigare och har bara god erfarenhet.

Yrkesstolthet hos elever på praktiska program
Elever som inte finner sig till rätta på teoretiska program har så stora möjligheter på ett praktiskt program med APL (arbetsplatsförlagt lärande). Elever som antingen har svårt för teoretiska ämnen, är skoltrötta eller har en dröm de vill uppfylla. Att se en elev med koncentrationssvårigheter på en samhällslektion och i ett kök kan verkligen vara som natt och dag. Många vilsna elever fylls med yrkesstolthet när de får arbeta praktiskt. De får ofta jobb efter gymnasiet och kan lätt läsa in och komplettera om de vill fortsätta till högskola.

Varför väljer då så många skoltrötta ungdomar att läsa teoretiska program? Samhällsprogrammet, ekonomiprogrammet och naturprogrammet? De vet de inte alltid själva när jag frågar eftersom det ofta är någon som gett dem rådet att läsa en högskoleförberedande utbildning. Ofta svarar de just det. Att de inte vet vad de vill bli och då är samhällsprogrammet, naturprogrammet eller ekonomi ett bra val.

Skoltrött
Jag var själv extremt skoltrött och valde 2-årig social linje. Hade jag varit elev idag hade jag nog valt något av alla praktiska program eller estetprogrammet. Jag läste in högskoleförberedande svenska och engelska flera år efter gymnasiet. Det är något vi i högre utsträckning borde rekommendera elever att göra om de vill ha särskild behörighet.

Nu upplever jag verkligen inte att dessa ungdomar jag åker med är skoltrötta men de berättade att de ofta kan vara en anledning till att elever väljer ett praktiskt program. Är lärarna skickliga och skolledningen målinriktad lyckas de ju fånga elevernas intresse under skoltiden. Och tänk vilken dröm det måste vara för en blivande kock att få komma och jobba på en av världens högst rankade restauranger och pröva sina vingar – som 18-åring!




Mot storstan i söder

22 oktober, 2017


Pengar, pass och piljett sa man alltid förr. De tre Pena. Numera är det fyra: Pengar, pass, piljett och piller och så laddare förstås. Till London och storstan i söder behöver man ha med adapter till vägguttaget också för att kunna använda laddaren. Som alltid blir jag blockerad fram till sista stund vilket gör att jag blir stressad på slutet. Jag som sällan stressar annars. Jag fick knipsa av låset på min dyra resväska med polygrip för att jag blandade ihop koden med min andra. Det är skönt att det bara är några dagar. Fler weekendresor får det bli i framtiden, jag behöver rutin.

Men nu har jag nog med mig allt och ska strax bege mig till bussen. Eleverna väntar på Arlanda, förmodligen med sina föräldrar. Jag har gått in på Skol-webben och noterat deras telefonnummer, uti fall att. Vi är framme i Storstan vid kvart över två. När vi väl är inne i centrala London ska vi leta rätt på deras hostel där de ska bo de fyra veckor de är i London och praktiserar. Fyra restauranger tar emot dem denna period. På ett ställe är två elever placerade. Våra svenska elever har gott rykte och är eftertraktade.

Vad ska jag göra i Storstan?
Vad ska jag göra de här dagarna då? Jo första dagen kommer jag vara med eleverna. Vi ska gå runt och presentera oss för handledarna. Vi ska komma överens om tid och låta handledarna informera oss om sådant som eleverna behöver veta och förbereda sig på. Det kan vara kläder, tider och redskap. Sen ska vi äta lunch ute på stan men inget jobb den dagen. På tisdag däremot ska eleverna ta sitt första lunchpass på respektive praktikställe. Jag kommer gå runt i London och vara jour.

Jag tänker ha mitt jourpass så nära restaurangerna det går, vilket är intill min efterlängtade shoppinggata Kensington High Street. Så mycket kläder jag hittade där när jag bodde i London. Kanske är den inte lika het nu som då, vi får se. På tisdag kväll blir det gemensam middag med utvärdering och frågor, samtal om hur det har gått och vad de ska tänka på. Därefter är det dags för mig att åka hem till Stockholm. Jag landar på Arlanda på onsdag eftermiddag och kan gå och jobba som vanligt på torsdag.




Prioriterar du rätt?

21 oktober, 2017


Ska du ha den lilla eller stora menyn? En liten cheeseburgare eller Big Mac? Cola och pommes? Prioriterar du i jobbet? Prioriterar du rätt? Så att du inte blir utbränd? Frågan är vem som inte behöver prioritera i dagens effektivitetssamhälle. Jag tror inte dom existerar idag. Prioriteringar och effektivisering är nödvändiga. Ganska tråkiga men också bra. Det är ju bara dumt att lägga ner arbete på sånt som inte ger resultat, vilken bransch det än må vara. Isabella Löwengrip gjorde många försök innan hon lyckades, nu har hon skapat ett imperium eftersom hon lägger ner arbete, energi och pengar på rätt saker.

Samma sak inom reklam. Vi lägger ju inte ner pengar, arbete och noggrannhet på en dyr reklamfilm om vi inte har testat innan, att den kommer ha effekt. Onödigt arbete, eller hur? Man kör ju inte heller en gammal Löfbergs lila reklam för en ung generation lattedrickare. Allt måste ha effekt, det är liksom ingen mening annars. Vi gör marknadsundersökningar, intervjuer, provar oss fram och utvärderar. Vad funkar? Vilken målgrupp ska vi rikta oss till? Vilka tider på dygnet osv. Kanske är det inte det samhälle vi vill ha, men det är det samhälle vi lever i.

I skolans värld ett annat tänk
I skolans värld har vi inte så mycket av det där tänket och blir heller inte tränade i det. Tyvärr kan jag tycka med risk för att låta lite cyniskt affärsmässig. Snarare blir vi kanske lite obstinata när samhället går alltmer mot att effektiviseras. Vi är många som vill jobba i lugn och ro, som vi alltid har gjort och vi hävdar att skolan måste befrias från effektiviseringstänk. Jag håller med till viss del. Om effektivisering betyder att resurser ska skäras ned, då får det räcka nu. Men om vi pratar om att använda resurser effektivt, är jag för effektivisering. Gärna mer resurser men de ska användas smart.

Vi får riktlinjer och styrdokument. Vi får nya riktlinjer och styrdokument. Ändå kör vi på i gamla fotspår. “Kanske var jag t.o.m. sjuk den där dagen de gick igenom nya skollagen och varför ska jag behöva ägna mig åt den”, finns det nog vissa som tänker. Vi kör ofta på i våra egna spår, ofta utan tillräcklig ledning och stimulans. Eftersom vår chef är både personalchef, har budgetansvar, ansvar mot elever, ansvar mot vårdnadshavare, ansvar gällande lokaler och pedagogisk ledare och visionär och mest inte räcker till är vi vana att klara oss själva.

Hur prioriterar vi?
Vi får matriser och kursplaner och vi planerar och lägger ibland ner minutiös noggrannhet på att göra en god planering. När jag arbetade i grundskolan hade jag 35 arbetsplatsförlagda timmar i veckan. 16 av dessa hade jag lektioner, 19 var planeringstid inlussive 4 timmar möten. Det gjorde det behagligt att arbeta och det var få som brände ut sig.

Idag pressas lärarnas arbetstid mer och mer. En gymnasielärare kan ha upp till tio kurser på sin heltid. En annan kan ha sex olika kurser på en halvtid. När jag pratar med gymnasielärare finner jag ingen logik. En lärare har fem ettor i svenska 1. Visserligen samma kurs men en för läraren en ny kurs. Läraren ska bygga relation med ca 150 nya elever och bedöma i ämnet. Dessutom två andra kurser – på en deltid. Hur går detta ihop?

En annan lärare får nya kurser varje år och får aldrig möjlighet att “vila” och förvalta en planering. För mig är det obegripligt men det är också obegripligt att den som planerat det så inte leder lärarkollegiet i samverkan kring planering. Många lärare tvingas tigga sig till ett planeringsförslag av kollegor.

Prioriterar strategiskt
I dessa lägen måste man nog hur som helst prioritera. Har arbetsgivaren så att säga köpt en liten cheeseburgare får hen gott nöja sig med en liten cheeseburgare. Som anställd kan vi inte slå knut på oss själva för att erbjuda skolan pommes, Cola och all sköns tillbehör. Eller en burgare som är av så att säga lite högre kvalitet till priset av en liten sketen cheeseburgare.

Vi behöver träna oss i att sätta de gränser för oss själva. Gränser som inte arbetsgivaren själv gör alla gånger. För denne har ju ofta besparingskrav på sig och är oftast tacksam att inte behöva göra det. I synnerhet när det gäller små friskolor som gärna anställer deltidslärare och deltidsanställda inom elevhälsan. Det är ju som känt ofta så att lärare duktigt gör det de blir tillsagda att göra. Jag har nog inte varit med om en enda lärarstrejk sedan jag började i yrket för 33 år sedan.

Elevhälsan står inför andra dilemman
Inom elevhälsan har vi lite av samma dilemma. Vi har våra styrdokument och särskilt som specialpedagog vet vi att vi behöver hålla oss strikt till det juridiska och arbeta rättssäkert. Men vad gör vi när tiden inte räcker till? När vi både ska träffa elever, dokumentera och utreda? När vi ska samla in information, göra kartläggningar och skriva ÅP? Eller göra översikter för att alla elever på skolan som är i behov av och har laglig rätt till anpassningar får dessa. När vi enligt lag ska arbeta förebyggande och främjande, installera webbverktyg och samverka med lärare?

Vi ska samverka med resten av EHT, vi ska handleda lärare, utbilda lärare och träffa elever och vårdnadshavare. Vi ska delta i ett antal möten varje vecka och skriver långa och komplicerade ansökningshandlingar om tilläggsbelopp till kommunen. Allt detta kan krävas av oss på två och en halvdag i veckan? Hur prioriterar vi då? Hur säkerställer vi att det “lilla” vi hinner med är rätt prioriterat och görs med god kvalitet och hur kan vi garantera att det blir rätssäkert?

Utarbeta ett verktyg för prioriteringar
Vi kan välja att ställa oss upp och skrika att vi vägrar. Vi kan välja att sluta. Men många av oss är lojala och trivs och vill göra ett bra jobb. Jag anser att vi kan göra s.k. “snabbutredningar” (USS) som är både noggranna och effektiva om vi vet hur vi gör och vet att vi gör rätt. Det är inte så vi ska ha det men vill vi förändra skolan i grunden behöver vi påverka beslutsfattare.

Specialpedagogen ska inte ensam göra allt detta jag räknade upp ovan. Åtminstone inte om man är ensam på deltid. På båda mina arbetsplatser har jag haft en kontinuerlig dialogmed mina arbetsledare om hur vi ska prioritera. Båda två gillar den sortens samtal. Specialpedagogens roll behöver enligt mig och många förtydligas och utvecklas och jag kommer fortsätta att föra den diskussionen i bloggen.

Rationalisera bort oss själva
Till sist vill jag referera till ett samtal jag hade med den ordinarie specialpedagogen på en av skolorna härom dagen.  “Specialpedagogens viktigaste uppdrag är att rationalisera bort sig själv”. Det är klart att vi behöver finnas och vår kompetens är oerhört viktig. Men undervisande lärare tränas alltmer i att skapa inkluderande lärmiljöer och vår roll ska ju till största del vara konsultativ.

Hur prioriterar du i ditt jobb? Skulle du klara jobbet utan goda prioriteringar? Ber du om hjälp när du inte vet hur och vad du ska prioritera?

Bild: @bokstavspedagogen




Brittsommar

18 oktober, 2017

Det är Brittsommar men jobbet stannar inte av för det. En ny dag med nya möten. Tre timmar av möten närmare bestämt. Lunchpaus mitt i. Jag fick med mig min arbetsledare, biträdande rektorn, till ett fik i närheten på lunchen. Vi stod länge ute och insöp det sista av Brittsommaren. Ingen kappa eller jacka var nödvändig. Sen tillbaka till mötesforumet och kollegorna.

Idag har jag varit på en annan skola än den jag var på igår. Måndag, tisdag på skola 1, onsdag torsdag på skola 2 och fredagarna skiftar jag. Jag har avslutat ett stort antal utredningar om särskilt stöd (USS) som jag påbörjade i augusti på skola 2. Utredningar som skulle ha gjorts det förra läsåret men ej blev av, av olika anledningar. Vi har tack vare dessa snabbutredningar fått hyfsat grepp om dessa individer och har lyckats fånga upp flera av dem. Dock får det inte bli alltför mycket fokus på ofruktbart åtgärdande arbete. Snabbt tillbaka till fokus förebyggande & främjande.

Lämnar Brittsommar för fönsterlösa korridorer
Det är svårt att ta vara på de fina dagarna ute även om det råkar vara Brittsommar. Ständigt fokus på arbete och mest blir det i mörka fönsterlösa korridorer. Mitt arbetsrum på skola 1 har inte ens något fönster. Eleverna håller sig inomhus så jag håller mig inomhus. Lärarna stannar mest inne i sina lärarrum och då går jag dit. Det gäller att vara flexibel och finnas där behoven finns anser jag. Datorer är lätta att bära idag och på mitt rum gör jag inte mycket nytta annat än för mig själv.

Nu lämnar jag över det åtgärdande arbetet till den andra specialpedagogen som också arbetar deltid men mer på individnivå. Vi är båda med i det förebyggande och främjande elevhälsoarbetet på skolan men behöver göra en uppdelning. Själv ska jag handleda undervisande lärare och mentorer. Främst med fokus på inkludering och anpassningar. Detta arbete är redan igång och jag har gjort ett antal lektionsbesök. Vi har identifierat några få klasser där det finns lite större behov av att fler ser och förebygger direkta problem som vi misstänker lätt kan uppstå. Detta är så att säga ett arbete med fokus på s.k. tidiga insatser.

Handledning
I detta processinriktade arbete får lärarna handledning och stöd av oss i EHT. Det är mest jag just nu men även skolkuratorn ska handleda. Min erfarenhet är dessvärre att kuratorer inte känner sig bekväma i att handleda lärare i undervisningssyfte eller ens med fokus på klass och elever. Det är synd för de har så mycket att tillföra. Men vi pedagoger är nog ett släkte för sig och kan lätt dominera. Därför är det ofta lättare när en annan pedagog kommer in i klassrummet.

Oavsett vem som kommer så behöver nya lärare höra att de inte gör något fel. För ofta är det verkligen så att lärarna håller en mycket bra lektion och inte riktigt förstår vad som händer när något spårar ur. Då är det bra att ha någon som observerar och ser, och kan befria dem från skuldkänslor. Risken finns annars att de blir uppgivna, frustrerade och inte orkar fortsätta som lärare.

Alla lärare vill ha positiv feed back
Ibland kan klassrumsklimatet förändras drastiskt efter en snapchat och har inte alls att göra med lärarens lektionsupplägg. Det behöver läraren få höra om denne är oerfaren. Nyexaminerade lärare brinner vanligen för sitt jobb men har ofta höga förväntningar på sig själva. Alla undervisande lärare tampas med stora utmaningar idag. De ska tillgodose alla elevers behov och därtill ansvara för att elever lär sig något och når sina kunskapskrav. Ingen lätt uppgift. Därför vill ofta lärare ha mer stöd än de ibland först vill medge.

När jag väl börjar arbeta med en lärare och ger läraren feed back brukar denne tycka att det är ganska givande. En del lärare tycker att det är det är fantastiskt befriande och vill att jag ska komma regelbundet. Det ska bli skönt att ha ett enda fokus istället för att kastas mellan alla de arbetsuppgifter som en specialpedagog förväntas göra. På 50% finns det inte en chans att vi specialpedagoger ska klara allt som förväntas av oss.




EWS - Early Warning System

17 oktober, 2017

EWS eller Early Warning System. Idag hade vi ett möte om den nya EWS:en, ett webbverktyg i Schoolsoft (skolors webbsida för elever och undervisning). EWS sägs vara obligatorisk i samtliga Academediaskolor fr.o.m. denna höst. Jag vet inte om det stämmer. Det är i alla fall vad Academedia säger till de två skolor jag arbetar på. Extra anpassningar ska skrivas in i Schoolsoft och färgmärkningar görs utifrån behov och inte utifrån bedömning. Detta i syfte att medvetandegöra lärare kring fungerande anpassningar för specifika elever men också för hela klasser. Ett sätt att säkerställa att elever får sina extra anpassningar.

Acadmedia har arbetat fram ett antal enligt dem välfungerande anpassningar som finns att tillgå i en s.k. rullgardin på webben. Men även tomma kommentarsrutor för egen text finns för dem som provat annat. Dock benämns inte alla de anpassningar som används inom de praktiska ämnen som finns vid alla yrkesgymnasier i Academedias regi. Alla de vårdprogram, restaurangprogram, musikprogram, handelsprogram, program inom hotell och turism, för att nämna några. Hur säkerställer man att elever får sina anpassningar under sin praktikperiod?

EWS för praktiska program
Idag skriver lärare listor till handledare på elevernas praktikplatser. Men kanske vore nästa steg att utarbeta verktyg även för detta? Det finns fortfarande många frågor gällande själva systemet EWS och om jag har förstått det hela rätt är det fortfarande en sorts prövotid. Men det är inte första gången vi står inför prövningar. Försök och organisatoriska förändringar som någon i ledningsställning kommit på och som rinner ut i sanden när folk slutar. Vi får se hur det går med vår EWS.

Själv lutar jag mig tillbaka en smula. Detta är i första hand ett arbete för alla undervisande lärare och mentorer. Jag har ägnat mig åt extra anpassningar dagligen de senaste femton åren. Långt innan lagtexten om anpassningar kom. Jag har mot min vilja tagit otaliga strider med undervisande lärare för elevers och föräldrars räkning. Varit deras talesman. Att nu inte behöva ta ansvar i ett moment med fokus på anpassningar känns underbart. Lärarna har tagit kommandot och jag kan åka hem när skolan har kvällsmöte om EWS och extra anpassningar. En sådan befrielse är svår att beskriva. “Seger”, är det närmaste jag kan komma.

Fortbildar i extra anpassningar
Jag är gärna med och handleder, utbildar, fortbildar men att i vissa lägen kunna lämna över till dem de berör är en obeskrivligt skön känsla. Då jag inte har den lärarbehörighet som krävs för att fylla i extra anpassningar i systemet kan jag inte annat än koppla av en smula. Jag njuter lite extra av den frukt som skördas nu, av många människors slit för elevers rätt till extra anpassningar genom åren. Om det varit tungt för mig så är det ingenting mot hur det varit för alla elever som inte fått anpassningar. Elever med dyslexi, dyskalkyli, NPF, språkstörning, hörsel- och synnedsättning mm.

Även om det är vi specialpedagoger som kartlägger är det ganska märkligt att det är vi som står utanför klassrummet, som under många år talat om för undervisande lärare vad vår skollag säger. Det är väl skolledningen som ska göra detta klart för alla undervisande lärare om de inte är bekanta med lagen. Lärare är oerhört ambitiösa med att lusläsa och tolka varenda kunskapskrav enligt mig men många vet inte ens vilka lagar och förordningar vi pratar om i skolan. Vilka kapitel vi faktiskt är ålagda att ha koll på och rätta oss efter.

Vi vill inte vara anpassningspoliser
Nu när EWS sätt i verket gläds jag inte bara åt att vi börjat prata om extra anpassningar i en ny form. Jag gläds åt att undervisande lärare själva får äga detta språk. Jag gläds åt att jag kan släppa kontrollen, att jag blir en samarbetspartner på allvar. Det var inte länge sedan som jag framstod som en anpassningspolis. Lärare efterfrågade kunskap, jag gav dem kunskap. Lärare efterfrågade checklistor, jag gav dem checklistor. Jag skapade en hel anpassningsbank. Men vad jag än gjort, vad jag än försökt har jag sett och märkt att lärare i många år upplevt detta med extra anpassningar som ganska knepigt trots att de många gånger redan anpassat en hel del.

Många lärare har svårt för specialpedagoger som grupp av den anledningen. Att vi kommer och kräver. Men det är inget vi vill göra. Där behövs det till organisatoriska förändringar. Skolledning och rektorer måste vara mycket tydligare med vem som kräver och ge lärare stöd och tid till ordentlig planering. Lärare behöver tid att tänka och klura ut vad elever behöver. De har de inte nu. Att huvudmannen kommer med direktivet som nu hjälper, men det är fortfarande viktigt att det är rektorerna som tar ansvaret på arbetsplatsen och ger stöd åt personalgruppen. De är inte specialpedagogens uppgift. Vår uppgift är att förklara varför, visa hur och inspirera.

EWS som ett tekniskt hjälpmedel
Vårt EWS-möte på skola 1 – innan det egentliga avstämningsmötet för lärarna – blev givande. Det var jag, biträdande rektor och två förstelärare. Det fanns tid att vända och vrida: Vi kunde förutse risker och se möjligheter. Fundera och reflektera så som ett fruktbart möte ska vara. Vi kunde systematiskt ställa frågor till oss själva. Hur fungerade det i elevernas praktiska kurser? Skulle vi tänka “varning” eller ska vi fokusera på vad som fungerar och tänka “möjligheter”?

Skaparen av systemet har vissa avsikter men vi har möjlighet att tycka och tänka och anmäla våra synpunkter. Är systemet till för att eleverna enbart ska nå godkänd nivå? Eller ska systemet hjälpa lärare att anpassa undervisningen? Ska systemet också hjälpa elever så att de får förutsättningar och möjligheter att nå A? Ja, vi pratade om vikten av att samtliga elever ska ha rätt till en tillgänglig lärmiljö enligt lag, inte enbart de elever med en funktionsnedsättning. Även elever som inte kartlagts och av okända orsaker riskerar att inte nå kunskapskraven.

Hur hjälper vi varandra?
Diskussionerna behöver också beröra metoder för hur vi kan hjälpa varann som lärare. Att det inte är fel att “välja en färg” (röd) som av många tolkas som varning, att det är ett tecken på att man som lärare vill ha och behöver hjälp, och det ska vara tillåtet. Det bör vara högt i tak i dessa diskussioner lärare emellan. Det finns mycket att säga om själva systemet och faktum är att jag inte utforskat det tillräckligt för att uttala mig mer men det jag insåg i dag är att det bär med sig stora möjligheter om man använder det rätt. Jag hoppas det får tid på sig att utvecklas




Friskvård

16 oktober, 2017

Igår fick jag möjlighet att delta i friskvård som min arbetsgivare arrangerade. En något annorlunda friskvård. Skolpool Sverige bjöd på ridlektion på en ridskola på Lidingö och jag fick sätta mig i sadeln för första gången på tjugo år. Sist jag red blev jag avkastad i full galopp. Hästen jag red genade i hörnorna men jag red rakt fram och flög av. Även då var det länge sedan jag suttit i sadeln.

Jag blev liggandes, avsvimmad i ridhuset och hörde röster nånstans långt bort i periferin men visste inte var jag befann mig. Minnet ville inte komma tillbaka så jag fick spendera natten på Södersjukhuset, med en rejäl hjärnskakning. Mina pupiller var olika stora så de var lite oroliga ett tag. Efter det vågade jag inte rida. Jag hade ju barn och ville inte att något skulle hända deras mamma.

Friskvård ute bland hästar
Men denna gång gick det bättre. Jag hade nog inte riktigt förstått att jag skulle behöva gå in och sköta om hästen i boxen. Det hör till saken att jag är lite rädd för hästar. När jag väl är uppe i sadeln känns det lugnt men där de sparkas och bits är jag mer rädd.  Men med lite hjälp vande jag mig vid att stå nära Fresto som för mig var en ganska stor häst.

Sen var det dags att kasta sig upp på ryggen och börja skritta och trava. Jag fick testa på ett varv i galopp också och tanken var att jag skulle fortsätta galoppera, det gick ju trots allt ganska bra, men då började rädslan komma smygande. Jag hade inte kontroll längre och visste knappt vad jag gjorde på hästryggen. Trots allt detta kunde jag verkligen njuta fullt ut. Efter passet hade jag övervunnit den rädsla jag burit med mig de senaste tjugo åren. Så mycket som jag gått omkring och aktat mig. Men nu är det dags att följa Ronja i fotspåren och akta mig för hästarna där de befinner sig.




Vem är Berger?

15 oktober, 2017

Detta inlägg skrevs i oktober 2017. Berger driver numera egen konsultfirma med fokus på framför allt handledning & coaching.

Mitt namn är Magdalena Berger och jag är specialpedagog till vardags. Konsult med uppdrag på två gymnasieskolor för tillfället. Föreläsare och handledare när tid finns. Förskollärare och behörig 1-9 lärare. Rekryterare och coach. Bloggare sedan länge men nu med fokus på mitt yrkesområde vilket i första hand är skolan och förskolan men till viss del också andra samhällsinstanser så som psykiatrin. Dessutom är jag mamma, farmor, faster, dotter och engagerad i en hel ämnen och frågor som jag kommer utveckla i den här bloggen.

Berger har lång erfarenhet som specialpedagog. Påbörjade sin utbildning 1994 och tycks aldrig bli klar. Med det menar jag att det alltid finns något nytt spännande område att djupdyka i. Som specialpedagog har jag arbetat många år i grundskolan, gymnasiet och förskolan, men också flera år i särskolan. Där med elever med autismspektrum och även i resursklass i grundskolan med elever med AST.

Berger bakgrund
Jag har arbetat som undervisande speciallärare. Jag har också under många år handlett lärare och assistenter. De verksamheter jag själv byggt upp från grunden börjar bli svåra att räkna. För att skaffa mig kunskap om de frågor som ligger mig varmast om hjärtat valde jag också en tid att arbeta som behandlande mentalskötare på en sluten BUP-avdelning. Dessutom har jag arbetat som biträdande borgarrådssekreterare åt barn- och ungdomsborgarrådet i Stockholms stadshus.

De senaste årens fokus på inkludering, likabehandling, tillgänglig lärmiljö i ett främjande och förebyggande elevhälsoperspektiv har gjort att jag på allvar börjar tro att vi kan finna ett samhälle som passar alla människor. Jag känner mig hoppfull och tror att jag på de skolor jag är nu kan finna en roll i det arbetet. Därför skriver jag nu för att dela med mig och berätta om mina erfarenheter.




Resfeber

14 oktober, 2017

Jag har resfeber. Det är därför jag har så mycket energi till allt annat utom det jag behöver ägna mig åt. Om en vecka åker jag till London med mina restaurangelever. De ska praktisera i London och jag följer med för att hjälpa dem komma på plats. Dessa fem elever ska sedan stanna där i fyra veckor. Jag blir kvar i tre dagar men åker därefter hem och jobbar på som vanligt.

Det är ovanligt att vi specialpedagoger får möjlighet att åka iväg så här. Det betyder en hel del att få möjlighet att komma ut på aktiviteter tillsammans med elever men ovanligt att få det privilegiet som konsult. För ett år sedan var jag också iväg med en annan grupp elever, men inom Sverige. Det är alltid roligt att få träffa och se eleverna i en annan miljö än den i skolan.

Resfeber är bara dumt
Resväskan ligger framme – en vecka före avfärd – och jag irrar mest runt och vet inte vad som ska läggas i den. Jag har till och med skaffat reseförsäkring. Att åka till London själv med fem elever är stort och ansvarsfullt. Då bodde jag ändå där när jag bara var ett par år äldre än dessa myndiga elever. Jag arbetade och klarade mig helt på egen hand. Man glömmer så lätt.

Det där med resfeber är ganska destruktivt men inte konstigare än andra rädslor. Andra lider av flygrädsla, scenskräck, rädsla för mörker eller åska. Jag känner obehag när jag ska förflytta mig och är alltid rädd att saker ska hända. Jag som reste så mycket som ung. Det är märkligt hur det kan bli. Det går oerhört mycket energi till att bara transportera sig från punkt A till punkt B. Men jag tränar och detta blir en bra utmaning för mig.




Ny blogg

14 oktober, 2017


Hej alla nya och gamla läsare! Ny blogg. Vad betyder det? Jag har efter mycket överväganden beslutat mig för att pröva bloggskrivande i en mer professionell form. Det kommer att bli svårt efter mer än 750 inlägg som privat och mycket personlig bloggare. Bland annat för att jag (som svensklärare och specialpedagog) har så svårt att stava :). Jag kommer dock inte kunna låta bli den personliga prägeln i mina inlägg. Min personliga ton är en viktig anledning till att jag lämnade den akademiska världen.

Ny blogg med professionellt och personligt innehåll
Jag hade ett driv och ville forska och så länge jag var på tidig fördjupningsnivå gick det utmärkt men ju närmare min masterexamen jag kom desto mer fick jag fila ner av min personlighet. Det resulterade i en konflikt inom mig. Skrivande och skapande i alla former var för mig svåra att förena med kvantitativ forskning. Men varför inte försöka skapa ett mellanting? En ny blogg, personlig och skapad utifrån inspiration och med syfte att ge inspiration. Baserad på kunnande och vetenskap? Jag hoppas vi kommer att ses framöver och att jag kan få med mig många av mina “gamla” läsare.